Det är svårt att smälta ett så långt lopp. Det har gått ungefär två veckor sen jag “gick i mål” och trots att det blev en DNF eftersom jag inte klarade loppets 32 mil, så är jag stolt över min insats. Jag hade satt upp ett B-mål som bestod av att fortsätta framåt så effektivt som möjligt i loppets alla 54 timmar. Jag är anmäld till Dårarnas Diagonal i höst där maxtiden är över 60 timmar, så därför ville jag träna på det här med att vara ute länge.

Jag har funderat mycket på varför jag inte klarade A-målet på 32 mil. Varför jag gav upp det målet så tidigt och sänkte farten så mycket — också det så tidigt. Och jag tror att det allra enklaste svaret faktiskt är det rätta den här gången: jag hade inte mitt varför på plats. Jag gjorde så gott jag kunde och kämpade i min vanliga berg- och dalbana av ups and downs, men den här gången gick inte humöret hand i hand med naturen och terrängen. Det fanns inga berg jag kunde kämpa uppför eller långa utförslöpor att flyga utför.

En av mina pacers skrev så klokt till mig efter loppet att det är lättare och mer positivt laddat att tänka på målet som något fint man vill ge till sig själv, än som något som måste klaras av. Och när jag läste det så kände jag skillnaden tydligt — hur jag på mina långa bergslopp känt att både själva loppet och målgången har varit något som jag velat ge till mig själv, något jag har unnat mig. Trots att det varit otroligt kämpigt och tufft så har det ändå hela tiden varit en resa jag har njutit av under tiden.

Podcast-avsnittet med min race report från TEC200
Podcast-avsnittet där vi pratar om ultralöpningshelgen TEC2018

Foto i detta blogginlägg: Emmy Karnerud om inget annat anges

Följ med oss på löparresan till Ultra Trail Camp Spain "Montgrau edition" >

Race report Täby Extreme Challenge 200 miles

9 tappra löpare ställde upp på 200-miles. Från vänster: Martin Scharp, Mikael Hedman, Anders Hellner, Anders Brohäll, jag, Alexander (Acke) Scott, Øyunn Bygstad, Anders Norén och Joakim Ahlin. Av dessa gick bara Martin Scharp och Anders Norén i… — 9 tappra löpare ställde upp på 200-miles. Från vänster: Martin Scharp, Mikael Hedman, Anders Hellner, Anders Brohäll, jag, Alexander (Acke) Scott, Øyunn Bygstad, Anders Norén och Joakim Ahlin. Av dessa gick bara Martin Scharp och Anders Norén i mål, men Øyunn, Acke och jag kämpade hela loppet ut trots att vi inte skulle klara distansen! Foto David Sundvall

Varför jag över huvud taget valde att anmäla mig till TEC200 miles är för mig lite av en gåta. Jag vet ungefär hur jag resonerade då, men jag insåg inte att jag hade behövt mycket starkare skäl till att vilja göra loppet än att "testa". För lite så var det. Planen var att det här loppet skulle vara min revansch på varvbanor. Jag ville testa om jag mentalt kunde hantera det på samma sätt som jag gör mina långa A-B-lopp, att jag tänker att jag bara är ute och rör mig två dygn. På något sätt så tänkte jag att med den inställningen så borde det fungera. Men såklart var det inte så enkelt.

Istället blev TEC200 en träning i att byta fokus mitt under pågående tävling. Att ge upp ett mål jag tidigt insåg att jag inte skulle orka kämpa för och istället ladda om och skifta fokus mot ett nytt mål och försöka hitta ny motivation och vilja till att klara av det. Och det var verkligen lättare sagt än gjort!

Varvbanor är otroligt knepiga för mig och jag har hållit mig borta från dem under flera år och bara gjort A-B lopp. Problemet som uppstår inom mig är att jag lätt känner mig "inlåst" och får en lite klaustrofobisk känsla, oavsett om varven är jättelånga (på TEC är de 11,5 km). Jag känner mig inlåst i själva situationen och det där med att man inte kommer framåt utan bara springer runt, runt får mig ofta att tappa all vilja att fortsätta. Visst gick det lite bättre den här gången än tidigare. Jag älskade banan, men ogillade starkt att behöva varva i tältet så ofta. Det enda riktigt härliga med att komma fram till tältet var vetskapen om att jag hade klarat av ännu ett varv och såklart att jag fick träffa mitt team igen. Men det var för mycket folk och för mycket ståhej därinne.

Lisa, Emmy, jag och Johnny — Team Love! Bilden är tagen precis efter min "målgång" efter 53 timmar...

Teamet

Den här gången var mitt team oerhört viktigt. Emmy och Lisa hade huvudansvaret och skulle finnas i tältet under hela tävlingen, från fredag till söndag. Det är en fördel att vara två eftersom man då kan vila och turas om lite med uppgifterna. Tanken var att både Emmy och Lisa skulle vara pacers några varv var, men förutom dem hade jag en hel hög med frivilliga löpare som skulle komma och hänga ett par timmar med mig i Täby-skogen. Enligt planen skulle Johnny bara vara med på allra sista varvet och han hade andra uppgifter under helgen. Två av hans adepter tävlade och han ville ha möjlighet att kunna stötta dem så mycket som möjljigt. Anders Norén som blev 2:a på 200 miles och Henrik Roos som vann herrarnas 100 miles, gjorde båda fenomenala lopp!

Vi har också tidigare märkt att Johnny inte är allra bäst för mig när det gäller vare sig pacing eller att supporta i depån. Jag har en tendens att mesa mig onödigt mycket och Johnny ser alldeles för väl hur dåligt jag mår vilket ofta resulterar i att jag presterar sämre än jag gör när någon som är “mer främmande” är med.

Lisa försöker få mig att äta något i varvningen. Jag hade bett om att få flera olika alternativ att välja mellan, men redan här mådde jag illa och hade svårt att få i mig tillräckligt.

Fredag och de första jobbiga timmarna

Starten kändes helt ok och jag var inte alls så nervös som jag brukar vara. Jag ville bara iväg och få tiden att rinna iväg så att jag skulle komma in i loppet på riktigt. De första 4-6 timmarna är alltid jobbiga för mig, hjärnan hittar på allt möjligt kreativt för att försöka få mig att sluta. Sen brukar kroppen och hjärnan ställa in sig på uppgiften och jag kan oftast jogga på i ett skönt töcken där hjärnan är rätt så avstängd. Den här gången kom jag inte riktigt in i det. Jag var otroligt skärpt hela loppet, vilket nästan var lite jobbigt. Inga hägringar eller hallucinationer trots 53 timmars löpning i sträck med 1,5 h paus där jag låg ner och uppskattningsvis sov 30 min.

Fredagen var tuff mentalt. Det här var årets första riktigt varma dag och det märktes att alla var ovana vid värmen och solen. Jag kände mig för varm, jag startade för fort och blev snabbt trött i huvudet. Lyssnade på ljudbok i två varv, lyssnade på musik ungefär lika länge och väntade bara på att de första timmarna skulle försvinna så att jag skulle få pacer.

Och nu började det hända konstiga saker. Jag som nästan aldrig tidigare haft kramp, varken på träning eller lopp fick nu krampkänningar i hela benen: baksida lår, framsida lår, vader och höftböjare. Baksida lår var värst och jag fick massage i varje varvning och vi försökte med voltarengel, magnesiumspray, extra salttabletter och extra magnesium. Ingenting hjälpte och de här två stela klumparna långt ner på baksida lår blev efterhand riktigt jobbiga. De hindrade mig från att springa med ett vanligt löpsteg, det gjorde ont och jag kände mig klumpig, särskilt i skogen.

Jag mådde också illa då och då under dagen och slutade till sist äta och ville bara ha med mig vatten och en flaska Maurten ut på varvet. Jag mår ofta illa första timmarna men det brukar också försvinna efter ett tag. Den här gången höll det i sig ovanligt länge.

Jag får massage på baksida lår som krampade, samtidigt som jag äter :) Bilden är från fredag kväll.

Första natten och äntligen sällskap av pacers

Lisa sprang med mig på mitt första pacervarv och det var så härligt att få sällskap. Äntligen var den första jobbiga dagen över, jag skulle ha sällskap hela vägen nu och det skulle bara vara att rulla på. Vi pratade och hade så trevligt att vi lyckades springa fel en liten bit! Dock tilltog illamåendet under det här varvet och nu var jag för första gången tvungen att lägga mig ner ute på banan för att få illamåendet att ge med sig lite.

Är inte riktigt säker på när jag bytte skor, men vet att jag bytte till mina tyngre, tjockare och mer traktorliknande Inov8 X-Claw 275 mycket tidigare än jag tänkt mig från början. Hade tänkt att vänta till andra dygnet med att byta skor, men blev fort trött i fötterna och tänkte att ett par skor med mer studs och dämpning i skulle kännas bra (hade hittills sprungit i tunnare Inov8 TrailTalon 250).

Inför andra pacervarvet (totalt varv nr 9) behövde jag byta till varmare kläder och äta lite medan jag satt still i varvningen. Jag började bli låg på energi och behövde sitta ner för att kunna äta utan att må illa. Min pacer Micke hade en runstreak att tänka på och eftersom jag var lite senare än vi tänkt oss så började han jogga upp och ner i backen direkt efter varvningen i väntan på att jag skulle komma ut. Han hade räknat med att vi skulle starta innan midnatt så att han skulle hinna med sin runstreak då, men nu fick han tjuvstarta lite.

Varvet med Micke var fantastiskt. Illamåendet lättade äntligen, krampen i benen kändes bättre och temperaturen var för första gången någorlunda svalkande. Micke och jag hade aldrig träffats tidigare och det här gjorde också att jag blev härligt uppfriskad — nya tankar, nya berättelser och livshistorier att dela och få ta del av.

På varvet efter kom Tone som rest ända från Oslo för att hjälpa mig på mitt äventyr. Vi joggade på bra i mörkret och pratade mycket, men nu hittade kroppen på ännu ett nytt symtom i hopp om att jag skulle lyssna på det och kanske bryta. Jag hade ju inte brutit ännu på grund av krampen så då fick hjärnan/kroppen hitta på något annat! Och den här gången blev det urinvägsinfektion. Jag blev akut kissnödig gång på gång men kunde inte klämma fram mer än en droppe. Och det sved och gjorde ont. Tone som är sjuksköterska sa att jag skulle undvika socker och dricka mycket och allra helst tranbärsjuice. Tranbärsjuicen lyckades teamet fixa fram till morgonen därpå och som genom ett mirakel så hjälpte det att dricka mycket. Efter ett par timmar började jag kunna kissa mer normalt igen och min känsla är att det helt enkelt gick över på grund av att jag "inte lyssnade" utan fortsatte springa.

På sennatten kom Kimmen (Joakim) från Växjö och tog över som pacer. Trots att vi sprang tillsammans in i gryningen och det var oerhört vackert så började jag trilla ner i riktigt mörka tankar. Jag var trött och kände att jag inte skulle orka hålla i tempot som krävdes för att klara 32 mil på 54 timmar, främst för att krampen i benen hela tiden låg på lur och kom tillbaka gång på gång. Det kändes som om jag inte kunde springa så fort som jag ville och särskilt inte i skogen, utan benen var som stela klumpar som vägrade lyda. Kimmen pratade på om fåglar, grodor och allt möjligt annat men lyckades inte distrahera mig så mycket som kanske hade behövts. Jag satt fast i tankarna om att jag skulle misslyckas. Och jag skulle inte bara misslyckas med A-målet utan trodde att jag nog inte skulle orka genomföra mitt B-mål heller, som var att fortsätta röra mig framåt på banan så effektivt som möjligt i tävlingens alla 54 timmar. Egentligen låg jag enligt klockan fortfarande i fas för att klara 32 mil, men det kändes inte så. Det kändes alldeles för tufft.

Anders Norén och Kimmen (som skriver i den lilla pacer-boken efter vårt varv tillsammans)

Andra dagen och krisplaner tar form

Ligger ner för att försöka andas bort hickan

När jag kom in vid varvning var Carin där för att springa två varv med mig. Jag hade sett fram emot att få springa tillsammans med henne, men nu blev jag inte alls glad av att se henne. Jag ville bara få vara ifred, få smita undan från alltihop och helst bara få lägga mig ute i skogen och sova. Men inget av det här var möjligt när jag hade sällskap av en pacer. Motvilligt gick jag ut på varvet och jag kände mig som en tjurig unge, samtidigt som jag försökte hålla något slags humör och hyfs uppe. Carin var snäll och förstod vilket läge jag var i. Tur att hon har barn, för mina tankar var verkligen på en treårings nivå. Det kändes som att det var hennes fel att jag inte kunde smita undan.

Nu hittade kroppen på nästa grej. Jag fick kraftig hicka och den gick bara över genom att jag la mig ner på rygg och andades en stund. Jag försökte hålla pauserna korta, men hickan kom tillbaka gång på gång. Jag förstod ju vad kroppen höll på med och varför den tvingade mig att vila, men det var ändå irriterande. Och nu dök det upp en ny kreativ idé i huvudet också. Jag behövde prata med Johnny. Jag behövde få ok från honom på att bryta. Så jag bad Carin att ringa och fråga om jag fick ha Johnny som pacer på nästa varv istället, trots att han egentligen skulle springa med Anders då och inte var inplanerad som pacer till mig förrän långt senare. Jag hade lite dåligt samvete för att jag "bytte bort" Carin mot Johnny, men just då behövde jag det.

Johnny förstod att det var kris och hoppade direkt på uppgiften som bestod i att få upp mig på banan igen. Dock var det inte så lätt. Vi gick i ett väldigt långsamt tempo och egentligen var det först efter det här varvet som min chans att klara 32 mil på riktigt försvann. Fram tills nu hade jag ändå haft ett snittempo på under 10 min per kilometer, vilket var det som krävdes för att klara sträckan inom maxgränsen. Men efter varvet med Johnny låg jag på 10:10 i snittempo och framför allt så hade jag helt och fullt gett upp A-målet i huvudet.

Det var ändå skönt att få tanka kärlek och förståelse från den som står mig allra närmast och som känner alla mina rädslor, alla mina hang-ups och allt det som rör sig i huvudet på mig när jag är som allra längst nere på botten. Tillsammans kom vi fram till att jag skulle ta ett varv med Emmy efter det här, mest för att hon sett fram emot att få springa med mig och jag tyckte att jag var skyldig henne åtminstone det. Ett varv kunde hon få, men inte mer.

Sitter ner i varvning och försöker äta lite riktig mat

När jag sprang (eller snarare gick) med Johnny startade också 50- och 100-mileslöparna. Och det här gav energi! Så många sprang om oss och hejade och hälsade och berättade att de lyssnade på vår podd och att de gillade det vi gjorde. Jag kände mig stolt och glad över den inspiration vi lyckas förmedla och fick mycket styrka tillbaka av att så många uttryckte sin glädje över det vi gör. En kille som sprang förbi vände sig om och ropade “har du inte brutit ännu?”, och precis när han sagt det förstod han att det kanske inte var så smart sagt, men jag tog inte illa upp, utan skrattade bara. Och det var ju precis så det här loppet var — har du inte brutit ännu är liksom det som 200 miles handlar om. Så länge man inte bryter så är man en hjälte.

Jag och Johnny efter vårt första varv tillsammans (varv 13)

En annan viktig del av krisplanen som skulle att få mig att fortsätta röra mig framåt, var att höra av sig till resterande pacers och säga att de inte skulle behövas. Vi behövde frigöra luft och mer flexibilitet för mig för att jag ens skulle orka tänka på att kanske ta ett varv till. Och att då ta bort kraven på att springa med människor som kommit långväga ifrån för att hjälpa mig blev på ett sätt avgörande. Vi bestämde att vi nu skulle varva Emmy, Johnny och Lisa som pacers och att vi skulle ta det jättelugnt. Släppa alla krav och se om det fanns någon vilja att kämpa mot mitt B-mål. Och att strategin skulle vara ett varv i taget, sen fick jag bryta (om jag ville).

Mamma kom och hejade! Här har jag sprungit 100 miles och ser rätt fräsch ut ändå... Foto David Pyring

Lite piggare

Varvet med Emmy var underbart. Och av bara farten så tog vi ett varv till. Från att ha känt att jag inte klarade av att umgås med någon annan människa i mer än ett varv, så kände jag att jag skulle kunna springa hur många varv som helst med henne. Personkemin bara stämmer så himla bra ibland och vi pratade om intressanta och spännande saker, samtidigt som jag var helt trygg med att be om tystnad eller att byta ämne om jag inte klarade av att prata om just det. Några gånger senare under loppet började hon prata om saker som jag inte klarade av, till exempel frågade hon om hur jag och Johnny träffades och jag var tvungen att säga att jag inte pallade att prata om det nu — det skulle bli för känslosamt och jag behövde all kraft jag hade för att jobba framåt.

Emmy och jag. Foto Tommy Carlsson — Emmy och jag. Foto Tommy Carlsson

Andra natten och temperaturregleringstrassel

På nästa varv kom Johnny igen och gick med mig ut och nu började det skymma för andra gången under den här TEC-helgen. Jag tänkte att jag kanske hade lite för lite kläder på mig, men Johnny trodde inte det skulle vara någon fara och att jag inte skulle behöva en tjockare jacka. Men precis när vi gått ut ur varvningen och kommit ut en liten bit på banan så kände jag att nej, jag måste ha mera kläder! Så Johnny fick springa tillbaka och hämta en tjockare jacka och vantar och det var en himla tur att han gjorde det. För på det här varvet började jag frysa på ett sätt som jag inte gjort förut. Tidigare under loppet hade jag upptäckt att varje gång jag ställde mig upp efter att jag legat ner en liten stund, så blev jag fruktansvärt kall och började hacka tänder. Det konstiga var att även om det var ganska kallt i skogen och kyligt på marken så kunde jag ligga ner och känna mig helt varm, men så fort jag ställde mig upp så började jag frysa något fruktansvärt.

6 km in på varvet med Johnny så la jag mig ner en stund på mossan och njöt av de sista solstrålarna som silade in genom skogen. Jag vilade huvudet i Johnnys knä och det var så skönt att bara få andas, få vara nära och få vara varm. Då tänkte jag att jag borde sova en stund där, för jag mådde så otroligt bra och var så avslappnad. Men såklart skulle vi strax gå vidare och nu när jag ställde mig upp efter den här vilan så mådde jag plötsligt riktigt dåligt. Om det berodde på blodtrycksfallet när man ställer sig upp eller om det berodde på att blodcirkulationen förändrades på något annat sätt vet jag inte, men jag började frysa så fruktansvärt mycket. Jag frös så att jag hackade tänder och trots att jag var ganska pigg och hade energi i kroppen så fick jag inte upp värmen hur jag än försökte. Jag sprang, gick med stora kliv och vevade med armarna, men inget hjälpte. När Johnny kramade mig blev jag varm, men bara just då och så fort han släppte mig igen så frös jag så att det kändes helt olidligt.

Värmer mig lite på fina eldar som de boende ställt ut på Havrevägen

Jag bad Johnny att ringa och förbereda Emmy och Lisa på att jag behövde vila när jag kom in till varvningen. Jag ville vila och bli genomvarm. Helst sova hela natten och sen springa lite mer på söndagen innan loppet var slut kl 16. Johnny sa lite försiktigt att det nog skulle vara lättare att övertala teamet till att få en sovpaus om jag bad om 20 minuter istället för hela natten. Jag fortsatte upprepa att jag ville sova hela natten, men vi bestämde inget annat än att jag skulle få vila och ligga ner en stund — hur länge fick vi se. Jag ville också ta hand om fötterna och äta något riktigt ordentligt, så när jag kom in till varvning hade Emmy och Lisa varit på Max och köpt hamburgare och lyxshake till mig. Hamburgaren var gigantisk men jag åt upp hela och det kändes otroligt bra i kroppen med riktig mat. Milkshaken fick Johnny, jag ville inte ha mer socker nu.

Jag och Johnny kommer in till varvning efter det där varvet där jag frös så galet mycket

Vila och spa

Klockan var ungefär 22 på natten mot söndagen när jag äntligen skulle få sova en stund i omklädningsrummet. Men först skulle jag få en spa-behandling! Eller i alla fall av fötterna. För att kunna tvätta mina fötter enkelt så hade Emmy ordnat en hink med varmt vatten och dragit ut en bänk från bastun så att jag kunde sitta på den i duschen medan hon tvättade mina fötter i hinken. Hon masserade fötterna med tvål i det varma vattnet och det var fantastiskt skönt och kändes så härligt att fötterna äntligen fick bli rena och torra. Jag hade egentligen inte så ont i fötterna, men var väldigt kittlig. Nu upptäckte vi att jag hade en stor blåsa som vi punkterade och satte Compeed på. Vi tömde också en blåsa under ena stortånageln (jag får ofta blåsor under stortånaglarna), men den andra stora blåsan var något helt nytt. Jag har aldrig haft blåsor på det här sättet förut! Någon pytteliten, visst, men inte av den här storleken. Det var nästan lite spännande! Johnny tyckte att jag skulle ta en Ipren innan jag gick och la mig eftersom jag fortfarande hade så mycket kramp i benen som gjorde ont och inte ville ge med sig trots all massage.

Jag behövde inte byta kläder innan jag gick och la mig för jag hade gått så långsamt under varvet innan att jag inte var svettig alls, men däremot frös jag ju så jag tog på mig många lager kläder innan Emmy och Lisa bäddade ner mig i en sovsäck inne i omklädningsrummet, släckte och lämnade mig att få vila. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle få ligga ner, men efter en stund förstod jag att det nog var längre än 20 minuter ändå. Då började jag slappna av lite, men somnade inte förrän Emmy kom in och la sig bredvid mig en liten stund. Hon sa att jag började snusa och lät som att jag sov och uppskattade att jag kanske sov i 30 minuter, men låg ner i 1,5 timme totalt.

Ut igen i andra natten tillsammans med Emmy

Upp igen

När Emmy kom in och sa att det var dags att gå upp så blev jag lite trotsig. Jag frågade henne vad poängen var med att jag skulle springa nu mitt i natten istället för imorgon. Jag tänkte att om hon svarade fel nu så skulle jag vägra att gå upp. Hon blev lite ställd och svarade något om att det ju var på banan jag skulle vara. Egentligen dög inte svaret för mig men jag var ändå helt ok med att gå upp och kände mig snäll och mjuk. Jag hade väntat mig att jag skulle vara stel och att det skulle vara svårt att ställa sig upp, men jag hade inga problem med att komma upp, sätta mig på bänken och börja ta på mig skorna själv. Jag fick “frukost” bestående av gröt, kaffe och blåbärssoppa, men allt var äckligt. Emmy hämtade lite frukt som jag först trodde var potatis och oliver, men som visade sig vara honungsmelon och vindruvor. Det fungerade att äta och jag fick sakta upp energin igen.

När vi gav oss ut på varv 18 tillsammans hade jag två par långa tights på mig, dubbla mössor, två ullunderställströjor varav en riktigt tjock, en vinterlöparjacka och utanpå alltihop hade jag Johnnys stora täckjacka. Plus vantar. Nu tänkte jag inte frysa! Emmy följde med mig två varv igen och jag blev långsamt varmare och kunde ta av mig lager för lager. Återigen hade vi två helt underbara varv där vi pratade om allt mellan himmel och jord och njöt av några fantastiska timmar tillsammans i skogen.

A post shared by Pace on Earth (@paceonearth) on Apr 28, 2018 at 4:15am PDT

Nu hade jag äntligen tillräckligt mycket kläder på mig! Foto Lisa Kriga — Nu hade jag äntligen tillräckligt mycket kläder på mig! Foto Lisa Kriga

Kan det inte vara slut snart?

Ligger i lingonriset och äter en PickyBar. Foto Lisa Kriga

Nu var det som om jag bara väntade på att klockan skulle bli fyra på eftermiddagen så att jag skulle få sluta. Jag förstod att jag inte kunde lura till mig fler vilopauser utan att det nu gällde att bara hålla igång till slutet. Lisa följde med mig på ett varv och jag njöt av att få visa henne den vackra banan i dagsljus, för på det varv vi sprang tillsammans tidigare så var det kolsvart och vi såg ingenting av banan. Vi tog det väldigt lugnt nu och jag fick ännu ett problem som jag inte varit med om tidigare — tungan svullnade upp så att det var svårt att svälja! Det här känner jag inte igen att jag någonsin har haft tidigare, men nu blev det så svårt att svälja fast mat att jag fick stanna, tugga jättenoga och dricka mycket vatten samtidigt för att det skulle gå att få i sig något över huvud taget. Trots problemen med att svälja så hade vi det otroligt mysigt och jag tog det nog lite väl lugnt och unnade mig flera pauser i solen.

Coyntha och jag ute på varv 21. Foto Caroline Jung Elgán

Coyntha var en av de pacers jag haft på listan som ännu inte fått göra ett varv med mig. Hon hade sprungit 50 miles dagen innan och nu ville jag gärna ha hennes sällskap. Vi har sprungit tillsammans tidigare på våra läger och Coyntha har mycket erfarenhet från långa ultror, vilket kändes skönt och tryggt nu när jag började bli riktigt trött. Jag tappade tidsuppfattningen och frågade Coyntha vad klockan var och hon svarade 9:50, men jag kunde inte förstå om klockan var 10 på morgonen eller kvällen... Trots att det var strålande sol ute så kopplade inte hjärnan ihop det med om det var dag eller natt just nu. Efter det var Coyntha noga med att säga sånt som att nu är klockan 11, på förmiddagen!

Jag började tänka att det här nog var sista varvet. Jag orkade inte mer och började ta långa pauser i skogen där jag låg ner medan Coyntha höll upp mina ben i luften och masserade dem. Vi fick sällskap av Sofia som var inne på sitt sista varv på 100 miles, men hon var väldigt trött och knappt kunde hålla sig vaken. Hon frågade mig hur jag lyckades hålla mig så pigg (jag hade ju ändå varit vaken väldigt mycket längre än hon vid det här laget), men jag orkade inte riktigt svara, så jag sa att vi får prata om det en annan gång, jag är för trött för att orka prata. Så visst var jag trött, men fortfarande ovanligt klar i huvudet för att ha varit igång så här länge.

Jag bad Coyntha meddela teamet att det här var mitt sista varv, jag ville inte ut igen. Jag visste att jag antagligen hade tid på mig att göra ytterligare ett varv, men jag ville verkligen inte. Jag tyckte att jag hade gjort tillräckligt. Jag hade tränat på att vara ute länge och jag hade gjort mitt bästa. Teamet hade fått bestämma över mig fram till den här stunden, men nu ville jag bestämma att det fick räcka. Och jag trodde verkligen att de skulle köpa mitt argument.

Sista varvet?

När jag gick över mållinjen tillsammans med Coyntha grät jag. Jag var verkligen helt slut och kramades och grät om vartannat. Vi hade tappat Sofia längs vägen när hon behövde göra ett toastopp och jag bad Sussie att ge sig ut och kolla om Sofia mådde bra. Jag var lite orolig över att hon inte synts till efter toastoppet eftersom hon inte mådde jättebra tidigare. Det visade sig att hon var på väg in mot mål, så allt var lugnt. Men jag hade liksom tid att bry mig om sånt eftersom jag var klar. Tyckte jag i alla fall.

Här tror jag fortfarande att jag är klar... Foto Lisa Kriga

Men mitt team tyckte annorlunda. De hade pratat ihop sig innan och kommit på en plan för att få ut mig igen. Men inget av det här avslöjade de för mig nu utan de lät mig få tro att jag hade sprungit klart. Jag satt lutad mot Johnny medan jag åt pizza och Emmy masserade mina ben och tog av mig skorna. Det var ungefär tre och en halv timme kvar tills loppet var slut och när jag sitter där och gråter av utmattning och glädje över att äntligen ha fått sluta springa, så säger de plötsligt att jag får välja vem jag vill ha med mig ut på nästa varv — Johnny eller Emmy.

Jag hamnar lite i chock över att teamet inte alls tycker att jag är klar utan att jag måste ut igen. Jag vägrar förstå. Vad menar de? Vill de att jag ska fortsätta springa? Hur kan de tvinga ut mig nu, jag är ju klar! Och dessutom orkar jag verkligen inte göra ett varv till. Det är omöjligt. Jag orkar inte, jag kan inte och jag vill inte. JAG ÄR KLAR!

Men så hör jag mig själv säga att OM jag ska ut igen så måste jag ha en ipren och en alvedon. Och OM jag ska ut igen så måste jag ha med mig pizza ut på varvet, för det är det enda jag kan äta. Och OM jag ska ut igen så måste det vara 100% säkert att jag kommer hinna, för jag orkar inte kämpa med stressen att kanske inte hinna inom tidsgränsen.

Nu fick jag bråttom. Jag valde Emmy och det kändes helt rätt. Hade jag tagit med mig Johnny hade jag ynkat mig för mycket och nu ville jag bara bli klar. Det här varvet som garanterat skulle vara mitt sista varv fick inte ta en minut längre än nödvändigt. Ok, på med andra skor som kanske inte gör lika ont (och tänka sig, mina Altra King MT var sååå sköna), packa ner pizza, Maurten och vatten i ryggsäcken och så iväg. Efter bara en liten stund så började jag springa igen.

Nu fick jag säga hejdå på riktigt till alla fina ställen på banan. Den enda lilla korta uppförsbacken som fanns och de härliga utförslöporna precis efter backen. Nu var det äntligen sista gången förbi alla rosévinsdrickande familjer på Havrevägen och sista gången uppför Saras backe.

När jag gick i mål den här gången så grät jag inte. På något underligt sätt hade det här sista varvet känts så lätt och skönt, bara att jogga och gå, jogga och gå. Och prata. Med världens bästa Emmy <3

Det bästa

Mitt team med Lisa och Emmy i spetsen var bara fantastiskt! Och mina pacers såklart!

Och att Emmy hade kontaktat många av mina bästa vänner och låtit dem berätta hur de kände mig, vilket deras bästa minne med mig var och varför jag skulle klara TEC200. Hon hade skrivit ut svaren och lät mina pacers ta med sig detta ut för att läsa upp det för mig på varvet. Det här gjorde ju att vi aldrig saknade samtalsämnen! Det var helt underbart att få så fina hälsningar från bästa vänner, gamla kollegor och andra fantastiska människor!

Allra finast var det att få höra vad Annas dotter hälsade:
Jag känner inte Ellen men mamma har berättat. Ellen kommer att klara TEC 200 eftersom att hon är så stark! Mitt bästa minne av Ellen är när vi följde henne på Ehunmilak och fick se målgången. Jag skulle vilja bli lika bra som Ellen och springa ett långt lopp med henne!

Alla pacers skrev också ett par rader i en liten bok efter varje varv tillsammans med mig. De skrev om vad vi pratade om och hur jag mådde. Så otroligt fint att få läsa i efterhand!

Pizza var också bäst. Och att dricka 3 dl Maurten 320 per varv var bäst. Jag är övertygad om att det var för att jag kunde dricka Maurten loppet igenom som jag kunde hålla så pass bra energi trots att jag hade svårt att äta.

Pizza var grejjen. Helt klart den godaste glutenfria pizza jag ätit någonsin.

Det sämsta

Jag var lite arg över att smärtstillande hade så stor effekt. Jag är ju egentligen livrädd för att ta det på lopp och jag gillar inte riktigt att det faktiskt fungerade så bra. Riskerna är alldeles för stora och jag tycker verkligen inte att det hör till ultralöpningen att man ska behöva ta smärtstillande för att klara av att springa bra. Jag tänker bli starkare än så!

Att det var en varvbana var såklart jobbigt mentalt. Men skönt att banan ändå är så vacker.

Att jag var så skärpt hela tiden. Vid några tillfällen på dygn två räknade jag ut saker snabbare än min pacer. Jag brukar inte ens kunna göra enkla uträkningar, brukar tappa ord och sammanhang. Och jag gillar det på ett sätt — för mig hör det till och jag gillar att slippa ha en pigg och alert hjärna som hela tiden hittar på nya trick för att få mig att sluta springa.

Att min bror Nisse blev sjuk och inte kunde springa sina två pacer-varv med mig. Jag är nyfiken på hur jag hade reagerat på att få "dra" runt någon (23 km på TEC skulle bli hans distansrekord).

Stort tack till Emmy, Lisa, Johnny, Micke, Kimmen, Carin, Tone, Gunilla och Coyntha. Utan er hade jag slutat springa efter mina första 50 miles. Jag hoppas att jag kan få hjälpa er på kommande utmaningar framöver! Och tack till TEC-organisationen och alla löpare som hejade på mig längs banan!

/Ellen

LÄNKAR

Podcast-avsnittet med min race report från TEC200
Podcast-avsnittet där vi pratar om ultralöpningshelgen TEC2018
Gunillas blogginlägg om TEC-helgen
Täby Extreme Challenge

Titta gärna in i vår shop!
Jag drack 3 dl Maurten 320 per varv, sprang i Injinji ullstrumpor och Injinji Trail-strumpor och använde såklart ett Race belt (nummerlappshållare)! Vi har också en guide till att planera sitt lopp!

Följ med på vårt Ultra Trail Camp Spain! Inbjudan hittar du här >

Ellens race report från TEC200 2018