Eller Att sluta dricka kaffe Innan jul skrev jag om nyårslöften och om vilka mål och utmaningar jag kommer satsa på under 2013. Och hur går det då så här 24 dagar in på nya året?
För det första vill jag bara påminna om att dessa löften/mål sattes förra året. Förra året! Ni hör ju bara hur galet det låter – förra året är ju en oändlighet sen! Inte 24 dagar. Och alltså kanske vissa av dem borde revideras? Till exempel den gällande kaffet? Vi får se, vi kan ju börja med att gå igenom hur jag ligger till nu.
- Plankan 8 min – har gått strålande! Med hjälp av Twitter-peppen har jag satt 9 min och siktar nu på minst 10. Kanske 13. Nästa rekordförsök sker sista januari, fram till dess hårdtränar jag lårmusklerna som konstigt nog, all löpning till trots, är min svaga punkt i det här sammanhanget.
- Sluta dricka kaffe – här kommer då min stora utmaning. Varför har jag tillägnat resten av blogginlägget, men först ska vi snabbt dra igenom övriga mål.
- Träna 7 h/vecka fram till BAMM – går halvbra. Har varit sjuk i två omgångar, men när jag är frisk håller jag träningsmängden fint.
- Morgonjogga alla dagar då möjlighet finns – det här går också finfint! Tror jag är beroende av stjärnklara, iskalla mornar då världen är knäpptyst och mina tankar är som bäst. Morgongeni i sitt esse.
- Rehabba hälsenor och vader – går också helt ok, gör excentriska tåhävningar varje dag på kontoret. Brukar roa kollegorna nåt kopiöst (ja, de är lättroade ;)).
- Lära mig att andas – efter omständigheterna går det riktigt bra! Mycket som ska ordnas upp praktiskt när man går in i en ny fas i livet och lämnar en annan.
- Sova, sova, sova – hmmmm, den här glömmer vi att vi såg, va?
Kaffet då…
Kaffe innan löpning. Kaffe innan träning. Kaffe på morgonen. Kaffe efter maten. Lyxkaffe, jobbkaffe, fikakaffe, belöningskaffe.
Belöningskaffe! Där har vi det!
Och vid det här laget förstår man att det här med att sluta dricka kaffe inte är helt okomplicerat… Jag har slutat, jag drack min sista kopp på nyårsafton, eller var det dagen innan? Minns den inte med andakt utan nästan som lite överflödig, jag hade ju bestämt mig och var redan på väg. Konstigt egentligen när det enda, det enda, jag tänker på nu är kaffe. Nästan i alla fall.
Det fysiska beroendet måste vara borta nu. Och så mycket som mina tankar har uppehållit sig vid kaffe så har jag varit tvungen att analysera vad kaffet egentligen betyder för mig och varför det är så svårt att låta bli. Förutom att det är gott, mysigt och socialt så är det en belöning. Belöning för att jag orkade kliva ur sängen, morgonjoggade, faktiskt är på väg till jobbet i tid, lyckades med en bra lämning på dagis (eller misslyckades med dagislämningen men lever ändå), står ut med det här skitvädret, höll en bra föreläsning osv. Vid alla händelser – stora som små, men oftast väldigt vardagliga – där jag tycker att jag är extra duktig, vill jag belöna mig med kaffe.
Extra tydligt blir det också nu eftersom jag i ett antal situationer försöker ge mig själv andra saker, men utan att riktigt lyckas. Choklad, shoppa kläder, you name it, funkar inte alls lika bra.
Och som lillbrorsan sa när jag berättade att jag slutat dricka kaffe: – Ja, många människor lever ju ett fullgott liv utan kaffe, så det borde väl gå?
Man hör ju själv hur galet det låter. Man kan leva ett fullgott liv utan kaffe, men är det verkligen värt det? Självvalt liksom?
Spännande också att de tweets jag fått mest respons på någonsin, var de när jag pratade om att jag tänkte sluta dricka kaffe. Aldrig förr har så många människor haft så mycket åsikter. Bara det kan göra mig obstinat; säger du att jag inte borde sluta dricka kaffe (oavsett anledning) så tänker jag banne mig göra det! Diskussionerna kring om kaffe var vätskedrivande eller inte gick också höga. Att prata om att jag tänkte sluta dricka kaffe för att testa om det skulle resultera i färre kisspauser på långpass var tydligen nästintill provocerande.
Det är väldigt tveeggat. Å ena sidan vill jag hålla fast vid vad jag lovat mig själv, åtminstone under en vettig testperiod och där räknas inte riktigt 24 dagar. Å andra sidan så vill jag inget hellre än att ge upp det här nyårslöftet. Jag har försökt deala med mig själv (om jag sover minst 7 timmar varje natt så får jag dricka) och desperat försökt hitta anledningar till varför jag borde börja dricka kaffe igen (kolla, jag verkar ju gå upp i vikt utan kaffe, jag blir för trött på jobbet utan kaffe, det kan nog funka bra ändå bara jag undviker kaffe innan långpassen, jag gillar ju kaffe och ja, jag är faktiskt snyggare med kaffe). Har resonerat med Johnny minst en gång om dagen under de senaste två veckorna för att försöka få ett ok på att börja igen, för om någon annan säger att det går bra, då måste det ju vara ok!
Hå, hå, ja, ja… senast igår morse var jag på väg över gatan mot Espresso House när chefen ringde och jag ju inte kunde låta honom höra att jag beställde kaffe, och alltså lät jag bli. Så nära var det. Så nära är det. Hela tiden. Snacka pannbensträning. Värre än plankan i 9 minuter. Utan tvekan.
/Ellen