2014 var året då vi skulle ta steget in i Sveriges ultra-hall-of-fame genom att genomföra 4 st 100-mileslopp inom samma kalenderår. Låt gå att det sista loppet skulle bli Arctic Ultra i februari 2015. Hursomhelst gick det inte alls. Det började med att vi bröt det allra första loppet på listan, Täby Extreme Challenge 100 miles, och så var det året förstört. Eller?
Det var det såklart inte, men den stora utmaningen som vi sett framför oss försvann fortare än man hinner springa 100 miles. Så på det sättet blev året lite märkligt. Det här med målsättningar och motivation är fascinerande saker som är väl värda att vrida och vända lite på. På det stora planet är drömmarna och målsättningarna ofta jätteviktiga, för de ger energi och riktning framåt. Men när det kommer till utförandet är det inte alltid de är till nytta. Att känna någon slags utmaning, eller glädje, eller kärlek, eller sinnesro, i själva nuet och rörelsen kan vara så mycket viktigare. Men det är inte alltid så lätt att hitta dit.
Under 2014 fick vi i alla fall mycket glädje i rörelse. Kärlek och gemenskap i bergen i Spanien. Nyfikenhet och nya relationer och kulturer på ultratävling i USA. Johnny experimenterade med att aldrig stanna i hettan under Riksmästerskapet i Borås. Och sedan hade Ellen en grym utmaning i GAX100. 100 miles genom ett naturskönt Skåne - som bjöd upp till en fruktansvärd kamp med och mot elementen på natten. Springa på en blöt strand, blåst, regn, kyla och mörker. Hallucinationer. GAX100 hade allt och var en av årets stora höjdpunkter.
En nöjd Riksmästare efter 24 timmar i Borås den 5 juli.
En nöjd ultralöpare på GAX100 den 12 juli. 28 timmar och 13 minuter på 100 miles (161 km) - 2:a plats.
Johnny hade sedan en mycket mer oväntad höjdpunkt strax efter Black River. Ett 6-timmarslopp där tröttheten så nära inpå 100-milesloppet tog ut sin rätt och han bara ville bryta. Men tack vare stenhård coaching från Ellen och Andreas Falk så höll han sig på benen, och höll farten, och lyckades vinna tävlingen. Klart oväntat att lyckas vinna ett så ”kort” lopp som ett 6-timmars.
Black River Run 100 miles var förresten första gången som vi båda två kom i mål i samma 100-miles tävling. Med varsitt starkt team i ryggen lyckades vi dessutom knipa varsin andraplats. Det där 100-milesresultatet på ca 22 timmar hade sedan Ellen i bagaget när det var dags för 24h inomhus i Bislett. Går det att springa 16 mil i terräng på 22 timmar går det väl att springa mycket längre inomhus? Förväntningarna skruvades upp. Ett tufft tempo-schema togs fram. Men sen föll det. Mycket på grund av att vi inte gjorde rätt förberedelser. Och skall man ha de där stora målsättningarna så måste man verkligen ta konsekvensen av det och jobba målmedvetet i varje del av processen. Vi lärde oss mycket i Oslo.
Fast inte tillräckligt mycket för att det skulle gå bättre för Johnny i nästa 24-timmarsutmaning i Växjö. Fast det gjorde liksom ingenting. För den dagen var Elov Olssons 24-timmarsdebut och det var en stark upplevelse bara att vara på samma bana. Dessutom var det på nåt sätt bra att Johnny bröt sitt lopp i tid, för hans debut på distansen i Finland tidigare under året var visserligen väldigt häftig, men det där med att behöva dropp (för övrigt tillsammans med den andre toppplacerade svensken i det loppet, Anders Tysk) i sjukvårdsrummet efteråt var kanske lite onödigt.
Nu drömmer vi vidare mot 2015. Med målsättningar och visioner. Men framförallt med en kärlek till livet, till varandra, till det vi gör - vare sig det handlar om löpning eller något annat. Lyckas vi hålla glöden i nuet så kommer även 2015 att bli ett fantastiskt år.