Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag brukar faktiskt tvärtom hävda att det blir aldrig som man tänkt sig, fast det hör i och för sig inte riktigt hit.
I går var det tänkt att det skulle bli #1milvartredjetimme, start natten till lördag 00:00, och sen springa, njuta, kämpa, lida, träna pannbenet, med 10 km löpning var tredje timme med sista passet kl 21. Det skulle bli 8 pass och 8 mil på en dag. Perfekt ultraträning, perfekt träningspass inför Black River Run 100 miles om två veckor. Det blev inte så.
I fredags var jag helt däckad av en riktigt manlig förkylning, och för en gångs skull lät jag förnuftet segra och ställde in alla planer på löpning. Fast jag ville vara med. Och vi som hade dragit igång ett stort event på facebook och allt. Man kan ju inte bara strunta i det då. Men eftersom ett av syftena med eventet är att sporra till en utmaning som passar en själv, oavsett nivå eller idrott, försökte jag komma på något som faktiskt skulle gå att göra ändå.
Då kom idén med 10 min yoga och 20 min meditation var tredje timme istället. Det kändes som något som skulle kunna göra mig gott, även om jag faktiskt inte var säker på min förmåga att sätta av så mycket tid för den typen av sysselsättning, och samtidigt lyckas behålla motivationen och inte slarva med genomförandet vid varje “intervall”. Jag är visserligen inte helt nybörjare vare sig på meditation eller yogaövningar. Jag brukar försöka meditera två gånger 20 min varje dag, även om jag slarvar en hel del, men den här målsättningen var på en helt annan nivå. Förespråkare brukar säga att det dessutom är stärkande för kroppens immunförsvar, så det var inget att tveka på egentligen. Klart var att det skulle bli många minuter på pinnstolen det närmsta dygnet.
Det hela började faktiskt riktigt bra, jag var lite orolig för att jag skulle somna under passen på natten, men det var inte alls någon risk. Tror att det var bra att starta varje gång med några minuters yogainspirerade övningar. Under meditationen infann sig sen en känsla av totalt lugn. Ingen stress över huvud taget. I vanliga fall kläms liksom sittningarna in innan eller mellan andra aktiviteter, nu fick de sin egen tid.
Sen när det började ljusna var det egentligen bara att fortsätta på den inslagna vägen. Det blev riktigt sköna avbrott av lugn under dagen. Förkylningen kändes som om den gav med sig, mentalt kände jag mig oerhört stark, och hela huvudet verkade lätt på något sätt. Ju fler pass desto större känsla fick jag av att sväva omkring på små moln i livet. Helt ok då man varit beredd på att känna sig sammanbiten, fokuserad, sliten och trött.
Får erkänna att sömnigheten infann sig på de två sista passen, men verkligen inget överdrivet, och när dagen var slut kunde vi sitta i soffan och njuta av att ha klarat våra egna utmaningar, och att genom facebook-eventet ha fått ta del av alla andras bragder. En fantastisk känsla! /Johnny