”HUR kan någon vilja springa så många timmar i sträck?!”
Det är en fråga jag ofta får. Efter helgens femtimmarstur på Upplandsleden exempelvis. Jag förstår att det låter galet i de flesta människors öron – att frivilligt ställa klockan på 06.00 på en lördagmorgon, börja jogga alldeles sömndrucken i minusgrader och dunjacka och veta att du ska göra detta i flera timmar. Bara sätta den ena foten framför den andra tills du nån gång, flera mil senare kommer fram till dagens destination. Ditt enda sällskap är du själv.
”Men hur orkar du?”
Det enkla svaret är att jag har en skruv lös. Det långa svaret är detta: vi vänder på perspektivet. Jag ställer klockan på 06.00 en lördagmorgon och får på så vis njuta av tystnaden och stillheten i att resten av världen sover. Ingen stress, ingen oro. Bara jag, P1 Naturmorgon och en rykande het kopp kaffe. Den bitande kylan som sedan möter mig när jag påbörjar min tur gör att jag känner mig 1. fullkomligt levande och 2. badass för att jag tagit mig över den första tröskeln – att faktiskt ta mig ut. Och solen då, den tidiga vårsolen som hälsar mig välkommen ut.
De första tassande stegen på en skogsstig. Solen verkar följa mig vart jag än går, och här letar den sig fram mellan trädstammarna. Marken under mig är hård och frusen. Fåglarna är lika vakna som jag, god morgon! Möter inte en enda själ därute. Inget annat i världen existerar, där och då är det bara jag och skogen.
Ja, faktum är att jag skulle kunna filosofera om ursprunget till min motivation i timmar. Eller vad det är som egentligen driver ultralöparen till att fortsätta i timmar trots brist på motivation, ork, sömn eller mat.
Men i det här läget är faktiskt det sista jag tänker på hur långt det är kvar. Jag har det ju väldigt bra. Det är inte alls synd om mig. Och att jag frivilligt är ute och springer ensam i flera timmar har egentligen ingenting att göra med ett självskadebeteende. Snarare tvärtom – jag omfamnar livet till fullo. Maxar upplevelsen. För det är ju just i den här stunden, i mötet mellan mig och naturen, som jag verkligen känner att jag lever. Gårdagen är förbi, och morgondagen har ännu inte kommit. Livet händer just precis nu.
Det är så lätt hänt att vi bara låter livet passera förbi utan att vi är medvetna om det. Vi går på autopilot. Ultralöpning är mitt sätt att stänga av autopilot-knappen, stanna upp, reflektera. Och jag tror att många andra tillsynes galna ultraöpare där ute kan känna igen sig i mina ord.
Vi springer långt – för att påminna oss själva om att vi lever.
/Jënni