Nu till helgen. Äntligen. Du och jag. Vi. Som en rörelse, en energi, en pace, framåt, tillsammans.
Längtan är så stark så den känns i hela kroppen. Värmer och ger energi, men gör också ont. Är det verkligen tillåtet att längta så här mycket?
Jag har levt en stor del av mitt vuxna liv utan längtan. De senaste åren har jag till och med försökt utplåna den helt. Mitt fokus har helt och hållet varit på närvaro. Närvaro i nuet, eftersom det är i nuet som livet utspelas. Det har i mångt och mycket varit en väldigt nyttig fokusering, att acceptera nuet, att allt är som det är, har gett mig en stark position att välja mina handlingar utifrån. Men i den strävan såg jag så många risker med att längta. Att skillnaden mellan var vi är, och var vi vill vara, kan bli större än vad vi klarar av att hantera. Dessutom finns alltid risken att längta efter mer. Att vilja ha mer pengar. Lyxigare bil. Bli snabbare på milen. Det otäcka med att längta mer är att den längtan aldrig blir tillfredsställd. Även om vi får mer finns det alltid ännu mer att längta efter. Och då dödas närvaron och nuet som pågår här, just nu.
Lyckligtvis förser livet oss ibland med känslor som vi inte kan värja oss för. Längtan har fått en ny plats i mitt hjärta, inlindad, skyddad, förstärkt och född i kärlek. Då finns ingen motsättning mellan livet i nuet, och det vi längtar efter i framtiden. Varje steg vi tar i nuet leder oss fram mot den njutning vi vill uppnå. Men vi måste våga lita på att vår längtan är förankrad i det som är verkligt viktigt i livet, lita på att den för oss rätt.
Just nu längtar jag till lördag. Till att snöra på mig löparskorna med Ellen. Till att sticka ut på långpass. Långt långpass. Till kärlek, trygghet, gemenskap, glädje och frihet. Ett steg i taget. Vi. Som en rörelse, en energi, en pace, framåt, tillsammans.
/Johnny