Jag tävlar inte i ultralöpning för att det är hälsosamt. Jag tävlar för att utmana mig själv och för att utforska gränser. Och för att göra jävligt bra resultat.
I lördags var det — äntligen — dags för ett 24-timmars lopp. Personliga Rekordens Tävling (PRT) i Växjö. Jag skulle egentligen ha sprungit en 24-timmarstävling redan i november i Bislett, Oslo, men jag blev sjuk veckan innan loppet och insåg att det inte skulle fungera. Kastade bittert in en klok handduk till loppet i Norge och när jag kryade på mig kastade jag in en anmälan till PRT istället.
Jag har inte gjort ett 24h lopp på hela året och det känns verkligen totalt fel. Jag lockas oerhört av utmaningarna och kompetensen som krävs för 24-timmars. Dessutom lever jag fortfarande i tron att det är en distans som passar mig väldigt bra.
Ska man springa ett helt dygn så ställs allting på sin spets. Mitt mål just nu är att nå den magiska distansen 24 mil på 24 timmar. Klarar man 1 mil på under 60 minuter är det en klart respektabel prestation. Jag vill alltså göra det 24 gånger i rad.
Eftersom det inte handlar om ett multidagars-lopp så behöver man vara en hyfsat bra löpare i grunden. Men 24 timmar är ändå så oändligt länge att hålla på, så man behöver också ha en mental förmåga som klarar av alla de svackor, tvivel, uttråkningssymptom etc som kan uppstå. Framförallt behöver man ha en energiplan som fungerar. Och om man vill prestera ett riktigt bra resultat så behöver man hålla en intensitet som är så pass hög att man inte kan äta vad som helst. Att kunna äta åtminstone lite riktig mat under tiden är en stor fördel för matar man systemet med alltför mycket skräp är risken stor att magen kraschar.
Supporterborden.
Sen behöver man vara smart. Kroppen kan omöjligt ha tillräcklig erfarenhet för att veta vilket tempo, vilket schema och vilken energiplan som är rimliga för en så lång utmaning. Så man behöver en plan från en klok hjärna, man behöver ha en förmåga att följa planen, och man behöver kunna lösa problem även med en trött hjärna. Det är så sanslöst många aspekter som ställs på sin spets.
Jag älskar den utmaningen.
För mig var PRT sista chansen att ta en landslagsplats i ultralöpning. VM går bara vartannat år och nästa år hålls det i Belfast, Irland, i juli. Jag ville med dit. Jag vet att jag har kapaciteten. Men vad krävs för att nå dit? Jag visste inte på förhand hur högt pris jag faktiskt var villig att betala för att nå 240 km. Att tävla är inte hälsa för mig. Träningen för ultralöpning mår jag väldigt bra av, men tävlingar är extraordinära företeelser som kan behöva extraordinära metoder.
I “Medaljens Baksida” kunde man se hur tävlingsfokus gjorde att elitidrottare knaprade Voltaren bara för att kunna träna. Men de hade också möjlighet till att ta OS-guld. Till att tjäna pengar på sin sport. Vad är då rimligt? Massage, hälsokost, höghöjdshus…? Men att knapra piller? Där sätter vi ofta gränsen.
Fast jag knaprar redan piller. Så kallad hälsokost är ofta piller och eftersom jag utsätter min kropp för prövningar långt utanför det normala har jag funnit att jag behöver lite mer än en normal kost. Hälsokostbasen är inte så komplicerad, mest Omega3, D-vitamin, Magnesium och B-vitamin. Men när det kommer till preparat som har genomgått ordentliga tester för funktion och säkerhet, så kallade läkemedel, då kommer ofta den där gränsdragningen med i spelet.
I helgen tog jag ett stort kliv utanför den gränsen. Jag gillar ju att utforska gränser så det kanske var helt ofrånkomligt att jag förr eller senare skulle göra det.
Loppet
Veckan innan loppet hände det som bara inte fick hända. Jag blev sjuk. Igen. Visserligen inte febrig och så däckad som innan Bislett, men onsdagen innan tävlingshelgen var jag rejält påverkad av någon slags förkylning. På torsdagen kändes det något bättre och på fredagen kändes kroppen stark igen även om jag inte kände mig 100%. Men kanske 90-95% skulle räcka? På lördag klockan 12 startade loppet. Allt var redo.
Innan start — Henrik Roos, jag och Daniel Roxvret (Roxen)
Jag hade ett energischema med majsvälling som bas och det här schemat trodde jag verkligen trodde på. Jag hade gjort förändringar i mitt saltintag jämfört med tidigare tävlingar och jag misstänkte att det skulle kunna göra stor skillnad. Ellen var med som support och hela loppet hade en bra inramning i en ny tävlingsarena och många underbara ultravänner fanns på plats.
Tempoplanen gick i stort sett ut på att ta det extra lugnt de 4 första timmarna och sedan smyga in i marschfarten på ca 5:45 min/km som jag skulle hålla resten av dygnet. Varje timme hade jag lagt in 5 minuters gåpaus för att hålla kroppen rörlig, få ner pulsen, och också ha en möjlighet att gå på toaletten utan att schemat sprack. Med tanke på krassligheten tidigare i veckan var det extra smart att smyga igång loppet lite lugnt och låta kroppen vänja sig vid ansträngningen.
Jag struntade i att ta på mig pulsbandet. Eftersom fokus var 100% på målet 240 km så spelar faktiskt inte pulsen någon roll. Det är resultatet som räknas. Raka vägen in i landslaget bara! Nu eller aldrig.
När VM går nästa gång, om 3 år, är jag 47 år. Visst, jag drömmer absolut om att kunna göra bra ultraresultat även då, men jag kommer knappast ha kapacitet för högre toppar än nu. Jag var beredd att satsa en hel del på det här loppet.
Starten gick och jag joggade på. Kroppen, benen, löpsteget kändes riktigt bra och jag njöt av att flyta fram i mina tysta Altra One2. Som väntat var det smart att öppna lugnt. För andningen och hjärtat kändes inte riktigt lika starka som resten av kroppen så lite uppvärmning var på sin plats. Jag tyckte att jag var klok som inte hade pulsbandet på mig. Det låter kanske lite bakvänt men jag ville undvika att bli orolig över om pulsen skulle gå upp för mycket. Man vinner ändå inte de här loppen på grund av vilken puls man har, man vinner om man håller tillräckligt jämt tempo.
Första varven på den ca 374m långa banan gjorde jag på 2:15. Det motsvarade ungefär 6-tempo. Efter 4 timmar gick jag ner och gjorde varven på 2:10 istället (ca 5:45 min/km). Märkligt nog kändes det lättare, kroppen mådde bra av aningens mer spänst i steget. Nu var det mest värmen som kändes kvävande. Visst, ansträngningen, pulsen, var sannolikt fortfarande högre än vad den borde vara, men det var hanterbart. Men värmen gjorde att huvudet kokade och halsen kändes tjock. Det gjorde inte ont, men kändes tjockt på ett konstigt sätt. Det var en blandning av värme- och sjukdomssymptom. Jag blev alltmer uppfinningsrik i mina metoder för att kyla ner mig, men en del av värmen i huvudet kändes som att den kom inifrån. Jag förstod att det inte skulle hålla.
Försökte kyla ner mig med kylhandduken runt huvudet.
Jag hade egentligen inte sprungit så mycket mer än en fjärdedel av min tänkta sträcka, när jag insåg att jag inte skulle kunna hålla tempot som krävdes för att nå 240 km. Jag kunde inte hålla tempot när jag mådde så här. Inte oväntat spelade jag ut sjukdomskortet för min support och sa att jag kliver av. Det är dock inte så lätt att kliva av. Dessutom är det en av mina allra bästa styrkor i de här sammanhangen — att jag är bra på att inte sluta. I det här läget var min kropp fortfarande superstark och jag låg 100% enligt tidsschemat — mot 240 och in i landslaget. Jag ville för allt i världen inte sluta.
Så jag klev på igen. Det är aldrig för sent för att bryta, så jag kan lika gärna göra det lite senare, tänkte jag. Det är faktiskt konstigt att kliva av när man fortfarande ligger i fas för att nå ett extremt häftigt mål. Och det mesta brukar gå över bara man ger det tillräckligt mycket tid.
Men det här gick såklart inte över. Efter ett par timmar till, fortfarande helt på tidsplanen, fick det vara nog på riktigt. Hoppet gick ur mig och jag klev in på konstgräsplanen i mitten av arenan och grät Lille Skutt-tårar över att jag inte kunde fortsätta. Det blir en väldigt befriande gråt när man är sådär ultratrött efter att ha sprungit i 8 timmar. Jag la mig ner med benen i högläge och Ellen fick pyssla om mig. Problemet var bara att vi inte är så bra på att ge upp.
Lotta som varit klok nog att inte starta på grund av sjukdom kom förbi och sa till mig på skarpen. Det är oklart vad hon sa. Men jag tyckte det var lika bra att börja springa igen. Jag var inte död än. Och tävling är inte hälsa för mig. Jag var beredd att offra mig lite till.
Det var då jag kom på den briljanta idén. Ipren.
”Ok, jag fortsätter, men jag behöver en Ipren!”
Jag har aldrig sprungit på smärtstillande förut. Det är ingen bra idé. Jag vet alltför många som hamnat på sjukhus på grund av läkemedel i samband med ultralopp. Kroppen är redan under enorm påfrestning, njurarna är redan ansträngda till max. Det kan gå illa.
Men min kropp hade, förutom de där detaljerna med huvudet, halsen och ansträngningsnivån, fungerat riktigt bra. Inga problem med metabolismen eller urinen. Jag gjorde den bedömningen helt kort. Svalde tabletten, och körde på.
Och löpningen kändes plötsligt fantastisk. Det var som en dröm. Den där tryckande känslan i huvudet försvann. Eventuell trötthet i benen försvann. Jag var 8 timmar in i loppet, låg fortfarande nästan helt enligt plan, och kände mig oslagbar. Varv på varv flöt på. Mina metoder för att hantera värmen räckte helt plötsligt till och hoppet började tändas. Kanske, kanske... Kanske skulle det gå!
"Jag vill verkligen ha det här resultatet."
"Jag har chansen."
"Jag kanske måste knapra Ipren resten av loppet, men det får det bannemej vara värt, det blir ändå inte mer än maxdos om jag tar var fjärde timme ungefär…"
Efter 12 timmar hade jag nått 117 km. Visserligen inte exakt på plan, men faktiskt tillräckligt nära för att jag skulle kunna tro på den magiska gränsen. Min kropp är bra på att fortsätta i jämt tempo. Fast den senaste timmen hade den där jobbiga känslan i huvudet och halsen börjat smyga sig tillbaka. Skit också, för det hade såklart varit oerhört skönt att slippa ta nåt mer piller. Men jag petade i mig en tablett till.
Problemet var att den här gången hjälpte det inte. Jag mådde rätt snabbt sämre och sämre, fick yrsel och frossa. Huvudet kändes snarast tomt och kallt. Det kändes inte som bra tecken. Och nån måtta fick det vara. Jag hade inga planer på att knapra i mig ett helt ark, och de nya symptomen, med Ipren i kroppen, gjorde mig orolig på riktigt. Så jag satte stopp.
Det blev inga 240k på 24h. Inte den här gången. Och det innebär också att det inte kommer att bli något VM för mig 2017. Det var viktigt för mig i min ultralöpnings-lek. Tydligen viktigare än vad jag trodde och jag sörjer att jag inte nådde dit. Men livet och ultralöpningen går vidare.
Jag har fått massvis med stöd från nära och kära om att det var klokt att kliva av och att jag var så stark när jag sprang. Jag har tänkt att ni tyvärr inte vet vad ni talar om. Det såg bra ut för att jag gick på piller. Det är inte klokt när man riskerar sin hälsa.
Men. Jag klev av till sist. Just det beslutet var rätt.
Tack för stöd! ❤️
Och även om jag hade tagit en Ipren så var det jag som sprang. Och jag sprang bra.
Tack för stöd! ❤️
Jag har fått med mig jätteviktiga lärdomar om hur energi, salt och tempo fungerar för mig. Men framförallt en insikt om hur sanslöst mycket min ultralöpning betyder för mig och en tankeställare om vad jag tydligen är beredd att göra för att uppnå mina mål. Visst, tävling är inte hälsa. Men var går gränsen?
/Johnny