"Det spelar ingen roll hur snabbt det blir gjort, det viktiga är hur vi mår under tiden". De orden fick före detta buddhistmunken Björn Lindeblad höra av sin lärare när munkarna skulle hjälpa till med att dra upp en bil ur diket och han blev frustrerad över hur ineffektivt uppgiften sköttes. Och det är så självklart; det viktiga är hur vi mår under tiden. Det är hur vi mår under tiden som är livet. Det är hur vi väljer att känna som är vårt fria val, vår möjlighet till att utvecklas som människor och faktiskt också vår lycka.
Det här citatet fastnade i min hjärna när jag lyssnade på Björns sommarprat 2012. Och nu blev jag påmind om det i en podcast: Zen and the Art of Triathlon, där coach Brett pratade om att en Zen-inställning till ett lopp innebär att vi fokuserar på upplevelsen i stället för resultatet. Så fort vi fokuserar på ett visst resultat blir störande händelser runt om till motstånd. Motstånd som vi måste forcera eller hantera på något sätt. Och så fort vi skapar motstånd i oss själva så går det åt energi i en riktning som inte är önskvärd. Ska vi springa i 24 timmar eller 100 miles så blir det minsann inte lättare om vi ödslar energi i riktningar som inte leder oss framåt.
Under 24-timmars loppet i Finland blev jag helt besatt av tiden. Jag hade, som vanligt, ett resultatmål, men hoppades nog kunna ha ett mer Zen-likt förhållande till det än vad som blev fallet. Värmen i hallen gjorde att jag blev trött och man kunde läsa av stora lysande klockor var 200:ade meter så snart hade jag inte annat i huvudet. Värmen och problemet att få i sig vätska blev hinder på vägen att hålla rätt fart. När det i loppet stundtals gick för fort var det positivt eftersom jag då hade försprång på schemat och kunde kosta på mig att bli trött senare - en inställning som går stick i stäv med den uppfattning jag har om att inte slösa för mycket energi i början. Hade jag kunnat fokusera på upplevelsen hade jag snabbt insett att det gick för fort för mina förutsättningar den dagen. Hade jag kunnat fokusera på upplevelsen hade jag på riktigt känt att det var för varmt, och känt vad man behöver göra när det är varmt - dricka och svalka sig.
Efter genomklappningen i det loppet med akut vätskebrist blev upplevelsen helt annorlunda. När jag kom upp på banan igen så var plan A överspelad, men till plan B var det bara en enda stor möjlighet. Jag hade 5,5 timmar på mig att ta mig 3 mil. Vilken möjlighet! Oceaner av tid. Det var bara att ta ett steg i taget och lyssna på kroppen, när den var redo att springa ett halvt eller ett helt varv så gjorde jag det. När den behövde mer energi och vätska (hela tiden) så tog jag det. Men fokus var ett helt annat än från början, nu var varje minut en möjlighet och en upplevelse som tog mig närmare målet. Att helt vända på perspektivet i ett tidslopp på det sättet var en mäktig känsla. Från att uppfatta tidsgränsen som ett hinder för att hinna komma så långt som jag ville så blev tidsrymden en vän och en möjlighet.
Om vi i stället för att fokusera på ett resultat, väljer att på riktigt uppleva vad som sker under loppet blir inte händelser hinder, utan snarare något som berikar och fördjupar upplevelsen. Vi kan fortfarande fortsätta mot målet men vi har varit med om något som gjort vår resa och vårt liv större. Dessutom behöver man inte förkasta ambitionen att springa så bra som möjligt för det. Man kan se loppet som en möjlighet, en möjlighet att få uppleva hur det är att springa i 24 timmar i ett visst tempo.
Vi kommer bli många erfarenheter rikare under den resan.
Pace and out, /Johnny
