Äntligen! ÄNTLIGEN!Undrar hur många gånger vi sagt att snart, snart ska vi snöra på oss skorna och bara dra ut. Och sen springa hela dagen. Minst sex timmar. Helst fem mil. Idag var det dags! Jag snörade på mig mina trygga arbetshästar Kinvara och Johnny velade en stund innan han fastnade för Adizero.
De yttre förutsättningarna sa tre minusgrader, ganska ordentlig blåst, massor med snö… Jaha? Som om vi brydde oss. De inre förutsättningarna var fantastiska; energi, vilja, målmedvetenhet, närvaro och längtan! För övrigt var det bara bra med tuffa villkor, vem har sagt att BAMM kommer bli så himla lätt? Bäst att träna på jävlighet.
Vi kom iväg vid 9:00 efter en frukost bestående av smoothie, kaffe och kesoplättar. Johnny var lite försiktig med mängden mat, medan jag försökte proppa i mig så mycket jag orkade. Första timmen gick fort, halvt i eufori över att äntligen vara på väg. Dock med lite lätt illamående för min del på grund av alla osmälta kesoplättar i magen. Underlaget kändes helt ok eftersom vi sprang en hel del på asfaltsvägar och undvek de dåligt plogade trottoarerna, men de lätta möjligheterna varade bara en kort stund och sen tog det någorlunda löpbara underlaget slut.
Paus i halvtid (efter tre timmar).
Matsäcken däremot var helt perfekt! Den fettbaserade smoothien fungerade grymt bra tills kokosoljan stelnade så mycket att hela smoothien blev odrickbar, vilket inte skedde förrän efter nästan fyra timmar. Första pauserna åt vi också jordnötter, men sen gick vi på den verkliga energin, nämligen Snickers! Lite jobbigt att tugga fryst Snickers var det, men när vi kom på den smarta idén att stoppa chokladen innanför underkläderna en stund så blev det mycket lättare.
Vi hittade i alla fall EN fin terrängstig.
Vi inbillade oss ibland att vi var riktiga ultralöpare och gick i åtminstone några uppförsbackar. Och känslan av att verkligen leva, springa, i en pace och tillsammans, kan inte gärna bli mer fysisk än när man känner snön piska i ansiktet i motvinden. Vi tyckte själva vår inställning till underlaget var väldigt konstruktiv med tanke på vad som väntar i fjällen, men det blev väldigt tungt med snömodden för vaderna till slut, och även riktigt jobbigt mentalt. När man sprungit i över fem timmar och fötterna i varje steg rör sig mer bakåt och åt sidan än framåt så kunde till och med vi hålla oss för skratt.
Galet snömoddiga vägar.
Johnny var nästan osannolikt pigg under andra halvan av passet och kvittrade på med små anekdoter om det ena och det andra och verkade vara helt oberörd av underlaget, blåsten och snöandet. Jag hade ett antal svackor men de flesta var som tur var väldigt korta, förutom sista timmen då benen verkligen var slut.
Paus vid 45 km. Nu snöade det rejält!
Vi hade två mål, varav det första var att vara ute i minst sex timmar. Det målet nådde vi först och ganska lätt. Att få kilometerantalet att klättra upp till 50 var knepigare. Alltså var vi bara tvungna att prova hur det kändes i kroppen att utöka vändan med två turer upp och ned i 12%-backen (det kändes jobbigt!). Men känslan att passera 50 km gränsen var desto bättre!
#ultralångtlångpass är verkligen namnet! Och för Johnny var det dessutom både distans- och tidsrekord!
/Ellen