"Du kommer komma ut ur tunneln! Det finns ljus i tunneln! Det går över!" Orden är Sonnys och han skriker i mitt öra. Men jag vill inte ut ur tunneln. Jag har ingen lust att gå i mål. Jag vill inte. Jag vill bara lägga mig ner i diket - och kräkas. Och helst krypa ner i en sovsäck och sova. Är det nåt jag inte har lust med så är det att gå i mål, det är inte värt ett dyft.Jag är ute på åttonde varvet på TEC100. Sonny tävlar också och har sin egen utmaning att tampas med, men nu har han kommit ikapp mig och gör vad han kan för att ge mig någon liten, liten, energignista. Jag bryr mig inte. Jag går. Jag rör mig framåt oändligt långsamt och har i stort sett gjort det hela det 10 km långa varvet. All energi är slut och jag har mått oändligt illa i 2 timmar. Jag trodde inte ens det var möjligt. Att må så illa. Att det skulle bli så här jobbigt.
På startlinjen var jag full av förväntan. Efter min debut på 100 miles i Västerås hade jag bevisat för mig själv att det går att ta sig an uppgiften. Jag var säker på att jag kunde ännu bättre. De skulle behöva springa fort för att slå mig.
Men konkurrensen var stenhård. Landslagslöparna på 24h Andreas Falk och Johan Steene var där, och jag visste att båda hade mycket mer i kroppen än vad de visat på distansen tidigare - skulle de springa på topp så skulle jag få det tufft. Men jag tänkte i alla fall göra mitt lopp, så får de springa fort för att slå mig. Dessutom startade debutanten Elov Olsson också på 100 miles. I fjol vann hann 50 miles, med en imponerande hastighet och fantastiskt humör, och om han skulle hålla ihop hela vägen så skulle han bli livsfarlig. Fast det är inte så lätt att hålla ihop hela vägen, jag har nästan känt mig lite unik som lyckades med det i Västerås.
Jag skulle helt enkelt göra mitt lopp. Sen fick vi se, jag var beredd på att pinas de tre sista milen om det var så att jag hade någon chans att gå ikapp någon. För övrigt hade jag ett sekundschema, öppna i 6 min/km-fart de fyra första timmarna, sen gå över till 5:35 tempo som skulle vara mitt marschtempo. Jag hade gjort ett bra program i Suunto-klockan som gjorde att jag kunde hålla koll på hur många meter före eller efter schemat jag var. Ville helt enkelt inte hamna i samma negativa spiral som uppstod i Finland där jag blev besatt av varvtider och siffror och hjärnan ägnade massor av energi åt att räkna istället för att slappna av och låta kroppen springa.
Uppvärmningsvarven var lugna och behagliga och en stor del i trevligt sällskap med mycket prat. Det är klart att det på sätt och vis var lättare i Västerås där ingen visste vad jag hade för planer, nu var det många som hejade och undrade om taktiken. Fast får erkänna att det var mest kul. Kände egentligen inte någon besvärande press från mig själv heller. Jag var trygg med planen. Var redo att ta ut mig fullständigt på slutet när det skulle behövas.
Men jag var inte beredd på tröttheten och illamåendet som slog till efter 6 mil. Efter bara två mil i marschtempo, det tempo jag skulle hålla resten av loppet. Energischemat med smoothies, egentillverkade fettgels och kokosvatten var bara att glömma. Jag fick nästan i mig vatten. Men det var knappt det gick. Jag förstod ingenting. Men kom på att det kanske är så här de flesta som springer ultra känner sig? För mig var det en ny sensation. Tröttheten var absurd, men hanterbar. Illamåendet var det värre med, det hindrade mig både från att få i mig något och från att över huvud taget hålla något vettigt tempo.
Metervisaren på klockan tickade iväg. Från att i stort sett legat 400 m före schemat hela loppet låg jag nu på bara ett par km in på 7:e varvet 1000 m efter. Sen slutade jag kolla på klockan. Jag fortsatte att springa men förstod att min dag var över. Och jag brydde mig inte. För att använda mindfulness-termer borde jag säga att jag accepterade situationen och befann mig i nuet. Men så kändes det inte. Jag bara sket i det. Tom på energi, vilja och hjärnkapacitet kom jag in till varvningen vid 70 km.
Jag tänker bryta. Men supporten är beredd. Saga och Roxen byter mitt vätskebälte och ger mig något att äta i handen. Jag mumlar nåt om att det inte funkar, jag mår illa, får inte i mig nåt, bryta, bryta... Roxen spänner ögonen i mig: "Johnny din hjärna är trött. Våra hjärnor är pigga. Lyssna på oss. Du behöver vätska och energi. UT MED DIG!" De mer eller mindre sparkar ut mig ur varvningen, jag svär och gormar men är samtidigt på något underligt sätt tacksam. Emelie Forsbergs ord kommer över mig: "Jag ville bryta, men kom på att jag inte hade någon anledning."
Och precis så var det, jag var dödstrött, fick inte i mig nånting och magen var kaos. Men jag hade egentligen ingen anledning att bryta. Det här var ultra. Insåg att jag varit förskonad från en del av ultraloppens svarta sidor tidigare, men nu var det tydligen dags. Hur som helst var krafterna slut. Jag tänkte att jag kanske kunde snubbla på en rot i skogen och slå i en sten så jag blev skadad på riktigt, så att jag fick en anledning att bryta. Jag hade ingen lust att gå i mål. Märkligt nog var det så tanken formulerades, det var inte så att viljan att sluta var så stark, det var bara det att det inte fanns någon vilja att gå i mål längre.
Jag gick i princip hela varvet. Sonny kom ikapp och gjorde verkligen allt han kunde, men jag tog inte in något. Visst visste jag att allt går över men det spelade ingen roll, jag ville inte mer. Dock påminde han mig om att ta salt för att försöka göra något åt magen, och eftersom min hjärna och energi inte funkade hade jag inte gjort det på ett tag så det var bara att försöka lyda order. Jag tror faktiskt det hjälpte lite. Sonny drog iväg och jag strävade vidare, vet inte hur jag programmerat hjärnan men den har tydligen fattat att det är bra att röra sig framåt hela tiden. Efter ett tag blev jag ikappsprungen av Elin Ragnarsson, vi har en historik av att skrika peppande på varandra när vi ses i spåret så mitt i bedrövelsen var det en lättnad att stöta på henne. Jag märkte att jag kunde öka takten och lyckades hänga på Elin resten av varvet och hon fick mig att glömma smärtan ett tag.
Väl inne vid varvningen var jag rådvill igen. Nu då? Jag hade kommit 50 miles och loppet var meningslöst. Men min pacer var på plats och jag hade fortfarande ingen anledning att bryta. Vi gav oss ut igen. Nu med Håkan vid min sida. Han var inkallad för att hjälpa mig hålla 5:35, men nu var det helt andra förutsättningar, han fick hjälpa mig komma framåt helt enkelt. Det här var ultra. Jag joggade långsamt på de platta delarna och gick i allting som över huvud taget kunde associeras till motlut - en ultrastrategi som jag aldrig kunnat tillåta mig med ambitiösa tidsplaner. Tror också att det var på det här varvet jag blev varvad av Elov, med Andreas bara några hundra meter bakom, för andra gången(!), varvad för andra gången! Av dem jag drömt om att tampas med om seger. Jag var enormt imponerad av deras fart men det mesta kändes overkligt.
Första varvet med Håkan gick egentligen utan nya komplikationer, läget var som det var, för jävligt, men hjärnan började komma tillbaka lite. Håkan och jag gav oss ut på ett varv till, mitt elfte. Det gick inget vidare, jag fick lida över att vi sprang såpass mycket på varvet innan. Så vi gick. Jag började fundera på vad loppet betydde. På att det faktiskt hade varit roligt att gå i mål. På att jag hade gott om tid kvar för att hinna promenera resten och att benen egentligen var starka. Men jag började också på allvar fundera på vad som hänt och hur jag egentligen mådde. Det var uppenbart att något inte var som det skulle i kroppen. Förutom tröttheten och magen fanns det något annat. Jag var helt enkelt inte helt frisk. Jag insåg att det inte handlade om att vilja bryta eller inte och det handlade inte om att vilja gå i mål eller inte. Det handlade om hälsa. Jag var fortfarande inte klar i huvudet, men jag var mer klar över hur jag mådde. Jag hade mentalt nått en punkt där jag faktiskt ville gå i mål igen för att det är så oerhört mäktigt att kämpa sig till mållinjen på ultradistanser, och det kändes oerhört mycket bättre än meningslösheten. Min hjärna orkade inte riktigt ta beslutet, tänkte på det Roxen sa om att min hjärna är trött, men jag lade mentalt över beslutet till Ellen. Om hon visste hur jag mådde, varför jag ville i mål och allt vi vill åstadkomma, vad skulle hon råda mig till då? Svaret var uppenbart: Hälsan går före allt! Bryt! Så jag bröt.
Väl på plats i målområdet visade det sig att Andreas och Elov var ute på sista varvet. I varvningen hade det skilt 4 minuter. Fyra minuters skillnad vid 150 km, det är sanslöst lite. Andreas hade gått om, men Elov hade inte kraschat utan höll i princip jämna steg, skulle han ha någon möjlighet att ta igen det på sista? Marginalerna kan på de de här distanserna vara minimala på sitt eget sätt, en pisspaus för mycket och du kan tappa allt. Men Andreas höll. Elov också för den delen. Det skiljde 4 minuter även i mål, vinnartid på 13 timmar och 34 minuter - drygt 2 timmar snabbare än tiden jag gjorde i Västerås, en tid som då var den tredje snabbaste i Sverige någonsin. Men det är historia nu. Johan Steene sprang in på tredjeplatsen på 14:50, även det en historiskt bra tid. Jag hade i mitt fantasimål drömt om låga 15, men de här gossarna den här dagen var på en helt annan nivå. Det var en ära att få vara med i samma lopp!
Själv tänker jag vila, andas, äta och sova och hoppas på snar tillfriskning. Det kommer nya härliga mål det här året. På ett sätt så kom jag faktiskt ut ur tunneln, och såg ljuset, men insåg att den resan kommer göras en annan gång.