Få saker är så frustrerande som att vilja träna men inte kunna. Och få saker känns så korkade som att ge goda råd till andra som man sen inte följer själv. Klassiskt, men inte mindre dumt för det.
Jag gissar att jag dragit på mig en gubbvad. Gissar, för nej, jag har inte kollat upp det ännu (vår kiropraktor har semester). Och det är nog ganska safe att ge mig själv diagnosen gubbvad eftersom det egentligen inte finns någon åkomma som heter så, utan det mer är ett samlingsnamn för olika stelheter, smärtor, muskelbristningar och krampkänningar osv i vaderna.
I Kvisthamrabacken i Norrtälje. Den gången blev det bara 250 hm innan vaden sa ifrån.
Under de snart 9 år som jag sprungit runstreak (minst 20 min jogg varje dag) har jag haft få löparskador. I princip har alla skador jag haft uppstått på grund av något annat än ren löpning, det har liksom varit andra omständigheter som orsakat skadan.
En gång hade jag ont i en höftböjare efter att jag sprungit HUB 200 miles med ryggskott (lyssna på race report från loppet). Det visade sig att ryggskottet hade dragit bäckenet lite snett och efter att ha sprungit och kompenserat för obalansen i över 80 timmar så fick jag ont i ljumsken på andra sidan. Inte så förvånande kanske.
En annan gång hade jag ont i en vad på liknande sätt som nu, dock uppkom det efter att jag ändrat mitt löpsteg ganska radikalt efter att ha varit hos fotgurun Anders Nordström på löpanalys.
Och en gång hade jag ont i höften för att jag sprungit två långpass på raken där jag lät Vidar dra mig med en ny sele. Vi sprang i grupp, Vidar var jätteglad och ville dra hela tiden, vilket gjorde att jag var tvungen att hålla emot med all min kraft i varje nedförsbacke. Den konstiga belastningen gillade inte höften.
Och för ett par år sedan skadade jag en tå när jag skulle ta av mig skor som satt hårt. Iddes inte knyta upp skosnörena och fick lida för det i ett par månader efteråt.
Visst är det här skador som har påverkat min träning på olika sätt, men ingen av dem har uppkommit av ren löpning i sig utan de har alltid uppstått för att jag gjort något särskilt som orsakat skadan. Ingen av skadorna har varit så illa att jag inte kunnat jogga min runstreak i lugn och ro, men alla har på ena eller andra sättet gjort att jag inte kunnat träna lika mycket eller på det sätt jag velat.
Och den här gången, för att lyckas dra på mig gubbvad så behövde jag inte ens springa! Det räckte att hoppa hopprep!
La Sportiva Bushido, de skor som känns bäst att springa i just nu.
Det är verkligen så typiskt att det händer precis när jag börjat gå in lite mer för träningen inför Dårarnas Diagonal och börjat köra backpass och mer styrketräning. Jag tyckte att det där med hopprep lät som en briljant idé eftersom Dårarnas innehåller en mängd trappor och jag förra gången jag sprang loppet (lyssna på race-reporten här) fick ont i knäna av alla nedförshopp. Då måste ju hopprep som träning vara ett genidrag!
Vi köpte ett “speed rope” som inte alls liknar den typ av hopprep i plast som man hoppade med när man var liten. Och även om hopprep verkar ingå i alla crossfit-människors träningsrutin så har jag inte hoppat hopprep sen i mellanstadiet, så det kändes inte givet att det skulle gå så lätt att ta upp det igen. Men det var tydligen som att cykla — bara att börja hoppa! Dessutom gick det väldigt fort och lätt med det här fantastiska speed rope-hopprepet och jag testade olika hopptekniker och försökte hoppa många hopp på rad utan att misslyckas. Fixade ganska snart 250 hopp i sträck och skulle dagen efter det visa Johnny lite olika typer av hopp som jag testat. Johnny hade också hoppat en del, men var noga med att inte hoppa mer än 30 sek åt gången (eller om det var för att han inte hade tränat lika mycket hopprep när han var liten som jag gjort och att det därför var svårare att hoppa länge nu).
Ett “speed rope” med kullager och hela grejen och där man kan ställa in längden exakt som man vill ha den.
När vi coachar brukar vi alltid vara noga med att ge rådet att inte utföra en ny övning för mycket första dagarna. Vad som är för mycket är såklart olika, men få repetitioner, lätta vikter och inte överdrivet lång tid innan kroppen hunnit vänja sig. Inget “hur tungt kan jag lyfta så här första gången jag provar marklyft/bänkpress/whatever” eller “hur många gånger kan jag hoppa på rad?”. Inte försöka knäcka varandra eller slå rekord eller något som har med prestation att göra alls under första dagarna med en ny övning.
Det är svårt att säga “vad var det jag sa” till sig själv, men här hade det passat. Jag borde tagit det försiktigt i början. Jag borde hoppat lite, lite i taget under ett par dagar och jag borde verkligen inte försökt göra så många hopp på rad som möjligt.
Dagen efter att jag gjort 250 hopp på rad (vilket såklart hade inneburit många fler hopp tidigare samma dag där jag dock inte lyckats hoppa så mycket som 250 utan att misslyckas) så tyckte jag att vaderna kändes lite stela, men jag ville ändå visa Johnny de olika hoppteknikerna jag dessutom tränat på. Så med ouppvärmd kropp och med stelhet i vaderna sen dagen innan började jag hoppa och det tog kanske bara 10 hopp innan ena vaden liksom högg till och gjorde jätteont. Typisk gubbvads-muskelbristning om än en pytteliten sådan.
Jag masserade, stretchade, smörjde med diverse magiska salvor och använde kompressionsstrumpor. Och visst, det kändes helt ok nästa dag, runstreaken var inte i fara och tre dagar senare sprang jag 8 km med Vidar utan problem. Bra, tänkte jag, då är det backträning som gäller! Förutom att jag tränar inför Dårarnas Diagonal nu så har vi också en höjdmetersutmaning i Ultraakademien och jag ville så gärna få regga några höjdmeter där. Det funkade finfint att springa backe i ca 250 hm tills vaden plötsligt gjorde jätteont igen. Avbröt och backade bandet, körde bara runstreaken igen ett par dagar och jobbade med Flowgun (massagepistol), mer magnesium (invärtes och utvärtes) och diverse rehab-övningar. Det blev bättre igen och efter 2-3 dagar sprang jag ett långpass med Vidar på 1:45, vilket resulterade i en jätteöm och superstel vad hela kvällen. Backade igen och gick tillbaka till lugnt och kort och efter 2-3 dagar var allt bra igen. Tills jag testade att springa aningens lite fortare på en runstreakrunda och det började göra ont igen…
Ja, ni hör ju! Hur dum får man egentligen vara? Hur svårt kan det vara att följa sina egna råd?
När du börjar med en ny övning, gör det i små, små portioner. Känns kroppen stel eller öm, kör inte på mer utan vila!
Förstå att det tar längre tid än 2-3 dagar för den här typen av skador att läka. Bara för att det känns bättre så betyder inte det att allt är frid och fröjd. Ta lite marginal istället, så varför inte köra bara korta och lugna pass i en vecka (minst) efter att det känns helt bra?
Så nu tycker jag synd om mig själv och med halva juli förbi så har jag bara reggat ynka 300 höjdmeter i vår månadsutmaning. Och ska jag följa mina egna råd och vara på den säkra sidan så bör det inte bli mer än så denna månad.
Vidar och jag vill vara ute i skogen i timmar ju!
Det är verkligen sjukt tråkigt att inte kunna träna som man vill. Att jogga mina 20 min per dag och att göra lite funktionell styrka som inte belastar vaden går utmärkt, men jag vill ju göra så mycket mer. Plus att jag vill gå långa härliga promenader i skogen med Vidar nu när det börjar komma kantareller och blåbär. Men inte ens det funkar riktigt för jag har märkt att vaden inte gillar ojämna stigar, i alla fall inte i kombination med en pigg och glad Vidar som plötsligt ser ett rådjur som han vill jaga…
Jag ska försöka vara superduktig nu och inte träna som jag vill utan bara göra sånt som är bra för vaden. Och så håller jag tummarna för att jag kan börja hoppa hopprep igen (men i pyttesmå portioner) om några veckor, men framför allt att jag kan börja springa backpass snart igen. För många härliga äventyr väntar och att inte kunna springa fritt för att jag hela tiden är rädd för att det ska hugga till i vaden är faktiskt jättetråkigt…
/Ellen