Känslan efter söndagens ultraintervaller är obeskrivlig. Euforisk. Vilken pannbensträning! Men mest av allt; vilken gemenskap!
Glädjen, stödet, alla heja-rop, alla gilla-markeringar och framför allt alla som på ena eller andra sättet sprang med oss – från ni som sprang er första mil någonsin eller använde inspirationen för att komma ut över huvudtaget, till er som sprang flera eller alla intervallerna. Gemenskapskänslan var allomfattande – och det här var väldigt mycket ultra!
1 timmes träning var tredje timme
Och en sak är säker, det här gör vi om! Relativt skonsamt för kroppen, men med allt som kännetecknar en riktig ultra. Uthållighet, att fortsätta fast kroppen är stel, svårigheten att få i sig tillräckligt med energi, den mentala utmaningen. Men nästa gång kommer vi informera i god tid och inte starta Facebook-eventet kvällen innan… Imponerande ändå att så många hittade dit och riktigt kul att ha ett gemensamt ställe där vi kunde rapportera löpande, peppa varandra och lägga upp bilder. Nästa gång tänker vi inte bara löpning… varför inte köra en timme på cross-trainern, ta en promenad med hunden, cykla en timme, dansa tango en timme osv.
Mer läsning om #1milvartredjetimme
Facebook-eventet
Coynthas blogginlägg om ultraintervallerna
Daniels live-rapport med superinspirerande videoinlägg efter varje intervall