Det här har snurrat i mitt huvud länge, men har varit svårt att formulera. Känslan efter ultralopp, och för den delen också ultralånga träningspass, är så mäktig. Man blir så trött. Ultratrött. Och för mig har det blivit något jag längtar till.
Det handlar inte om endorfiner. Det handlar om total utmattning. Törst. Att vara nära kroppen. Att verkligen ha kontakt med vad kroppen vill och behöver. För just då behöver den mat, vätska, sömn, värme, vila. Och oftast ger jag kroppen dessa nödvändigheter i just den ordningen, trots att värme för mig oftast behöver komma allra först.
Man lär sig så mycket när man springer och särskilt när man springer ultra. Man lär sig att finnas i nuet.
När jag sprang min första 24-timmars i Espoo såg jag så enormt mycket fram emot att bli trött. Jag längtade efter att kroppen skulle bli seg och stel och be om socker. I ungefär en timmes tid längtade jag. Sen fattade jag inte hur jag någonsin hade kunnat vilja bli trött. Det är ju korkat för det gör så ont att vara trött, alldeles för ont, och nu hatade jag allt vad löpning hette och ännu mer att det skulle pågå i 23 timmar till. Och att det just under detta dygn handlade om att springa runt, runt på en stenhård bana. Just då var det fruktansvärt jobbigt, men jag lärde mig något viktigt.
Sen den där gången då jag blev chockad över skillnaden i vad jag längtade efter och hur det sen kändes när jag väl fick det, så har jag gått in i lopp med en helt annan närvaro. Visst, jag har väntat på att bli trött även under dessa lopp men jag har vetat att det kommer, det är bara att vänta. Istället har jag älskat och njutit av den första timmen när allt känns lätt, när jag måste hålla igen och det som finns i huvudet mest handlar om ifall skorna blev knutna lagom hårt, om valet av tröja, keps och solglasögon var rätt. Timme två, tre och fyra smyger sig en slags förvåning på, en förvåning och förundran över hur kroppen kan vara så trött – redan. Men så mycket lättare att hantera nu när jag lärt mig vara närvarande i det som pågår. Och efter maradistansen och timme fem, sex, sju och åtta infinner sig den där magiska jag-bara-springer-känslan och jag går in i att uppleva livet runtomkring till fullo medan kroppen bara fortsätter röra sig.
24 dagar kvar tills jag står på startlinjen till nästa 24-timmarslopp; Bislett 24 hour Indoor Challenge i Oslo. Det kommer bli magiskt. Igen. Runt, runt på en inomhusbana men inte lika hårt underlag denna gång. Detaljplaneringen återstår fortfarande, men ramen ger fantastiska förutsättningar. Startfältet på damsidan är rekordstarkt. Elit-tjejerna kommer pressa upp vinnardistansen högt. Snacka om inspirerande att få springa bredvid. Bli omsprungen gång på gång. Kanske orka hänga på ibland, kanske orka springa fort sista timmarna.
Johnny kommer finnas där – vara förste energilangare och uträknare av varvtider och tempo. Han kommer vråla, peppa och heja tills han blir hes. Och jag kommer springa och springa tills jag blir jättetrött. Ultratrött. Jag längtar.
/Ellen
Från förra årets Bislett 24-timmars. Då var vi där för att se och lära. Nu är det dags att springa.