Vad gör man när man inte vet? Inte vet vad som är vettigt? Att springa eller inte springa? Det är frågan.
I slutet av april bröt jag pektån på vänsterfoten. Det var en löjlig olycka i en lek med barnen och totalt orelaterat till löpning. Helt enkelt typiskt. Sånt som händer. Jag trodde faktiskt inte att det var en så stor grej. Det gjorde såklart ont, men jag testade lite den första tiden vilken belastning som jag bedömde kändes vettig, jogga lite, promenera, cykla, roddmaskin, trappmaskin, simning, och så vidare. Så fort jag rörde mig så kändes det såklart i tån och vissa sysselsättningar, som gjorde att det blev tryck på foten (som t.ex. simning), var helt omöjliga. Men annars kändes saker och ting inte nattsvart, problemet var mest att tån inte blev bättre, den fortsatte att vara svullen, irriterad och bjuda mig lite onödig smärta. Varje gång jag testade på någon form av alternativträning som bara ökade blodcirkulationen litegrann så blev den genast värre. Så efter 6-8 veckor så gav jag upp. Jag kunde inte fortsätta låtsas att den skulle läka av sig själv i bakgrunden, den behövde uppenbarligen lugn och ro. Det fick bli helvila.
Med UTMB i sikte, loppet startar 1 september, var det verkligen inte ett lätt beslut. UTMB som lopp har inte ens varit lätt att hantera för mig redan innan detta hände. Att försöka tävla runt alperna på en bana med 10 000 höjdmeter och 17 mil är inte riktigt min starka sida. Jag vill ha saker och ting under kontroll och springa runt, runt på en 400-metersbana. Det är inte samma sak.
Redan innan tåincidenten var jag därför rädd för UTMB, men hade från den rädslan hittat en drivkraft och landat i en bestämd vilja att göra en riktigt bra träningsperiod, försöka tackla UTMB med mina styrkor, tävla på mitt sätt, och sikta på topp-100.
Nu gick hela planen i kras på grund av en knasig tå.
Jag tänkte ändå i min naivitet att jag skulle kunna ställa mig på startlinjen 1 september. Försöka omvärdera allt. Se UTMB som en milstolpe och som det ikoniska ultra-trail lopp det är. Ta det som en nyttig ultraerfarenhet och upplevelse, men för egen del bara låta det vara ett otroligt häftigt träningstillfälle i skarpt läge. Ställa mig på startlinjen och vara ödmjuk för vad jag har gått igenom och testa hur långt det skulle kunna bära, om jag tar det rysligt försiktigt och siktar på att klara reptiderna, men inte mycket mer än så.
Så i torsdags, endast tre veckor innan loppet, var det äntligen dags för en liten, liten testtur. Mina första löpsteg på många veckor. Svullnaden på tån var väl inte komplett försvunnen, men jag kände inte av någon smärta i vanliga rörelser och definitivt inget som jag förknippade med någon farlig smärta från ben eller leder ens vid lättare tester. Så jag tog en försiktig löprunda.
Efteråt gjorde tån ont igen.
Med svansen mellan benen lommade jag in till röntgen på fredag morgon, och visst, nog såg man en sannolikt ny spricka i den gamla frakturen.
Jävla skit.
Läkaren hade inga som helst problem med att skriva ut ett intyg på att jag inte kan springa. Så nu har jag svart på vitt på att jag inte kan starta. Och en DNS (Did Not Start) är alltid mycket smartare än en DNF (Did Not Finish).
Här sitter jag nu med stödtejpad tå i högläge. Är smått bitter och tycker möjligtvis också synd om mig själv. Inte jätteklädsamt (eller roligt för min omgivning), jag vet.
Innerst inne har jag dessutom inte gett upp drömmen om en start. Om jag nu tar det riktigt försiktigt med den här uppslagna skadan, så måste en tåfraktur inte ta så lång tid att läka. Och om jag tar det försiktigt, och det går åt rätt håll ganska snabbt, så skulle jag i alla fall kunna hinna vara lite smart med några pass alternativträning innan 1 september. Och på loppet kan jag åtminstone ta med Ellens Black Diamond stavar som kan hjälpa till att mildra belastningen nerför något. Och så tar jag det superlugnt som jag ändå förstått är mitt enda alternativ. Så får vi se hur långt det räcker… Det är ju ändå UTMB. Så himla många UTMB starter har jag inte siktat in mig på att göra. Ärligt talat inte någon mer alls efter den här. Det skulle vara så tragiskt att inte ens få göra ett försök.
Vi får se.
Är det någon som har någon mer reflekterande kommentar än hur idiotiskt det är att riskera slå upp en fraktur igen för en tävlings skull så är jag idel öra. Annars är jag det förmodligen inte.
Vi får se.