Sofi, Erin, Mattias, Anders och Ellen <3, tack från hela mitt hjärta. Stort tack också Anders B för att du ända in i det sista var beredd att springa som min pacer, trots trasig fot.
Teamet – vilket grymt jobb vi gjorde tillsammans! Allt jag behövde göra var att sätta den ena foten framför den andra.
Planen
Jag hade en plan. En plan som var så galen att jag knappt vågade berätta den för någon. Jag hade länge varit sugen på att springa ett ultralopp, och göra det riktigt bra. Drömde om att debutera som ultralöpare på den längsta distans man kan springa i Sverige och att göra det på en tuff terrängbana och gå i mål som segrare. Men sen hittade jag dessutom en lista med de bästa svenska resultaten genom tiderna på 100 miles och jag tyckte att det minsann fanns en ganska stor lucka mellan tvåan och trean på listan. Där ville jag in! I så fall skulle jag behöva springa de 16 milen på under 16 timmar. Det vill säga en snittfart på milen på strax under timmen. Milen på under timmen klarar jag ju under nästan vilka förhållanden som helst. Det kunde väl inte vara så svårt?
Fast sen blev luckan mellan tvåan och trean lite mindre när Johan Steene och Andreas Falk plötsligt sprang in tider på ca 15:44 på ett 24-timmarslopp i maj. Alltså var jag tvungen att revidera ursprungsplanen på 15:55 till 15:42. Det låter kanske inte så mycket, men när det handlar om vilket snittempo man kan tillåta sig att hålla i 16 mil så känns det mycket. Den galna planen blev plötsligt ännu galnare och jag meddelade glatt mina pacers att nu är det inte 5:55-tempo som gäller längre utan nu kör vi 5:45 istället.
5:45-tempo istället för 5:55. I nästan 16 timmar. Det kan gå. Det borde gå. Det måste bara gå!
Fast sen rekade vi banan.
Förberedelser och åter förberedelser
För att nå högt uppsatta mål krävs förberedelser. Och förmodligen mer förberedelser ju svårare mål. Alltså var det självklart att vi skulle åka till Västerås och provspringa banan. Så här i efterhand hade det nog varit schysst att inte bara ta med mig Ellen och provspringa utan även låta alla pacers få en chans att se hur banan såg ut. Även om vi försökte beskriva de olika partierna så är det ett tufft uppdrag att dra mig runt på en exakt tid utan att i förväg veta hur banan ser ut.
I alla fall kunde vi konstatera att det inte skulle bli lätt. Skogspartiet var stundtals väldigt tekniskt och det var många backar på slutet, varav en var en trappa och en var en uppförsbacke lika brant som en vägg. När jag dessutom vid en provspringning råkade ut för en total genomklappning, förmodligen orsakad av både vätske- och saltbrist, så blev inte självförtroendet starkare. Men det gav mig en enorm respekt för banan, vilket nog var viktigt.
Jag förstod redan första gången jag sprang banan att om tidsmålet skulle hålla så gick det inte att promenera i backarna på sedvanligt ultravis. Annars älskar jag ultrapass med ultrabackar. I långlöpningsvärlden behövs det inte så mycket motlut för att det ska kännas okej och till och med smart att gå, för att kunna spara på krafterna till partier där energin gör mer nytta.
Jag bestämde mig för att om planen skulle hålla så fick jag gå uppför trappan och uppför väggen, men de få metrarna mellan trappan och väggen måste springas. Och den planen höll också. Faktum var att lördagen den 21 september 2013 var en sån dag då alla planer höll.
Kan man springa progressivt?
På en föreläsning med ultralöparlegenden Rune Larsson tidigare i somras tog jag mod till mig och frågade om han trodde att det gick att springa så långa lopp som 100 miles progressivt (alltså negativa splits, det vill säga att man springer andra hälften av loppet fortare än den första). Det är så mycket som händer; man blir trött, det blir mörkt, energin tar slut, magen krånglar, hjärnan och pannbenet börjar bråka… För att inte tala om så enkla saker som att man kan få blåsor.
– Visst kan man springa progressivt, svarade Rune glatt och räknade upp ett antal ultralöpare som lyckats med det.
– Dåså, tänkte jag, då ska jag också göra det.
Jag resonerade som så att om jag öppnade lugnt så skulle det helt enkelt handla om hur länge jag orkade hålla samma fart. Det lät i min värld helt logiskt. Om jag lyckades med det skulle jag i alla fall ge mig själv chansen att göra en bra tid. Om jag däremot gick ut för hårt och tog slut så skulle det ju garanterat inte gå. Att jag sen aldrig lyckats med negativa splits vare sig på maran, Lidingöloppet, milen eller 5 km bekymrade mig inte det minsta. Det här var en helt annan sak. Det var nu det var dags att visa ultravärlden how it’s done. Att visa att man kan göra det som alla tror är omöjligt. Såklart väldigt kaxigt att tänka så. Men inte mer kaxigt än att försöka ta sig in på topp tre på Sverigelistan.
21 september 2013 – det var nu det gällde!
Loppdagen började strålande. Fantastiskt väder och fantastiskt humör. Vi var bara lite sena och jag var tvungen att äta min blodpuddingsfrukost (ytterligare ett Rune Larsson-tips) i bilen. Jag, Ellen och Sofi var nog alla lite nervösa eftersom vi lyckades köra fel ett antal gånger på vägen och höll på att missa starten, men energin var det inget fel på! En sån här dag kan inget gå fel och missar jag starten, ja då får jag väl springa ikapp!
De två första varven öppnade jag lugnt och höll det planerade 6-minuterstempot nästan på sekunden. Jag hade bestämt att det här var mina två uppvärmningsvarv och sprang bara rakt igenom dem. Jag njöt av solen, naturen och banan, och drack smoothie och åt pannkaka. Sprang en hel del ihop med Ann-Sofie Forsmark som senare slutade som vinnare i damklassen och vi diskuterade våra galet högt ställda mål. Vi var överens om att inget är omöjligt. Gör man däremot som alla andra blir resultatet också därefter.
Efter två varv (20 miles = 32 km gjorda) ökade jag farten till 5:45-tempo. Vid varvningen kunde jag inte låta bli att släppa fram mitt start-skri. Nu började mitt lopp på riktigt! Och jag var taggad. Det kändes som om jag flög fram i spåret och jag sprang om löpare efter löpare. Jag insåg att redan så här dags i loppet började andra bli trötta. Själv hade jag knappt börjat och kände mig bara starkare och starkare.
Jag mediterar mycket. Ännu mer i förberedelserna inför Black River Run. Älskar mindfulness och tror till fullo på att man kan klara nästan vad som helst bara man bestämmer sig. Och sen håller sig till planen. Känslan av att jag nu bara blev starkare ju längre jag sprang på banan var påtaglig och jag spann vidare på den tanken. Jag kände mig som en superhjälte – en superhjälte som blir starkare ju mer man slår på mig och i mitt fall då ju fler varv jag gör. Jag började fundera på var banan “slog på mig” som mest och kom fram till att det var i trappan. Dåså. Då är det där jag blir som starkast och varje gång jag tar mig upp för trappan så får jag kraft. Plötsligt såg jag fram emot banans jobbigaste parti och kände hur jag gick riktigt sög kraft upp ur trappan och gick starkare ur den varje gång. För vem behöver inte mer kraft under ett 100-miles lopp?
Vätska, salt och pannkaka – det där som skiljer agnarna från vetet
Schemat var lagt så att jag skulle äta (och tugga) mest i början och sen gå över mer och mer till lättsmälta, flytande saker längre in i loppet. Sista större matintaget skulle göras efter varv tre.
Teamet vid varvningen var verkligen fenomenalt. Som ett depåstopp för Formel 1-bilar. Jag stannade inte utan sprang rakt igenom kontrollen och teamet gjorde allt som skulle göras på några få sekunder. Inklusive att någon gång byta min tröja, smörja in mina knän med linement, varje varv byta till nypåfyllt vätskebälte och lyckas få mig att ta ett bra grepp om maten jag fick i handen. Det fanns ingen tid för frågor utan allt gick enligt ett på förhand bestämt schema.
Vid varvningen inför fjärde varvet tog jag som vanligt loss vätskebältet redan innan jag var framme, släppte det i marken och fick ett nytt bälte runt magen och en pannkaka i handen av Sofi. Och nu visste jag att det var viktigt att jag fick i mig bra energi. Men redan efter 48 km är det där med att tugga inte så självklart längre… Jag var fast besluten att det skulle gå och bestämde mig för att hela dagens resultat hänger på om jag får i mig den där pannkakan. Om jag så skulle behöva gå för att få ner den i magen så skulle den ner.
Jag tog en tugga av pannkaksrullen med hummus och oliver och fick direkt kväljningar. Lyckades kontrollera situationen med en klunk vatten men insåg allvaret. Johnny, ditt lopp hänger på den här pannkakan. Jag stannade inte men fokuserade helt på andningen. Höll jämn och lugn fart. Väntade. Provade att tugga igen. Drack pyttelite vatten. Andades mer. Och lyckades till sist få i mig allt utom allra sista biten. Härligt! Jag hade klarat loppets första riktiga utmaning. Då var det alltså bara att fortsätta springa.
Magen…
Sen följde ett par varv med magproblem. Kroppen hade inga som helst problem med tempot. Men konsten var att få i sig lagom mycket vätska och energi. Varken för lite eller för mycket. I princip undvek jag att dricka vatten utan använde merparten av vattnet i flaskorna till att svalka mig med. Vätskan jag fick i mig ville jag helst ha uppbunden i energirika smoothies eller lättdrucken med korrekt osmolalitet i min hemmagjorda kokosvattenbaserade sportdryck. Jag funderade också på om jag skulle bli tvungen att ta ens en enda kisspaus. Paus var över huvud taget något jag helst inte ville ta, men efter mycket resonerande med mig själv kom jag fram till att jag skulle få kissa på varv sex och nio.
Men plötsligt fick jag inte i mig den energi jag hade planerat. I depån hade teamet ögonen öppna och innan jag visste ordet av hade de tvingat i mig en shot bestående av salt och elektrolyter och jag fick en resorb med mig i vätskebältet. Jag blev irriterad. Jag hade bestämt schemat och det här fanns verkligen inte med på det. Fast jag hade i det läget i alla fall vett att hålla käft och lyda order. Och någonting vände i och med det och jag kunde börja få i mig energi igen, även om femte och sjätte varvet stundtals var riktigt jobbiga.
I skogen gjorde jag sällskap med Laila Öjefelt som var ute på sitt sista varv och var på väg mot vinst i damklassen på 50-miles. Fast det visste hon inte då eftersom hon kände sig yr och trött och visste att hon hade ledaren framför sig. Vi pratade en stund och sen var jag tvungen att dra vidare i mitt tempo. Att sen springa om dåvarande ledaren på damernas 50 miles som också verkade ha det tungt i skogen och inte kunna meddela Laila att hon snart var i kapp kändes tufft. Men nu var det mitt lopp det gällde och jag hade mina egna utmaningar.
Magen var spänd och jag var trött. Jag fick rapporter om att ledaren i herrklassen på 100 miles låg 40 minuter före mig. Det borde kanske ha oroat mig, 40 min är mycket i vilket lopp som helst, men det gjorde det inte. Jag var helt trygg med att om min plan håller så kommer jag att ta hem det här. Men skulle den hålla?
Pace on Earth
Efter sjätte varvet skulle jag få pacer och jag såg fram emot det oerhört mycket. Då skulle jag kunna släppa koncentrationen, låta mina pacers hålla farten och bara följa med. Jag skulle inte ens behöva ha klocka längre.
Jag hade lovat Erin att hennes pass skulle börja 19:27. Så åtminstone fram till dess var jag tvungen att hålla farten, sen fick vad som helst hända. Jag var trött men tänkte: det är aldrig för sent att ge upp, så det kunde jag skjuta på ett tag till. Min planerade kisspaus på varv sex blev något av en nytändning. Magen passade på att släppa ut massor av gaser, vilket jag tackade för, och jag kunde dricka ordentligt igen.
Erin och jag gick ut på sjunde varvet kl 19:25. Jag hade sprungit 96 km, satt distansrekord och vi låg två minuter före schemat. Skogspartiet började dock bli riktigt trixigt nu i mörkret. Det kändes som om vi båda snubblade fram, Erins mobiltelefon hoppade ur fickan och efter bara några minuter inne i skogen dog hennes pannlampa. För en gångs skull så var vi glada över reglerna som sa att man måste ha med sig extralampa. Fram med handhållna lampan och full fart framåt igen. Jag älskar att springa i skogen men nu efter 10 mil så var det fantastiskt att komma ut i gläntan och ut ur skogen. 6 mil kvar. Just nu var det lättlöpt och skulle så vara i ungefär ytterligare en mil. Månen var uppe, vi hade bara en pannlampa och jag fick ett infall. Jag bad Erin om att vi skulle prova att släcka våra lampor.
Det här var ett av de häftigaste ögonblicken under hela loppet.
Vi sprang med släckta lampor i mörkret, i tystnaden och just då fanns inget annat än våra steg mot stigen, natten, månen, Svartån och vår taktfasta pace mot marken. Pace on Earth.
Min sjungande IronMan
Varv åtta och nio skulle Mattias gå på som pacer. Jag och Mattias hade inte träffats på säkert 15 år, men följt varandras träning på Funbeat de senaste åren, och under studenttiden i Uppsala hade vi det riktigt bra ihop. Eftersom han är en IronMan med ett sjuhelvetes pannben så var jag övertygad om att vi skulle ha det ännu bättre ihop i spåret, mitt i natten, med sisådär 13 mil i benen.
Det var märkligt att se honom i depån men jag hann inte hälsa mer än att jag vrålade:
– Det är GOTT att se dig Mattias!
Sen höll jag käft. Mattias hade säkert föreställt sig att få höra ett och annat om mitt liv så trots min tystnad frågade han efter en liten stund:
– Johnny, vill du prata?
– Nej.
– Ok. Vill du att jag berättar nåt?
– Nej.
Sträckan precis efter varvning var en av de allra besvärligaste och jag behövde hålla fokus på löpningen för att kunna ta mig framåt. Till och med att lyssna var för krävande. Lyckligtvis kunde jag börja prata lite när vi var ute på det mer lättlöpta partiet och vad som var ännu bättre var att vi kunde sjunga!
Min hjärna hade börjat tycka att det här var alldeles för långt, att nu var det dags att dra ner på tempot, jag skulle ändå vinna och 16 timmar är också bra. Den försökte resonera med mig och kom med rationella argument om att 17 eller 18 timmar är riktigt bra av en debutant. Men jag ville inte lyssna.
Benen och kroppen fungerade hur bra som helst. Såklart var de också hur trötta som helst, men inte alls i behov av att sluta. Jag var mycket närmare att sluta springa under Stockholm Marathon än någon gång under hela Black River Run. Det gör ont att springa fort. Att springa långt är bara – långt.
Så vi sjöng. Då slapp jag lyssna på hjärnan och det är fantastiskt hur mäktiga studentsånger om ära, framgång och starka och modiga män gör sig bra i Västerås en lördagsnatt. Vi sjöng starkt. Så starkt att Mattias efter ett tag tyckte att jag borde använda min energi till något annat. Att springa till exempel.
Så här dags fick jag inte längre ner något av maten jag hade med mig. Men det var bara tre varv kvar nu. Mantrat gick i huvudet. Efter det här varvet är det bara två varv kvar. Antalet varv var det enda jag relaterade till. Var i spåret jag var kvittade, jag måste ju ändå springa klart hela varvet och ge mig ut på nästa.
– Hur många varv är det kvar, Mattias?
– Två, Johnny.
– Bra. Kan du säga det igen?
– Två, Johnny.
– Bra.
Och så höll jag på. Jag kände mig inte som världens bästa pratsällskap när vi nu hade all tid i världen att ta igen vad som hänt de senaste 15 åren – barn som fötts och blivit stora, hus som köpts och renoverats, äktenskap och skilsmässa, ny kärlek, karriär och spänningen i att våga chansa och starta nytt, men jag bara:
– Visst har vi sprungit ett varv nu Mattias, så nästa gång vi kommer till varvning, hur många varv är det kvar då?
– Ett, Johnny.
– Bra, kan du säga det igen?
– Ett varv kvar, Johnny.
– Bra.
Och nu började känslorna komma. Efter detta varv bara ett varv kvar. Jag började tala om för funktionärerna att de var fina människor. Hejade extra mycket på mina favoritfunktionärer under bron som var så bra på att heja tillbaka. Dessutom var akustiken under bron så häftig att alla rop blev till vrål och mitt i natten var det en mäktig känsla.
Kroppen var såklart galet trött. Och huvudet var ännu tröttare. Men om jag bara klarade de sista backarna upp till varvningen så var det ju självaste f-n om jag inte skulle klara ett ynka varv till.
Mattias och jag kämpade oss upp för sista backarna fram till varvningen. Jag trippade med små, små myrsteg och Mattias sprang med kramp. Han hade fokuserat så mycket på att få i mig energi och vätska vid alla kontrollerna att han glömt bort sig själv. Två varv och 32 km i bra fart utan mer än bara lite vatten var kanske inte jättesmart även om man är en luttrad IronMan.
Och mina ben gillade inte nedförslöpningen. Under hela loppet hade jag försökt springa på bra nedför för att kunna ta igen den förlorade tiden uppför och nu började det göra ont. 14 mil i hög fart känns mer utför än uppför. Jag lovar.
Äntligen! Men tänk om?
Nu var det dags. Ärevarvet. Allt jag ville var att komma i mål. Anders gick på som pacer och jag orkade inte hälsa honom välkommen heller. Vi bara sprang. Sista gången genom de trixiga skogspartierna, sista gången på den lättlöpta rakan längs Svartån, sista gången förbi vattenkranen vid kyrkogården. Den här gången stannade jag inte och svalkade mig, nu hade jag bara målet i sikte och jag vågade inte stanna. Tänk om jag inte skulle få igång benen igen. Tänk om inte hjärnan ville längre.
Jag var orolig. Jag visste inte om mitt så noga uträknade tidsschema verkligen skulle hålla. Jag hade räknat på 160 km, men vet ju att en mile är 1609 meter. De där sista 9 metrarna hade jag aldrig haft med i min tidsberäkning. Tänk om de låg där och lurade? 100 miles och 9 oräknade meter på varje. Tänk om de låg där och väntade på mig. Nästan en hel kilometer till som jag inte kalkylerat med. Hjärnan gjorde små ansatser till att försöka räkna men jag var alldeles för trött för att få någon ordning på det. Anders hade säkert kunnat räkna åt mig men jag hade inte nog med energi för att formulera oron i ord. Dessutom skulle det i så fall kanske betyda att jag måste springa ännu fortare, vilket jag absolut inte ville. Så jag höll tyst. Och sprang.
– Ta mig i mål Anders, var allt jag orkade säga.
Jag tog farväl av banan. Tog farväl av funktionärerna vid södra kontrollen, norra kontrollen och de fina, fina människorna under bron. Tog farväl av de fruktansvärda uppförsbackarna och de ännu mer fruktansvärda nedförsbackarna. Jag sa till Anders att jag älskade honom. Det här var ärevarvet.
Och igen:
– Ta mig i mål Anders.
Sitter du ner, Johnny?
Med några knappa hundra meter kvar till mål mötte Ellen och Erin oss. Att veta att de stod där i mörkret och väntade hjälpte något enormt sista kilometrarna. De skrek när vi närmade oss:
– Är det Johnny och Anders? Är det ni? KOMMER NI NU???
De applåderade och vrålade och började springa fort. Så fort att jag undrade om jag var sen, om de visste något som inte jag visste, om de visste att jag låg efter i tidsschemat, men nu spelade inget någon roll. Jag tog Ellens hand en kort sekund och kände att nu, nu springer vi in i mål tillsammans!
Vi sprang ihop alla fyra de sista hundra metrarna. Jag märkte det inte själv men jag började gråta och samtidigt ökade jag farten så mycket att de andra inte hann med. Ellen sa efteråt att hon sprang så fort hon kunde men att hon ändå inte kunde hålla jämnt tempo.
– Håll höger, håll höger! Stämpla, STÄMPLA!
Funktionärerna och den lilla tappra publik som fanns på plats klockan 01:40 vrålade. Erin, Anders och Ellen skrek bakom mig.
Speakern sa i högtalarna:
– Här kommer Johnny Hällneby, vinnaren på 100 miles! På en tid som…
Men jag hörde inget av det. Känslorna som kom över mig var så starka. Jag grät, skrattade, skrek:
– JAAAAAA, JAAAAAAA, JAAAAAA!!!!
Kramade folk till höger och vänster, vilket var tur eftersom det kändes som om jag inte kunde hålla balansen själv. Fortsatte gråta. Fortsatte skratta. Jag hade klarat det – jag hade fixat det!
Jag såg en stol och bara föll ihop i den. Struntade i att det var någon annans stol och teamet surrade runt mig. Av med blöta tröjan och jackan, på med torr tröja, mössa, filt runt benen och överkroppen. Av med skorna och strumporna, och jag nästan skrek:
– Kolla in de här fötterna, jag har ju för fan inga blåsor!!!
Sen hörde jag speakerns röst i högtalarna igen:
– Sitter du ner Johnny?
– Jaaaaaa, skrek jag tillbaka, jag sitter ner!
– Då ska jag läsa upp Sverigelistan för dig. Första plats Jonas Buud med tiden 12:32:04. Andra plats Rune Larsson med tiden 13:56:09. Tredje plats Johnny Hällneby med tiden 15:40:41. Och dessutom är ju Rune Larssons tid satt på ett 24-timmars lopp på bana, så den enda som gjort en bättre tid på 100 miles i terräng är Jonas Buud! Vad säger du om det, va?
Jag klarade det… Jag lyckades genomföra min galna plan. Jag slog mig in på Sverigelistans topp tre från ingenstans. Som ultradebutant. Jag gjorde det alla sa var omöjligt. Det ingen trodde på utom jag och mitt fantastiska team. De visste. Jag visste.
Jag är ultrakung.
/Johnny
PS.
Fler bilder finns på instagram.com/paceonearth och facebook.com/paceonearth
Vill du läsa mer om ultralöpning i Sverige? Gå till ultramarahon.se.
Läs gärna också Johnnys Race Report från Black River Run 2016.
Och lyssna på podcastavsnittet från då Johnny fick en DNF 2018.