"No guts, no glory"
Det är Morten Austedt som klämmer ur sig klyschan redan efter två mil. Han håller jämna steg med mig och det är egentligen alldeles för tidigt att säga så — vi har 14 mil kvar av det 16 mil långa Black River Run 100 miles.

Ultralegenden Rune Larsson brukar prata om att man ska älska kampen. Normalt sett gillar jag inte den här typen av ”no pain, no gain”-filosofi. Det känns helt fel att ladda tankarna med negativ energi. För mig associerar ordet kamp till en en destruktiv kraft — ungefär som att sätta hårt mot hårt. Jag ser det hellre som en strävan.

Men just idag tyckte jag av någon anledning att “no guts, no glory” passade. Redan efter två mil. Jag hade bara ingen aning om hur väl det skulle passa in lite senare i loppet och hur jag skulle få känna på en ”kamp" som jag aldrig tidigare upplevt.

Innan start tillsammans med våra adepter Ruben och Anders som också skulle ge sig i kast med Black River Run 100 miles. Foto Coyntha Sedvall.

Upplägget

För en gångs skull hade jag bestämt mig för att gå ut hårt. Jag vet att en av mina största styrkor som ultralöpare är att vara smart, att lägga upp optimala lopp och följa planen konsekvent hela vägen in i mål. Men nu skulle jag testa ett annat upplägg. Det må bära eller brista.

Planen var att starta i ett tempo på 5 min och 20 sekunder per kilometer och sedan hålla det så länge som möjligt. Helst i 14 timmar och 20 min, för det skulle innebära att jag skulle slå Andreas Falks banrekord. Jag visste att det förmodligen var på yttersta gränsen av min förmåga, men på en perfekt dag där allt klaffade kändes det möjligt. Och jag var säker på att jag i alla fall kunde hålla det tempot i 50 miles (8 mil och halvvägs in i loppet). Så jag planerade helt enkelt att ta mig till den punkten och sedan försöka göra det bästa möjliga av situationen på den andra halvan. Det var ett upplägg som egentligen inte alls passade mig (planen för andra halvan saknades ju helt!), men som definitivt utmanade min bekvämlighetszon, och det är utanför den zonen som det händer häftiga saker.

Spring inte för fort!

Fast med en plan som inte var lika strikt som den jag brukar ha, så gjorde jag naturligtvis samma misstag som alla andra som springer. Oavsett distans.

Jag gick ut för hårt.

Ursprungsplanen var väldigt tuff för mig som den var, så att sen starta i 5:10-tempo istället för 5:20-tempo förbättrade inte direkt mina chanser. Jag hamnade i sällskap med Morten fra Norge som kändes som en jämnstark löpare. Och vi var rörande överens om att vi sprang för fort. Problemet var bara att vi inte hade någon lust att göra något åt saken.

Allt kändes verkligen bra, trots solen som stekte på mer än vad jag brukar gilla, och vi gled på de första milen, över rötter och sten den första delen av banan, och underbart lättlöpandes i en slags vila på den långa sträckan längs Svartån. Vi kände oss oövervinnerliga när vi trippade uppför de tuffa backarna på slutet av första varvet på 16 km. Vi fattade vad som väntade. Varken han eller jag var nybörjare. Men vi var beredda att ta smällen. “Let’s go out with a BANG!” var vårt andra mantra.

Coyntha byter mitt vätskebälte i varvning. Varje varv på Black River Run är 10 miles (16 km) och man springer alltså 10 varv...

Let’s go out with a BANG!

Men att smällen för min del skulle komma redan i slutet på tredje varvet var jag helt oförberedd på. Slarvigt. I backarna upp till varvningen tog det stopp. Jag hade inte brytt mig det minsta om varningsklockorna som faktiskt klämtat lite i bakgrunden den senaste timmen. I efterhand kan jag konstatera att jag inte hade processat något av den energi jag tryckt i mig, och vatten och elektrolyter cirkulerade inte heller som de skulle i kroppen.

Jag hade följt mitt energischema till 100% och inte brytt mig om känslan av att allting egentligen bara stockade sig i magen och upp i halsen. Så med knappt 48 km sprungna gick jag in i väggen. Va f-n liksom?!? Jag skulle ju hålla tempo åtminstone de fem första varven och sedan ta fram mitt jävlar anamma för att nå ära och evig berömmelse…
Men det gick inte. Det var stopp. Sorgligt tidigt i loppet.

Jag promenerade in till varvning och ville ta det lugnt och tycka synd om mig själv. Men väl där togs jag emot av Coyntha och Ellen som förmodligen var lite fundersamma till varför jag kom in efter mitt tidsschema och de var fullt fokuserade på att få ut mig på banan så fort som möjligt igen. Så jag stack ut på fjärde varvet innan jag riktigt hunnit tänka över situationen. Jag var helt tom på energi (fast jag ätit exakt som jag skulle) och kunde inte få i mig något mer nu. Att springa var inte att tänka på. Så jag promenerade.

Plan C

Jag var inte helt nöjd med att jag som plan C hade skrivit upp "Att komma i mål". Som läget var nu så ville jag bara bryta. Kroppen fungerade inte. Det var ingen idé.

Jag hade varit med om en liknande kroppslig kollaps på 48h-loppet i Skövde, ingen metabolism och ingen möjlighet att trycka ner mer energi i ett mag- och tarmsystem som redan är överfullt. Den gången påverkade det också andningen, vilket det inte gjorde idag. Men ändå. Att fortsätta 11 mil till utan att tillgodogöra sig energi ordentligt skulle bli en pers som jag inte alls såg fram emot.

Det enda som kändes givande var att jag nu hade ett ypperligt träningstillfälle vad gällde att träna på att hålla mig i rörelse när jag mår som allra, allra sämst. På tidslopp jag gjort tidigare har jag i efterhand blivit förvånad över hur sanslöst klen jag kan bli. Eller rättare sagt: hur långt ifrån min kapacitet i antal km jag kan hamna när kroppen börjar strejka. Nu hade jag bannemej en strejkande kropp. Nu var det rätt tillfälle att visa att jag kan röra mig ändå. Det är svårt att ett hitta bättre träningstillfälle än detta.

Men jag började med att bearbeta min sorg över att jag gett upp loppet. Eller, ok, gnälla lite, beroende på hur man ser det. Eftersom jag ändå promenerade tog jag mig tid att lägga ut en snyftbild på facebook där jag bad om en kram. Det fanns nåt stort i det. Det var nyttigt för mig att formulera min ynklighet och det var ofattbart värdefullt att vara medveten om det stora stöd och den kärlek jag fick genom sociala media. När man känner tacksamhet i själen kan man inte samtidigt borra ner sig i olycka. En medveten strategi. Och från det ögonblicket ändrades min inställning.

Loppet var kört, men jag skulle göra mitt bästa i alla fall. Jag var fokuserad och målmedveten och skulle helt enkelt ta mig runt 100 miles så bra det bara gick. Jag försökte meddela teamet att mina pacers egentligen inte behövdes längre, de hade engagerats för att slå banrekord och nu skulle det snarare bli promenadsällskap. Eftersom jag ställt om mentalt behövde jag egentligen inte någon att hålla i handen. Jag skulle fixa det här. Jag skulle ta mig runt. Tufft, men görbart.

Fokus och driv

Jag fullbordade fjärde varvet som ett återhämtningsvarv, försökte få i mig lite riktig mat, tog en kalldusch för att få igång cirkulationen — och gav mig sen ut på banan igen. Jag gjorde allt detta med fokus och driv. Inget mjäkande i kontrollen även om både plan A - banrekord; och plan B - vinna; hade försvunnit långt ner i Black River.

Jag bestämde mig för att testa ett schema där jag omväxlande joggar och går — samma schema som jag visste fungerade i 6-dagars lopp. Jag ville verkligen bevisa för mig själv att jag kan vara effektiv och röra mig framåt även när ingenting fungerar som det ska. Promenaddelen var essentiell för jag hade inte längre någon möjlighet att få i mig energi över huvud taget så länge jag sprang. Efter femte varvet fungerade joggdelen allt bättre och in på sjätte varvet så kan man till och med påstå att jag sprang igen.

Försöker hitta någon energi i depån som skulle kunna fungera. Foto Tony Oldenburg.

Pacers är världens bästa uppfinning

Från och med varv sju skulle jag få pacer. De hade såklart inte alls gått hem. Och att se teamet stå vid varvningen och serva mig med fokus och professionalitet gav mycket energi till min trasiga kropp. Det var som att vi var en enhet, en maskin, som trots flera trasiga delar fokuserade på det som fungerade och körde stenhårt på det.

Med Daniel som sällskap på sjunde varvet så fick jag skärpa till mig lite ytterligare. Det var inte mycket att göra åt att jag behövde fem minuters promenadpaus då och då, vi både sprang, promenerade och drack med beslutsamhet.

När Rodde följde med ut på åttonde varvet var det som att jag var med i matchen igen. Jag fattar inte riktigt var drivet kom ifrån men i varvning visade jag upp en blick full av kraft och vinnarinstinkt. Jag skulle bara ta den här kampen. Och jag skulle göra det episkt. Det episka handlade för mig fortfarande inte om någon placering, utan bara om att genomföra loppet. Och på mitt sätt.

Jag fattade att Rodde och jag tog placeringar. Han sprang så lätt och jag stal medvetet hans energi och lät den gå in i min kropp. En helt underbar visuell känsla. Vi flöt på över rötter och stenar och sprang som gudar ner längs Svartån. Till stor del sprang vi med släckta pannlampor då det är väldigt lättlöpt och vi hade en magisk energi tillsammans. Och vi plockade placering för placering. Visst, jag behövde fortfarande mina gåpauser för att få i mig lite vätska, men allt gjordes med en effektivitet jag inte visste att jag hade.

Rodde och jag i synk efter våra 16 kilometer tillsammans på Black River Run. Foto Tony Oldenburg.

Vid varvningen hörde jag Rodde informera övriga teamet om att jag bara hade fått i mig 1 Dextrosol och 2 BLOKS på hela varvet, men sprang fort som f-n genom skogen. Skitsamma. Jag orkade inte bry mig. Jag hade hittat en rytm jag klarade av. Med eller utan energi. Men bra var det såklart inte.

Två varv kvar av Black River Runs 10 x 16 km

Ut med min nästa pacer Christer på näst sista varvet och nu började det kännas som tävling igen. Herregud! Jag är med i matchen liksom, hur gick det här till?!?

Fast egentligen visste jag inte alls vilken placering jag hade. Vi sprang förbi en väldigt stark löpare som inte klarade av skogen och jag började fantisera om en tredjeplacering. Jag har en första- och en andraplats sen tidigare på Black River Run 100 miles och tänk om jag på något mirakulöst sätt kan komma trea, trots det här loppet! Det skulle se snyggt ut!

Jag hade inte fått information tidigare från teamet om hur jag låg till och det var smart. Samtidigt som jag såklart var nyfiken på hur jag låg till så kände jag att om jag till exempel får veta att jag ligger trea så kommer jag att sluta sträva framåt. Placeringen i sig skulle kännas som en fantastisk seger. Och det fanns egentligen ingen information jag kunde ha fått som skulle motiverat mig till att springa ännu snabbare. Jag hade ett extremt driv och körde redan på gränsen av min förmåga. Det var bara att fortsätta hålla det.

Mot evig ära och berömmelse

Men inför sista varvet fick jag ett besked som på sätt och vis var fruktansvärt jobbigt. Jag låg tvåa. 13 minuter efter ledaren. 13 minuter som jag behövde ta in på 16 km. Men mitt tempo nu var mycket snabbare än konkurrenternas och jag visste att det var görbart. Men beskedet innebar att jag var tvungen att ta kampen hela sista varvet också. Inget slappna av och bara säkerställa att komma i mål.

Målmedvetenheten skruvades upp ytterligare ett snäpp. Kerstin som nu var min pacer fick till uppgift att dra mig runt så fort det gick. Gåpauserna skippade vi nästan helt — jag åt ju ändå inget. I skogspartiet märkte jag att nu var kroppen slut på ett helt annat sätt än tidigare, men jag forcerade ändå de fyra första kilometrarna så fort jag kunde. När vi kom till delen längs Svartån och in mot Västerås lade Kerstin sig ett halvt steg före och ökade succesivt tempot. Jag led och höll käften. Det var bara att hänga med. Jag försökte vid något tillfälle framföra att jag var typ super-jävla-utmattad, men jag tror hon låtsades att hon inte hörde utan fortsatte bara babbla vidare om nåt grymt lopp hon gjort i Skottland. Och jag fortsatte att hänga med.

Halvvägs in på sista varvet gick vi om Jonas som låg i ledningen. Och då sprang vi fort. Jag försökte heja på honom så mycket som möjligt så att han inte skulle missa att det var jag som for om honom, men jag vet inte om någon av oss egentligen var tillräckligt pigg för att varken förmedla eller ta emot något budskap. Kerstin och jag drog vidare ner mot vändningen, och jag hade svårt att greppa att det var sant. Jag var i ledningen. Jag skulle vinna det här förbaskade loppet. På ren jävla kampvilja.

Segerkram med min team-boss Coyntha. Foto Tony Oldenburg.

Jag vågade. I varje del av loppet vågade jag göra mitt allra, allra bästa. Jag tog kampen och hade ett fokus som jag inte visste var möjligt, speciellt inte i det läget. Jag kommer aldrig mer kunna ge upp. Jag kommer aldrig mer behöva klappa igenom och inte komma framåt på tidsloppen.

Nu vet jag att jag kan ta kampen. Där finns äran.

Stort tack till mitt team Coyntha, Daniel, Rodde, Christer och Kerstin <3

/Johnny

PS. För den som är nyfiken på att läsa om mina tidigare BRR-lopp så kolla in länkarna:
Black River Run 2013, race report (1:a plats)
Black River Run 2014, race report (2:a plats)

Vill du läsa mer om ultralöpning i Sverige? Gå till ultramarahon.se.

Black River Run 2016 — race report