För ungefär en och en halv vecka sen var jag med om något omvälvande. Att som löpare och dessutom ultralöpare återupptäcka ett löphjul som jag inte trodde att jag hade, det var rätt så fantastiskt. Sen att det resulterade i en mini-skada kanske inte är någon överraskning. Jag som varit skadefri i många år (förutom lite onda hälsenor av och till) börjar plötsligt springa på ett för mig helt nytt sätt och pang, så säger kroppen ifrån för att den är ovan. Och nu nojjar jag över att jag inte kommer att vara redo till Ehunmilak 100 13 juli — ett av mina absoluta favoritlopp som jag sprang 2017 och verkligen vill springa igen! Gah! Jag vill vara hel!
Men vi ska ta det från början.
I torsdags i förra veckan var vi hos Anders Nordström, mannen som enligt oss ÄR Sveriges fotguru. Efter att vi spelat in vårt poddavsnitt med Anders ytterligare en vecka tidigare, så kände jag att kanske vågar jag lita på honom, kanske är det så att han kan göra det som ingen annan kunnat tidigare. Kanske är det värt ett försök? Trots att jag var livrädd så bokade jag tid för en individuell löputbildning. Jag bestämde mig för att lita på Anders och bara kasta mig in i det.
För så här är det. Alla andra löpare springer så himla fint. Med vackra, höga steg och minimala fotisättningar. Johnny har ett fantastiskt löpsteg (och löphjul — och vad det är ska vi återkomma till), trots att han är på dag 5 i en 6-dagarstävling. Alla andra springer snyggt. Utom jag. I alla fall känns det så. Och jag har under hela min löparkarriär fått höra att jag springer väldigt sittande och inte så effektivt.
Efter att ha sett mig själv på film och foton, och efter att ha fått otaliga instruktioner från löpexperter och löpcoacher (inkl. Johnny) om att skjuta fram höften, göra si och göra så, så har jag definierat mig själv som ett hopplöst fall. Och det var med den ingången jag kom till Anders. Han frågade vad jag hoppades att uppnå med vår förmiddag tillsammans och jag svarade ärligt att jag skulle bli glad om jag gick därifrån med känslan av att jag kanske trots allt inte var ett hopplöst fall.
Anders bara skrattade och sa att jag skulle låta honom ta hand om det, att om jag bara litade på honom så skulle han ta hand om resten. Och han sa att han kunde ta gift på att han skulle lyckas. Jag litade inte ett dugg på att han skulle klara det — inte för att jag inte trodde på hans kompetens och begåvning, tvärtom (annars hade jag ju aldrig vågat boka utbildningen med honom!), men för att min övertygelse om att jag var ett hopplöst fall var så stark. Till sist kom vi fram till att jag bara skulle försöka strunta i det ett tag och vi skulle köra på och se vart vi hamnade.
Ok, lite lagom nervös satt jag och Johnny där i Anders vardagsrum och drack kaffe medan han ritade på en tavla och berättade om människans evolution och hur vår kontakt med jorden (marken) via foten påverkar oss. Jag lyssnade med ett halvt öra för egentligen var jag livrädd över att jag strax skulle bli filmad medan jag sprang. Jag nojjade så mycket över det här att jag tänkte att det var lika bra att hoppa ännu mer huvudstupa in i det och började berätta min livshistoria för Anders — alla mina svartaste hemligheter och sorger, hang-ups och rädslor. Anders sa att oftast brukar det här komma lite senare, när man pratat lite mer “fötter” men att vi lika väl kunde börja i den ändan.
När jag dragit min livshistoria för Anders gav jag och Johnny oss ut och värmde upp inför filmningen. Senare sa Anders att han sett redan på långt håll att Johnny och jag hade totalt olika löpstil, precis det där som jag inte riktigt klarar av att höra... Sen fick jag springa fram och tillbaka på en grusväg i olika tempo medan Anders filmade. Och när vi var klara sa han med övertygelse — det här är lätt! Det här fixar vi på ett kick!
Anders filmar mig när jag springer
Jag trodde såklart inte på honom, men fortsatte hänga med i flowet och nu var det dags att dra igång själva de praktiska övningarna. Vi började med att göra olika rörelser med tårna för att komma fram till hur bra kontakt jag egentligen hade med stortån och hur bra mina nervsignaler mellan hjärnan och fötterna fungerade. Det var väl lite sisådär på den fronten, jag var rätt kass på att lyfta bara stortån och att lyfta alla tår utom stortån var nästan omöjligt. Sen skulle jag stå på ett ben i 1,5 minuter. Och sen göra samma sak men blunda. Och efter det göra samma sak fast blunda och hålla för öronen. Det här testet klarade jag tydligen galant. Anders sa att ungefär 1 av 50 klarar det här testet lika bra som jag, och att det antagligen spelade en stor roll i att jag varit så skadefri trots min icke helt korrekta löpstil. Dessutom hade mina fötter “fin form” och var absolut tillräckligt starka — de klarade styrketesterna också!
Jag hade inte riktigt lika bra kontakt med mina tår som Anders hade... Han kunde lyfta stortårna högt!
Och vad var då fel med min löpstil? Jo, enligt Anders så hade jag ett icke existerande löphjul. I grunden finns det två löpstilar — antingen springer du med ett korrekt löphjul som är det mest energieffektiva sättet att springa och som också är det enda sättet som du kan springa på om du vill springa riktigt fort, eller så springer du med en shuffling-teknik som innebär att du inte aktiverar baksida lår och rumpa över huvud taget utan driver kroppen framåt genom att “shuffla” underbenen fram och tillbaka. Här är det vanligt med “overstride” (att foten landar för långt framför kroppen), oavsett om du sen har en fotisättning där hälen sätts i först eller inte. Det här var alltså jag.
En annan av mina förhoppningar med mötet med Anders var att jag skulle vilja lära mig att springa lika fort på platt mark som jag kan springa utför. För här har vi det trixiga med mig… när jag springer utför så KAN jag springa fort och enligt Anders med ett bra löphjul... Men på platt mark fattar jag liksom inte hur man gör. Och använder man inte löphjulet så missar man att använda kroppens inneboende spänst, utan springer istället genom att trycka ifrån och använda musklerna. Jag förstår skillnaden på riktigt om jag tänker på hur jag springer utför när det är långa, tekniska utförslöpor. Jag känner mig som om jag studsar nerför och tittar jag på andra så ser det ut som om de håller emot och spänner musklerna. Det är en jättestor skillnad mellan att använda kraften i en inneboende spänst, jämfört med att ta i och spänna musklerna i varje steg. Men bara för att jag instinktivt har förstått hur man får access till sitt löphjul i en nedförslöpa, så betyder inte det att jag har någon som helst aning om hur jag får tag i det på platten.
Fick hoppa på ett ben fram och tillbaka
Anders ledde mig genom en hel rad med övningar. En del hade en slags screening-funktion — de skulle visa vilka mina svaga punkter var och varför jag var svag just där. Andra övningar var till för att bygga upp och få mig att förstå. Redan från början var jag väldigt obstinat och både kroppen och hjärnan kämpade emot. De ville inte förstå.
Till exempel har jag aldrig kunnat göra knäböj (squat) på rätt sätt. Jag måste lyfta hälarna, annars faller jag baklänges. Det här har diverse experter härlett till att jag har för stela fotleder, för dålig rörlighet, för dålig styrka etc. Det finns lika många förklaringar till varför jag inte kan göra en korrekt knäböj som antalet gånger jag försökt på olika sätt utan att lyckas. När Anders förstod att jag inte kunde göra knäböj så ställde han sig bakom mig och jag fick börja med att gå ner så långt jag kunde utan att tappa balansen (vilket var typ ingenting alls). Sen började han gunga på mina knän på något mystiskt sätt. Och det här var magi. Han var nära mig och sa att han behövde “brotta ner” mina vader, precis som han behövde "brotta ner" föreställningen jag hade om mig själv som ett hopplöst fall. Och efter att han gungat en stund på mina ben så vips, var jag nere i en knäböj! Hela vägen! Med hälarna i marken. Sen var det omöjligt att resa sig upp från den positionen för det kändes som att musklerna inte fanns, jag kände mig för svag. Men när vi gjort om övningen några gånger (med lite jogg emellan) så kunde jag både gå ner helt i knäböj och med relativ lätthet resa mig upp ur den också. Det handlade inte om brist på styrka eller om att jag hade för dålig rörlighet, utan om nervsignaler och om att hjärnan skulle förstå hur den skulle styra kroppen!
Vi gjorde massor med olika övningar. Min spänst visade sig vara helt kass. Inte direkt förvånande. Så det behöver jag träna på — vanliga, klassiska plyometriska övningar (men såklart börja lugnt eftersom jag är helt otränad på den fronten). Och sen så började vi springa. Anders sprang bredvid mig och gav mig olika instruktioner och som han sa så handlade det om att hitta rätt kodord som min hjärna förstod att följa. Vi testade olika “bilder”, som till exempel att jag fick tänka mig en vägg bakom mig, men det som till slut fungerade för mig var att "släppa upp hälen”. Det kändes jättekonstigt, men Anders sa att NU, nu är det rätt!
Jag fick fortsätta springa på det här jättekonstiga sättet, som kändes fel i hela kroppen och dessutom göra det med ägg i händerna och med en pinne över huvudet. Jag blev helt slut av all koncentration och dessutom så började kroppen bli trött. Anders verkade nästan lite förvånad och frågade om det var huvudet eller kroppen som gav upp och jag kände det som att det var kroppen i första hand, den var så ovan! Jag fick mjölksyra i muskler jag inte visste att jag hade och jag blev tokanfådd och svettig av att röra kroppen på det här knasiga sättet.
Det jag inte lyckades med när jag var hos Anders men som jag har lyckats med hemma ett par dagar senare, var att låta farten komma. Hos Anders kunde jag efter lite övning springa fint med “korrekt löphjul” men sprang nästan bara på stället. Visst kom jag lite framåt, men jag lyckades inte omsätta den nya stilen till att också tillryggalägga sträcka effektivt, utan studsade mest upp och ned och aningens framåt (om jag hade tur!).
Men vi filmade igen och Anders visade på skillnaden och jag gick därifrån med känslan av att jag faktiskt inte var ett hopplöst fall, det här skulle ordna sig! Om än exakt hur, visste jag inte ännu, för att springa på det här nya sättet kändes helt fel.
Till höger före vår utbildning. Man ser att foten landar för långt framför kroppen och det bakre benets kraft är mer riktad bakåt än uppåt.
På vänstra bilden ca 2 timmar senare efter utbildning och diverse praktiska övningar. Det är skillnad! Foten landar mycket mer under kroppen och det bakre benets kraft hjälper till att driva kroppen framåt.
Hemma började jag med 20-minuterspass i ny stil och tyckte fortfarande inte att jag kom framåt utan att jag mest sprang på stället, men i övrigt så fungerade det. Jag fick fruktansvärd träningsvärk i ryggen och i magmusklerna och bara det kändes som ett bevis på att jag nu använde helt nya delar av kroppen i löpningen. Men så plötsligt, på pass nr 2 hemma, så högg det till i ena vaden. Och det fortsatte göra ont även i vila och min tolkning var att jag fått en liten muskelbristning. Sen att jag hade ont inuti kroppen i båda benens senor och lite varstans, det kändes helt naturligt eftersom den här nya löpstilen som var baserad på spänst och studs, istället för tryck och aktivt frånskjut från marken, var så pass ovan för min kropp.
Det här var såklart oroande. Stark smärta 4 veckor innan tävling… När jag har varit ute på mina runstreak-pass efter att det högg till i vaden har jag såklart tagit det jätteförsiktigt. Och konstigt nog så gör det mindre ont när jag springer med “ny stil”, jämfört med om jag försöker "shuffla" istället. Men ont gör det fortfarande och det är som om hela vaden stelnat till och även gör ont när jag går.
Det är alltså 3,5 veckor kvar till sommarens stora mål Ehunmilak, 100 miles och 11 000 höjdmeter i Baskien. Vi arrangerar en tävlingsresa dit och jag har verkligen fram emot att försöka göra en lite bättre tid i år än förra årets 46 timmar. Jag VET att jag kan och jag bara älskar naturen och vill så gärna få springa hela loppet igen. Men just nu är jag mest orolig över att jag inte vågar träna. När kan jag våga mig på ett backpass igen? Jag som redan ligger lite efter med träningen har inte råd att vänta i två veckor till innan jag börjar träna på allvar för då är det dags för nedtrappning…
Men jag känner mig förväntansfull ändå! Oavsett hur det går med Ehunmilak så känns det som om det kommer bli en spännande sommar! För när det högg till i vaden så kände jag att det var banne mig värt det. Äntligen har någon fått mig att förstå hur ett löphjul ska kännas i kroppen — hur skillnaden känns när man tar ett “korrekt” löpsteg jämfört med ett shufflande framåt. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt, men såklart behövdes det en människa som inte bara kunde se och förstå att problemet egentligen satt i hjärnan och dess instruktioner ner till min kropp, utan som också kunde förklara och få mig att förstå med hela kroppen hur det ska kännas när man gör rätt.
Jag är så glad att jag valde att lita på Anders ord när han sa att nu ser det rätt ut, även om det kändes fel i kroppen. Det klart det hjälpte att även Johnny sa att det såg bra ut, att nu såg jag ut som den löpare som jag ville se ut som. Jag har hållit i den här nya stilen hemma. Har bara testat enstaka löpsteg i gammal stil för att se om det känns bättre i vaden (vilket det inte gjort). Och miraklet har skett nu, ungefär en vecka efter att jag började förändra min löpstil. Det känns inte längre konstigt utan helt naturligt. Och jag kommer dessutom framåt, trots att jag lyfter på hälarna!
Det är såklart inte konstigt att kroppen reagerar när jag ändrar på allt som den vant sig vid i åratal. Men jag håller tummarna att vaden kommer att vara tillräckligt frisk om 3-4 veckor för att orka bära mig genom Baskiens mäktiga skogar. Och skulle det inte vara så så får jag helt enkelt komma tillbaka nästa år. Och då kanske jag äntligen kan springa med samma känsla på platten som jag har när jag springer utför! Med ett återupptäckt löphjul!
Jag rekommenderar starkt alla som vill utvecklas som löpare att boka en löputbildning hos Anders! Hans stil kanske inte passar alla, men vågar man lita på att han faktiskt vet vad han gör, utan att rabbla anatomiska termer, så kan resultatet bli fantastiskt. För mig lyckades han åstadkomma det som ingen annan löpexpert varit i närheten av… TACK!
- Boka löputbildning på anordstrom.com
- Följ Anders på Instagram och Facebook
- Vårt podd-avsnitt med Anders #062
- Vår tävlingsresa till Ehunmilak
- Ehunmilaks hemsida
- Min race-report från EHM100 2017
/Ellen