Som många av er vet är jag inte en speciellt tyst och introvert typ. Likväl har jag jobbat på Patent och registreringsverket och suttit och vänt papper dagen lång. Och inte nog med det - jag har gillat det, och tyckt det varit intressant.
Som säljare eller coach kan jag hålla föreläsningar för att engagera hundratals människor, allas ögon på mig, alla ser alla mina tics och konstigheter. Och jag gillar det! Det ger mig massor av energi och glädje.
Jag har på något sätt alltid fått energi och inspiration från de situationer jag befunnit mig i. På frågan: var skulle du helst av allt vilja vara just nu? Har jag nästan jämt svarat: Här! Här och nu och göra det jag gör. Med tiden har jag fått upp ögonen för mindfulness och blivit mer och mer medveten om den här förmågan och möjligheten. Det handlar såklart inte bara om vilket jobb man har för tillfället utan om vem man är och vilken kärlek man känner för sig själv och sitt sammanhang.
Det är samma sak med löpning. Såklart. Livet är som löpning och löpning är livet.
Jag älskar att vara ute i skogen, nära marken, ultralätt och ultralångt. Hur långt kan jag springa?
Men jag fascineras också av de korta distanserna, tempot, explosiviteten, tekniken, mjölksyran. Hur fort kan jag springa?
Det kanske inte innebär att livet är både och - var sak kan verkligen få ha sin plats och tid - men det kanske betyder att vi inte behöver utesluta något. Livet är stort.
Så även om drömmen kan handla om Diagonale des Fous 100 miles och 10 000 höjdmeter och sagolik miljö och natur, så kan drömmen också handla om en kulvert i Bislett. En rundbana på ca 500 m. Om och om igen, i 24 timmar. Nu var inte Bislett min dröm det här året, men att vara där gav en försmak av att någonting liknande faktiskt ska hända i Finland. I Espoo den 23 februari gör jag debut på tidslopp. 24 timmar. Runt, runt på en bana på ca 500 m.
Jag kommer älska det.
/Johnny