Några ord till min k. dotter
Den här race reporten — om loppet som inte blev som det skulle — tillägnas min kära dotter. Jag hade lovat dig att inte springa om jag kände mig sjuk. Så jag bröt.
Du vet att jag ville så mycket mer med Espoo 24-timmars än att kliva av banan med svansen mellan benen efter 6 timmar. Det var väl också därför du försökte prata allvar med mig innan loppet. Och något av det lyssnade jag nog på trots allt.
För vet du vad?
— Kom ihåg att du är fantastisk. Titta dig i spegeln och inse att du är ett mirakel. Och tänk att din pappa faktiskt också är ett mirakel på sitt alldeles egna sätt. Även när han inte alls presterar så bra som han har tänkt sig. Inte nog med det, så bra som han i princip lovat omvärlden att han kan prestera. Att inte klara av det man vill påverkar upplevelsen av prestationen väldigt mycket, men det påverkar inte miraklet.
Loppet var kört från början. Du visste det redan innan start eftersom jag inte varit frisk i veckan. Jag förstod det inte förrän pulsklockan visade en puls som redan under första timmen var mer än 20 slag högre än vad den borde. Så redan då fick jag släppa prestationsmålet och snarare undersöka vad situationen egentligen handlade om.
Jag kände mig ju rätt ok i kroppen, benen kändes starka om än oändligt tyngre än de brukar, så i det stadiet fann jag ingen anledning att bryta. Allt går över, tänkte jag. I ultralopp kan världsbilden hinna ändras många gånger under loppets gång och någonstans väcktes en nyfikenhet kring hur det skulle bli just idag.
Temposchemat gick kanon. Energischemat gick kanon. Vätskeschemat gick kanon. Det var bara det att jag inte riktigt mådde som jag skulle. Allt eftersom timmarna gick steg pulsen ytterligare och jag började känna mig alldeles för varm. Hade jag feber? Fast det var ju varmt i lokalen också, så man kan inte riktigt veta. Allt går över, tänkte jag igen, och testade att börja om.
Jag promenerade tills pulsen gått ner ordentligt och ökade sen till långsam jogg igen. Märkte att alla de som sprungit fort i början redan hade börjat bli trötta, så det kändes ganska surt att förstå att mitt eget lopp med all sannolikhet också var kört.
För det hjälpte förstås inte att ta ner pulsen. Så fort jag började röra på mig skenade den iväg igen. För sakens skull så provade jag några varv i mitt egentliga marschtempo på 5:40 min/km som var lite snabbare än det jag öppnat i. Men då rusade pulsen ännu mer och jag närmade mig maxpuls. Plus att jag faktiskt då kände tydligt att jag inte var frisk. Så jag gick några varv och åt glass. Tog av mig pulsklockan för att slippa se eländet men behöll pulsbandet på. Sprang fort två varv bara för att det var kul tills Ellen som hade pulsklockan sa åt mig att nu räcker det. Du kan inte springa med så här hög puls.
Så jag klev av. Och hissade nummerlappen på halv stång.
Kära dotter, jag hade lovat dig att inte springa om jag var sjuk. Så även om det tog lite tid för mig att inse det så bröt jag. Och visst, under natten sen hade jag hög feber. Men förhoppningsvis ingen större skada skedd för nu mår jag bra igen!
Jag borde såklart ha varit smartare redan från början. Ett sätt att vara smart är att lyssna på dem man har närmast. Jag borde lyssna mer på dig. Ibland känner du mig bättre än vad jag känner mig själv. För det är inte alltid så lätt att lyssna på sig själv när det finns så mycket andra viljor och önskedrömmar som florerar i skallen. Du borde vara min coach.
Det där miraklet som vi är, är vår uppgift att förvalta och odla på bästa sätt. När man tänker på det när man gör något riktigt jobbigt, till exempel springer en ultra, så kan det bli väldigt tydligt vad man håller på med och det är inte alltid man agerar i samstämmighet med sig själv. Ibland gör man saker som man inte vill, ibland gör man saker som gör ont, ibland gör man saker som är riktigt märkliga.
Men det är helt ok. Det går att älska sig själv mitt i allt det där. Det går att veta varför man gör som man gör. Det går att gå utanför det som man i normala fall tycker är bekvämt och lättast att göra. Det går att utmana sig själv. Det går att växa som människa.
Jag växer när jag lyssnar på dig.
Kram,
Pappa
PS. Under förra veckan kunde ni följa oss på Etixx Instagram-konto @etixxsverige. Att vi valde att samarbeta med just Etixx kring #Endurance24h kändes självklart för oss eftersom vi tycker att deras serie med kosttillskott är suveräna — de är framtagna särskilt för idrottare, säljs bara på Apoteket och är garanterat fria från otillåtna substanser. Kika gärna in på @etixxsverige för fler bilder!
