Det här med att vara nybörjare på något. Varför är det så tabu?
Vi är många som skäms över att vara sämst på något. Alla andra är ju så bra på att springa medan jag är långsam och i dålig form.
Eller så kanske du inte vågar springa med någon annan för att du tror att du är för långsam och otränad för att hänga på. Att du kommer att bli avhängd eller att löparkompisen kommer att tröttna.
Ta mig som exempel. Jag befinner mig just nu i skidparadiset Chamonix bland människor som verkar ha fötts med skidor på fötterna. “VA, har du INTE åkt skidor sen du var liten?!” Nä, jag lärde mig faktiskt att åka skidor i vuxen ålder. Och jag kan till och med erkänna att jag fortfarande inte är särskilt bra på det ännu. Men om det är något som jag har lärt mig på sistone så är det att jag aldrig kommer att bli bra på att åka skidor om jag inte vågar dela backen med andra, bättre skidåkare eller ramla några gånger pladask på rumpan innan kroppen lärt sig fatta hur den ska bete sig.
En perfekt dag för skidåkning i Chamonix — men det ni inte ser är att jag är livrädd för att åka ner…
Saken är den att du är inte sämst. Och du är heller inte bäst. Det kommer alltid att finnas någon som är sämre än du på det ena och bättre på det andra. Precis som det i mitt fall alltid kommer att finnas de som är bra mycket bättre på att åka skidor än jag och vice versa. Och egentligen, vad spelar det för roll?
Att vara nybörjare på något är en av de viktigaste byggstenarna vi har som människor. Som nyfödda är vi nybörjare på precis allt. Bebisar är nyfikna, de klämmer och rör och biter på saker som de kanske egentligen inte borde. Men det är av sina misstag som de lär sig och växer. Lär sig förstå hur saker och ting går till. Gör om, gör rätt. Det är så de navigerar sig genom livet.
Så när blev det plötsligt skämmigt att inte kunna något? Varför drar vi oss som vuxna för att ta oss an nya utmaningar? Vi försöker dämpa nyfikenheten inom oss fastän det vi egentligen vill är att bara sätta igång. Eller så kanske vi ger upp innan vi ens har gett det en riktig chans.
Är det en rädsla för att misslyckas? Antagligen. Vad andra ska tycka? Säkert. Men titta på bebisarna. De misslyckas nästan hela tiden när de först provar något nytt. Det kräver mycket tid och träning för att bemästra en ny färdighet. Ingen klandrar dem. Och sanningen är att inget ändras bara för att du blivit vuxen nu. De som bryr sig om dig kommer inte att klandra dig. Och de som gör det, ja, de är inte värda att lägga ned någon energi på.
Att vara nybörjare handlar om att öppna nya dörrar och se världen med nya ögon. Att lämna inrutade mönster och hitta något inom dig som du inte visste fanns. Att navigera främmande vatten och våga göra misstag längs vägen.
För några år sen var jag nybörjare på klättring också. Idag är det jag som visar andra hur det går till!
Så nästa gång du känner den där nyfikenheten växa inom dig – vad det än må vara – låt inte rädslorna stoppa dig. Det går att lära sig något nytt när man är vuxen också. Det gäller bara att våga ta det där första steget och ta dig an den där utmaningen du har framför dig.
Gör som jag — våga ramla pladask på rumpan några gånger trots att det verkar flyta på så lätt för alla andra. Le lite åt att du får möjligheten att se världen ur ett nytt perspektiv när du sitter där på rumpan. Ställ dig sen upp. Försök igen. Ta ett nytt fall. Och sakta men säkert, se hur kropp och huvud börjar förstå att det här, det grejar jag!
Du kommer bara att misslyckas om du ger upp. Du kommer förmodligen också nån gång längs vägen inse att alla andra som åker där i backen inte bryr sig ett dugg om vad du sysslar med. De är för upptagna med sig själva…
Så våga kasta dig ut i backen. Hur den än ser ut för dig. Ta det lite försiktigt i början bara och var snäll mot dig själv. Påminn dig själv om att utmaningar, och att ta sig an dem, är en del av det som gör livet så fantastiskt. Att det här med att vara nybörjare på något är en ynnest, inte ett straff.
/Jënni