En sån märklig känsla. Att stå på startlinjen och känna att loppet är kort och att nedräkningen kan börja redan på en gång. För 6 timmar är kort.
Två dagar innan loppet bestämde vi oss för att ställa in vår planerade middag med Sonny och Leilah och istället dra iväg alla fyra till Skövde och springa 6-timmars. Helt spontant, utan prestige och utan några utarbetade mål. Sonny och jag pratade i bilen om att vi båda ville testa att hålla 6-tempo och då skulle vi kunna springa ihop. Det lät som en bra plan!
Och vilket lopp det blev! Jag älskade det, men kan inte skriva om det utan att först berätta om min 24-timmarsdebut i Espoo för 2 veckor sen. För skillnaden i genomförande och känsla är enorm.
Espoo var nämligen tufft. Jag hade varit dålig i magen ett par veckor innan loppet och var nu tvungen att ta så många toapauser att det till sist inte kändes som någon idé att kämpa. Istället lät jag negativa tankar att ta över och ägnade alltmer tid åt att deala med vår support Desirée om när jag kunde få vila. Eller allra helst bryta... Jag gick ner på en 3-årings nivå och sa till henne att om jag inte får sitta här hos dig och vila så lägger jag mig ner mitt ute på banan där du inte kan se mig. Ha! Försök få mig att springa då om du kan!
Det här händer ibland. Att jag får problem med att jag mesar mig när jag har någon att mesa mig inför. Väldigt sällan i övriga livet, men då och då när jag springer och hjärnan blir trött. Ofta händer det långt innan kroppen är slut, det handlar bara om att hjärnan inte orkar.
Därför ville jag nu testa en annan taktik på 6-timmars. Utan support, utan högt mål och ju spontanare och enklare förberedelser, desto lättare och roligare. 6 timmar kändes så oerhört kort att jag nästan inte tyckte att maten var viktig. Samtidigt vet jag att det är mer kritiskt att få i sig rätt energi ju fortare man springer. Så jag körde på hemmagjorda energibollar som fanns kvar från 24-timmars, Resorb Sport och kokosvatten. Plus några saltgurkor och lite choklad som nödmat. Jag hade också gjort mängder med grön Scott Jurek-smoothie (spenat, mango, banan, spirulina, hampaprotein, vetegräs, kokosolja, salt), som brukar fungera bra att springa på, men var inte alls sugen just idag. Johnny däremot drack upp all grön smoothie han hade, så för honom fungerade den toppen (förutom att han spillde massor och blev jobbigt kladdig...).
Själva loppet var magiskt. Halva ultra-sverige var där och jag kände mig glad, lugn och ändå pigg och fokuserad. Precis innan vi gick ner till frukosten gjorde Johnny en avslappningsövning på mig och jag är övertygad om att det bidrog. Jag går alltid ur den med ett stort leende och bara njuter av livet och tog med mig den känslan ut på banan. Och målet låg på 6-tempo blankt. Då skulle jag hamna på 60 km och hur grymt är inte det? Det kändes görbart och som en bra debutplan.
Johnnys plan var lika enkel som den brukar vara, men den här gången handlade den om att möta väggen. Inte på samma sätt som i Espoo när han träffade vätske- och saltobalansen, utan mer i form av trötta muskler. Han ville ta reda på var väggen stod någonstans om han gick ut i 4:30-tempo och höll det. Efter 3, 4 eller 5 timmar?
Starten gick och jag sprang. I 6-tempo. Eller nja, första 2 timmarna sprang jag snarare i allt mellan 5:20- och 5:50-tempo, vilket gjorde att jag tjänade ihop till en toapaus efter drygt 2 timmar. När jag kom ner på banan igen sa GPS-klockan 6-tempo i snitt på hela passet istället för 5:45 som snittet var innan nödstoppet, och jag var nöjd med att vara i fas.
Banan var fantastisk! Jag älskade den. Ena halvan sluttade svagt nedför och där var det också för det mesta medvind, vilket gjorde att benen kom igång ordentligt och jag sprang fort, även på slutet. Andra halvan var tvärtom; motvind och uppförsbacke, men det var liksom ok. Jag gillade variationen och känslan av att varven var precis lagom långa.
Humöret var på topp nästan hela tiden. Hade en liten dipp när jag förstod att Johnny hade slutat springa (vilket betydde att han just då gått ner till 5:45-tempo istället för 4:30-tempo). Sprang ikapp honom och skällde på att han sprang för långsamt och han bara "Äh, jag har lagt av", vilket gjorde att jag fick för mig att jag också skulle lägga av. Kände jag efter så var jag ju trött. Resonerade lite med mig själv tills jag kom fram till att fasiken, jag är ju inte alls särskilt trött! In med en till energiboll, vänta ett varv på att den skulle ge lite extra kraft och sen kan vi ta ett nytt beslut. Ocn när den tiden väl kom hade jag redan glömt att jag ville sluta och det var roligt att springa igen.
Så många människor sprang så bra, jag sprang så bra och det var bara en helt fantastisk dag. Min GPS sa 60,1 km på 6:00-tempo. Mer på målet än så kan man inte begära! Sen säger den officiella mätningen 58,53, men den mätningen är säkert dragen i innerkurva och tar ju inte hänsyn till allt kryssande mellan folk. Detta gav en 11:e-placering! Och Johnny kom på 2:a plats. Grymt bra, trots att han "slutade springa" efter 4 timmar.
Det här med att Sonny och jag skulle springa ihop hände inte. Jag sprang om honom någon gång, han sprang om mig någon gång och mer än så såg vi inte av varandra. Sista minuterna spurtade jag och utan att veta att vi låg så nära varandra så slog jag honom med 80 meter. Rätt bra matchat av två som sa att de skulle springa lika långt!
Det jag tar med mig från Skövde 6-timmars är att jag ska springa utan support. Utan pacers, och utan någon som sitter där och bryr sig om hur det går för mig. På TEC100 blir planen därför att köra solo. Jag tänker "låna" lite hjälp från Johnnys och Desirées team som får blanda Resorb och fylla på flaskor. Kanske att de får informera mig om hur jag ligger till. Hur Johnny ligger till. Hur Desirée, Sonny, Carolina och Torbjörn ligger till. Vem som leder och med hur mycket. Men mer än så vill jag inte ha.
#NoPacerNoCrewNoFear blir mantrat för TEC100.
/Ellen