Bergslagsleden Ultra är ett av mina absoluta favoritlopp. Kanske för att det är så vackert? Kanske för att det absolut inte är min grej att springa från A till B över stock och sten, så jag kan springa helt utan krav? Oavsett så är stigarna från Digerberget till Ånnaboda en lisa för själen. Problemet är väl egentligen bara att distansen på 47,5 km gör att man kan hålla ett hyfsat tempo hela vägen. Inte så mycket av de riktigt långa ultrornas karaktär där lite vila på vägen snarast bidrar till ett bättre resultat.

Hela poängen med loppet var att försöka slå Ola. Både på plats i år och hans bästa tid från i fjol. (Man ser nästan vem Ola är, killen i blå tröja som kommer spurta förbi mig i starten). Foto Anders Eriksson, #bergslagsledenultra. — Hela poängen med loppet var att försöka slå Ola. Både på plats i år och hans bästa tid från i fjol. (Man ser nästan vem Ola är, killen i blå tröja som kommer spurta förbi mig i starten). Foto Anders Eriksson, #bergslagsledenultra.

I år var mitt tredje Bergslagsleden Ultra och jag var rätt sugen på att sätta pers, och att knäcka Ola. Fast i den lite större bilden var loppet för mig mest en prolog till 100 miles-loppet i Västerås två veckor senare (läs gärna min Race Report från Black River Run, BRR100). Det var ett perfekt tillfälle att generalrepetera tävlingsförberedelser och genomförande, energi, vätska och faktiskt lite tempo och terräng också. Eftersom Bergslagsleden Ultra är relativt teknisk och kuperad så skulle tempot absolut kunna motsvara tempot i 100-milesloppet.

Glad mest hela tiden! Foto Anders Eriksson, #bergslagsledenultra.

Men även om det fanns en massa seriösa anledningar att springa så gick jag ut med mycket glädje och lek i hjärtat. Även den upptrissade kampen med Ola Hellström var såklart väldigt lekfull. Vi fann varandra på Ultra Trail Camp Spain i våras, men där kunde jag inte springa så mycket på grund av ett tidigare 6-dagarslopp, så vi började istället glira varandra om att vi skulle göra upp nu till hösten på Bergslagsleden Ultra. Jag tror att den här inställningen var en av nycklarna till att loppet blev den härliga upplevelse som det blev. Den och det faktum att jag faktiskt var i väldigt bra form!

Energin och vätskan fungerade optimalt vilket var väldigt skönt eftersom det alltid är annorlunda i tävlingssammanhang än när man testar på träning. Och jag öppnade disciplinerat om än inte långsamt. Vi var ett härligt gäng som sprang första milen tillsammans, men när det blev än mer lättlöpt och dessutom ganska mycket nedförsbackar så gled jag ifrån klungan utan att riktigt kunna hejda det. Rätt häftig känsla när kroppen flyter på utan ansträngning och man ända rör sig fortare än sina medtävlare.

Resten av loppet blev en ensam historia. Eller kanske en möjlighet för mig att känna konkret närvaro i naturen? Jag behöver faktiskt träna på det. Det är underbart att springa vacker trail genom skogar över berg och längs sjöar. Men jag har en tendens att känna mig trött och övergiven. Löpning är ju helt klart ansträngande efter ett tag och att springa på stigar kräver koncentration vilket i sin tur kräver energi. Bättre då att springa runt, runt på en 400m löparbana i 24 timmar eller mer… Eller?

Kolla, ser han inte lite trött ut den där Ola? Foto Anders Eriksson, #bergslagsledenultra. — Kolla, ser han inte lite trött ut den där Ola? Foto Anders Eriksson, #bergslagsledenultra.

Nåväl, den här dagen njöt jag faktiskt av en underbar bana och en stark kropp. Jag höll tempot och ”redan” med 10 km kvar att springa kom jag ikapp Ola som självklart hade öppnat optimistiskt och nu blivit straffad för det i förtid. Han fick höra några väl valda ord och jag gled vidare mot målet. På sätt och vis gav detta mig en möjlighet att lata mig lite, för den personliga tävlingen var den största inspirerande faktorn i hela loppet, och då började såklart kroppen kännas rätt trött i alla fall.

Men jag tuffade på mot mål utan alltför stor temposänkning och att bli mött av familjen vid mållinjen var fantastiskt härligt. Det är inte så ofta det händer för eftersom vi lever ett barn-varannan-vecka-liv så tävlar vi nästan alltid på barnfria veckor. Men nu var de med och hejade och det värmde verkligen hjärtat.
Jag sprang i mål glad och nöjd på 4:32:17 och slog personligt rekord på Bergslagsleden Ultra med nästan 20 minuter. Dessutom fick jag bekräftelse på att energin funkade och att jag var i en strålande form.