Emelie Forsbergs ord från Diagonale des fous som hjälpte Johnny fram (läs hans race report här) var inte till mycket nytta för mig. "Jag kom på att jag inte hade någon anledning att bryta". Nej, jag hade verkligen ingen anledning att bryta, ingen som helst. Men jag hade egentligen heller ingen anledning att springa — inte just idag. Det tog bara lite tid innan jag insåg det.
Min plan var att hålla 7-tempo i snitt under all tid jag var i rörelse. Det skulle ge utrymme för en timme totalt för pauser och jag skulle ändå hinna in under 20 timmar. Såklart ett väldigt högt mål, men det kändes roligt att satsa på. Att ha ett superenkelt mål (bara se till att det stod rätt snittempo på klockan) hade visat sig fungera väldigt bra för mig. På Skövde 6-timmars gillade min hjärna att hålla koll på att det stod 6-tempo på klockan, så tänkte att samma strategi skulle fungera här. Och visst, det var nog rätt taktik. Problemet var bara att jag inte hade någon backup-plan när jag märkte att det inte riktigt höll.
Första 6 timmarna gick enligt plan, jag låg till och med lite före i schemat. Låg dock lite för högt i puls, men struntade i det. Tänkte att det var tävlingsnerverna och värmen. Misstag nummer ett här är att ligga före schemat. Jag tyckte det var bra, för då hade jag tjänat ihop till några extra toapauser, men samtidigt så stressade det kroppen att ligga i högre tempo än planerat. Men jag körde på. Mat- och vätskeschemat fungerade fenomenalt, jag hade nog aningens mycket energi inplanerat och hade säkert klarat mig med hälften av vad jag åt, men det kändes tryggt och bra att allt gick ner trots att jag sprang på. Energischemat första 6 varven såg ut så här:
Varv 1: 1 flaska vatten Varv 2: 1 flaska vatten, 1 flaska kokosvatten, 1 pannkaka med hummus. Varv 3: 1 flaska vatten, 1 flaska resorb, 2 energibollar (kokosklump), saltgurka. Varv 4: 1 flaska vatten, 1 flaska kokosvatten, 1 pannkaka med hummus. Varv 5: 1 flaska vatten, 1 flaska kokosvatten, 1 gel grön smoothie, saltgurka, 2 energibollar (snickers) Varv 6: 1 flaska vatten, 1 flaska resorb, 2 energibollar (snickers), saltgurka.
Men sen började magen trassla, magen som varit mitt största problem senaste 2 månaderna (alltså även när jag inte springer). Magen pajade planen i Finland på 24-timmars, men av någon outgrundlig anledning höll den ihop under Skövde 6-timmars. Nu var den också snäll första 6 timmarna, egentligen ända tills jag började proppa i mig magnesium. Upplevde en helt ny muskeltrötthet och hade ont lite överallt i benen redan efter 2 timmar och eftersom värken tilltog så tyckte jag att sisådär 4 tabletter magnesium var en bra idé. Och det var det kanske. Muskelvärken försvann helt, men magen satte igång att bråka. Den hade säkert satt igång ändå förr eller senare, men nu blev det inte bara en toapaus varje varvning utan dessutom 3-4 st panikbesök i skogen varje varv. Såg direkt hur snittfarten på klockan började dra iväg närmare 7:30 i snitt istället för strax under 7. Vet att jag försökte räkna ut i huvudet vad 8-tempo i snitt skulle ge i tid. Om det skulle betyda en tid under 24 timmar eller inte. Men lyckades inte komma fram till något. Och jag var tydligen inte tillräckligt pigg för att komma på att jag lätt kunde räkna ut det med pace-kalkylatorn i telefonen. Eller så kanske jag inte ville förstå att det skulle räcka med strax under 9-tempo för att klara 24 timmarsgränsen. Att inte ha ett tydligt backup-mål var klart orutinerat. Men viljan att nå målet under 20 timmar var så stark att det där med att springa under 24 kändes helt ointressant.
Ute på 9:e varvet, i mörker och ensamhet så slog det mig vad jag egentligen tyckte var viktigt. Jag skulle ju ändå inte klara drömmålet under 20 timmar. Alltså ville jag hellre åka hem till barnen och hinna vara med dem under söndagen. Barnen är normalt hos oss varannan vecka, men just nu under påsken ligger schemat så att de är här bara några få dagar. Och mitt under de stressiga förberedelserna på fredagen visade det sig att jag missuppfattat uppdelningen och nu bara skulle få 4 dagar tillsammans med dem. Varav då 2 dagar skulle gå åt till att antingen springa eller ligga däckad efter loppet. Att jag skulle få så kort tid med dem hade inte riktigt gått in tidigare. Och det kändes inte värt det någonstans. Men tydligen tog det 85 km att inse det.
Här började jag springa fort igen. För nu ville jag ju bara tillbaka till varvningen för att duscha och sova några timmar för att sen kunna åka hem tidigt på morgonen. Funderade på om det skulle gå fortare att vända och springa tillbaka istället för att fortsätta framåt men insåg att det nog var kortare väg framåt ändå. Fick sällskap av Kent och hans pacer på sista kilometerna och babblade glatt på om min plan att bryta. Måste varit lite knäckande att jag var så pigg och glad och pratade obehindrat trots att vi höll rätt hög fart i skogen för han mådde illa. Men jag var ju på väg hem, så såklart jag var stark.
Vid varvningen försökte alla möjliga människor övertala mig att fortsätta. Men jag var liksom klar. Hade kommit på vad som betydde något och var glad att jag inte hade gjort upp med någon innan om att inte tillåta mig att bryta. Jag körde ju utan "riktig" support. Saga som hjälpte Desirée supportade mig också med att fylla flaskor och ta fram nästa matpaket vid varvningen, men jag hade inte gett henne mandat att bestämma över mig. Så vi pratade en stund medan jag proppade i mig säkert 100 gram choklad på 1 minut. Fylla på med energi, sen duscha, sen sova.
Efter kanske 10 minuter i varvningen kom Johnny in och meddelade att han också tänkte bryta. Kändes lite absurt, det var ju JAG som skulle bryta, inte han. Lyssnade med ett halvt öra på hans försök att övertala mig att ge mig ut igen, men jag var så trygg i mitt beslut att det inte spelade någon roll. Sov ett par timmar i bilen och hann hem i tid för att äta frukost med barnen. Kändes som helt rätt beslut även om det också fanns spår av tvivel. Man kan ju inte bryta när man är stark och mår bra! Eller jo, det kan man visst det. Om man vill. Som Johanna sa till mig i varvningen "När du sitter med ungarna i knät imorgon så kommer det självklart vara värt det".
Är väldigt glad att inga fler lopp i år går samtidigt som jag har barnen. För jag vill verkligen se vad jag har för kapacitet. På riktigt. Känner mig så stark när jag springer, men måste vara smartare och lägga upp bättre strategier för att hantera olika situationer. Oavsett så hade jag fantastiskt roligt och njuter fortfarande av de långa samtalen med grymma medtävlande längs banan.
Nu laddar vi om mot nya äventyr!
/Ellen
