Jag älskar verkligen löpning. Och löpning har för mig på relativt kort tid blivit synonymt med ultra. Lugnt och skönt tempo, en känsla av att kunna fortsätta för evigt, en samhörighet med marken, luften och alltet. Löpning har blivit en så naturlig del av livet att det är omöjligt att skilja det ena från det andra. Men man kan också säga att jag har fastnat lite i en viss fas av livet.
För många människor snurrar allt så snabbt att de lugna stunderna är nödvändiga oasaer. Tillfällen då man samlar energi och kraft. Jag har varit där. Jag är där. Men ibland kan jag tycka att jag nästan fastnat i oasen.
Det är genom de lugna rörelserna, och kraften och tryggheten i kroppens behärskande av den långsamma löpningen, som jag får kraft. Kraft att springa riktigt långt och att orka hålla på nästan hur länge som helst. Men livet innehåller fler faser. Till exempel lek! Och då är det tur att man har lite kontakter kvar i den där världen som snurrar fortare, så att man kan få vara med och leka i glada vänners lag.
Idag var vi ett litet gäng som skulle göra fartiga lekar på Krillan. Och hur man än vänder och vrider på det så blir en 400-ing mycket roligare när man har några att tävla mot och att gnabbas med mellan intervallerna. Någon som hittar på uppvärmningsövningar som jag aldrig tidigare gjort och någon som ser till att leken har ramar så att jag inte kan lägga mig ner och dö efter väl uträttat värv utan är tvungen att jogga ner också.
Att leka är bra. Jag ska leka mer!
/Johnny