Det snackas så mycket om att det skall vara bra med snabbhetsträning, även för oss som bara tänkt springa långsamt och länge. Jag vet inte vad jag tror om det där egentligen. Jag vet inte vad jag VILL tro om det där egentligen. Det är ju en av de stora fördelarna med ultralöpning, att man slipper ta i så mycket och bli så ohyggligt trött som man blir när man springer snabbt.
Men ändå är det såklart så att jag har fler funderingar i huvudet än: ”Hur långt kan jag springa?”. En annan fundering lyder: ”Hur snabbt kan jag springa?”. Och inte en chans att jag hinner få upp någon fart på 100 eller ens 400 meter. Men på 5 km borde benen ha hunnit starta… Därför är det helt logiskt att mitt nästa stora mål blir Bellmanstafetten. Galet, skrämmande, spännande och skoj! Inte för att jag inte gjort det förut, men just nu mest för att det blir ett roligt och oväntat avbrott i ultraträsket. En stafett med glada vänner på 4x5 km. Dags för mig att ärligen spränga 18-minuters vallen. Drömmer om 17:30 eftersom snittet då blir vackra 3:30 per km. Det finns bara en hake – det där jobbiga... Jag måste börja träna fart. Och helst redan igår!
Trippade igång så smått i måndags, en vecka efter 24h-mästerskapet, med några minuter i Five fingers, och fortsatte på det spåret tisdag och onsdag plus att jag kom igång med lite styrkeövningar. Torsdagen blev ett riktigt hårt pass med backintervaller och ett fåfängt försök att springa en kilometer i 3:20 tempo. Det gick inte alls. På fredagen började därför en plan gro i huvudet samtidigt som lite träningsvärk började smyga sig på. Träna smart. Lite styrka, rörlighet, löpteknik och plyometrics. Och intervaller som gör skillnad. Jag måste försöka.
Det ska bli grymt kul och jag har till den 23:e augusti på mig! Tips få en 5k-snabbhet värdigt en ultralöpare mottages tacksamt!
/Johnny
