Ibland när jag springer lopp och vill bryta, så använder hjärnan anledningen “det blir en bättre race report om du bryter”. För det behövs ofta lite dramatik, tårar och smärta för att det ska bli en riktigt bra historia.

Så därför förvarnar jag redan nu om att spänningen i den här lopprapporten saknas. Allt gick så bra att det nästan var overkligt. Även när jag gjorde misstag därute (vilket jag gjorde många gånger), så löste det sig på bästa sätt. Antingen hade jag väldigt mycket tur eller så var det min inställning som gjorde att jag hamnade i flow gång på gång.

Så håll tillgodo, här kommer berättelsen om en resa och ett lopp som gick precis som det skulle!

Första vätskestationen på loppet var på flygplatsen i huvudstaden Saint-Denis.

Förra gången när Johnny och jag reste tillsammans till Dårarnas Diagonal så var allt nytt. Året var 2018 och jag skulle springa loppet som min 40-årspresent. Den här gången kändes det som att jag hade koll och visste vad som väntade. På flygplatsen i Saint-Denis var jag nu noga med att gå förbi tältet som organisationen hade ställt upp och som skulle vara “den första vätskestationen på loppet”. Det missade vi sist.

Här bjöd man på lokalproducerad punch, juice, kaffe, kakor och såklart information och nyheter kring loppet. Jag skippade punchen, men fick däremot kontakt med en person som hade “INTERPRETER” skrivet över hela ryggen. En tolk helt enkelt! Nu blev jag tilldelad min egen personliga tolk, Elodi, som skulle möta upp mig nästa dag inför nummerlappsutdelningen och lotsa mig rätt i detta icke-engelskspråkiga land.

Reunion Island är en fransk koloni (ön ligger utanför Madagaskar i Indiska Oceanen) och man befinner sig faktiskt i EU när man är där. Dock pratar de flesta invånarna enbart franska och därför var min tolk väldigt uppskattad.

Jag valde att bo i Saint-Pierre som är den ort där starten är placerad.

Det visade sig att jag hade valt helt rätt boende också. På mitt Airbnb bodde även två killar som skulle springa loppet, Marius från Madagaskar och Mehdi från Schweiz. Och vår värd Christophe, räknade sig numera som pensionerad löpare som mest ägnade sig åt golf istället för traillöpning, men som i sina glansdagar hade genomfört Diagonale des Fous hela sju gånger! Han och hans familj hyrde bara ut sitt hus under loppveckan och var väldigt engagerade i loppet. Det här visade sig vara ett riktigt lyckokast! Om inte annat så för peppen kvällen innan då vi tillsammans gick igenom utrustningen, kollade på kartor och Christophe berättade om banändringen som var ny för i år och gav oss allehanda råd och tips. Marius hade aldrig sprungit längre än 16h i sträck tidigare och var den som hade minst erfarenhet och behövde övertygas om att skavsårsplåster minsann är en bra grej att ha i väskan...

Nummerlappsutdelning och presskonferens där Anna Carlsson fick gå upp på scenen tillsammans med Courtney Dauwalter och alla andra superkändisar…

Att hämta ut sin nummerlapp inom en tidsslot på fyra timmar kan vara minst sagt krävande. 3000 löpare skulle inte bara få nummerlapp, t-shirt och sin obligatoriska utrustning kontrollerad, utan också slussas igenom en lång expo där loppets alla sponsorer hade små tält och bjöd på gåvor av olika slag. Tvål, tandkräm, torkad frukt, torkad korv, vatten, ett antal olika kepsar och buffar, pennor, osv osv… Kön in till området var en halv kilometer lång, men eftersom jag hade min privata tolk där på plats så mötte hon upp mig och sa att såklart går vi före kön, det är ju inte bra reklam för ön och loppet om ditresta utlänningar måste stå i kö i flera timmar!

Packning pågår. 2 dropbags (vid 74 och 127 km) och en dropbag för målet. Fixade med etappkorten.

Starten (torsdag)

Loppet startar på torsdag kväll och sen har man till söndag eftermiddag på sig att ta sig till mål. Maxtiden är satt till 66 timmar, både för att loppet är så krävande men också för att det finns en tradition på ön av att alla invånare någon gång under livet ska göra Diagonalen. En väldigt fin tanke och av de 870 000 invånarna på Reunion Island så deltog 1100 st i loppet i år. Häftigt att en så pass liten ö kan skaka fram så många starka löpare. I övrigt bestod de tävlande mest av ditresta fransmän som hade varit tvungna att gå igenom ett lotteri för att få en plats. Som utlänning är man dock garanterad en plats, bara man uppfyller kraven för att få anmäla sig.

Jag och Marius fick sällskap ner till starten av vår husvärd Christophe som också hjälpte oss att bära våra ganska tunga dropbags.

Starten gick i år kl 21:00 för eliten och därefter startade övriga löpare i 5 startgrupper där starterna gick med 10 minuters mellanrum. Jag hade blivit tilldelad grupp 3, vilket betydde att jag startade 21:20. Marius och jag gick in i startområdet drygt 2 timmar före start och ägnade sen tiden åt att ligga ner och vila, stå i toakö, äta lite mer (det fanns en välutrustad vätske- och energistation i startområdet) och bara insupa stämningen. Vid starten och målgången måste alla löpare ha på sig den speciella t-shirten med gula ärmar och massor av reklam på, som man får vid incheckningen. I övrigt får man springa i vilka kläder man vill, men den vita ökenkepsen (också den med loggor från loppets sponsorer på), används flitigt av löparna.

Jag var nervös tidigare under dagen och kunde inte sova middag, men låg ner mycket och försökte att inte gå över 25 000 steg som jag hade gjort dagen innan. Men när vi väl började gå ner mot starten så försvann all nervositet och jag bara njöt av att det redan då, 3 timmar före start, var fullt party ute på stan.

Första natten

Några av löparna blev kalla av att stå still i kö så länge och tog på sig räddningsfilten…

De allra första kilometerna ut ur stan är magiska. Det står publik överallt, det är live-band efter live-band längs med vägen och alla är så glada och upprymda. Och här går det fort, fram till första vätskestationen som är efter 14,5 km så består banan i princip bara av asfalt, plus lite grusväg genom gurkmeja-odlingar. Dock ska man göra 650 höjdmeter på dessa 14 km också!

Här låg jag fortfarande i fas med Johnnys och mina tider från 2018, tror det skilde någon minut bara. Men sen började det gå långsamt. När Johnny och jag sprang startade alla 3000 löpare i ett svep och därför trodde jag att köandet som vi fick uppleva då skulle bli bättre nu när de delat upp starten i 5 olika grupper. Men köerna var fler och längre än någonsin! Min känsla var att jag stod stilla i minst 10-15 min åt gången (ibland längre) många, många gånger och flera av löparna blev så kalla att de tog fram sina räddningsfiltar för att kunna hålla värmen. Jag passade på att äta och försökte att inte stressa upp mig, även om jag märkte att jag “tappade tid” här.

fredag och den första morgonen

Precis i gryningen var det kallt på första toppen.

Första natten jobbade jag på efter bästa förmåga och när soluppgången kom kändes det som att jag hade tajmat det väldigt bra. Jag befann mig på ca 2000 möh och hade gjort drygt 40 km och 2700 hm totalt. Det var dimma över bergen, frost i gräset och så otroligt vackert. I dessa stunder är allt jobb värt det och jag var ännu inte så trött att det kändes jobbigt. Vi hade fått rapporter innan om att det skulle kunna bli ett par minusgrader just här, men det höll sig kring nollan.

På vissa ställen såg naturen nästan anlagd ut! Som en scen ur Kalle och Chokladfabriken, där allt du ser går att äta…

Nu skulle vi få se den nya bansträckningen som de lagt innan första dropbag-stationen (Cilaos vid 74 km). Enligt Christophe som sprungit där så skulle den nya bansträckningen vara aningens lättare och inte lika teknisk som den gamla, men längre och dessutom adderade den 900 hm extra. Och han menade också att den borde ta mig minst 2 timmar längre än den tidigare banan och därför tyckte han att jag skulle vara noga med att hålla koll på reptiderna fram till Cilaos, men att jag sen kunde slappna av lite mer. De hade nämligen behållit de gamla reptiderna, trots att banan nu var både längre och innehöll mer höjdmeter!

Överst syns en station högt uppe bland bergen. Som högst var vi på 2500 möh och vid stationen häruppe var det ransonering av vattnet. En flaska fick man fylla, inte mer. Löparen framför mig fick skäll av funktionärerna för att han hällde ut sitt gamla vatten innan de hann hejda honom.

Vädret var fantastiskt skönt! Det var molnigt för det mest och inte så galet varmt (kring 27 grader, tjoho!). 25-27 grader passar mig jättebra om det inte samtidigt är gassande sol, så jag njöt av att det gick att knata på uppför utan att det kändes som om jag skulle dö av värmeslag.

På väg ner mot Cilaos och min första dropbag fick jag dock ont i höger benhinna. Har känt av benhinnorna då och då i träningen inför loppet, men hade såklart hoppats att det inte skulle komma tillbaka nu. Jag ringde till Johnny för första gången och bad om råd. Stanna och tejpa direkt, eller vänta och ta mig ner till dropbagen där jag hade mer sjukvårdsutrustning och där det också fanns massage, möjlighet att tvätta av benet och såklart också sjukvårdare om det skulle behövas. Johnny tyckte inte jag skulle vänta utan direkt tejpa med Rocktape (kinesiotejp) och redan några minuter senare hade smärtan försvunnit!

Tvättade av benet hjälpligt innan jag satte på tejpen. Och blev mött strax före Cilaos av Christophe!

Strax före Cilaos blev jag mött av Christophe som var ute och hejade på kompisar som sprang loppet och på mig! Han hade på sig en av sina gamla gula finisher-tröjor och även han fick många hejarop av övrig publik. Även om han inte fick följa med in på stationen så gav det mig en otrolig pepp att träffa någon som jag kände och som sa att jag såg stark ut och sprang på bra. Tänk vilken boost man kan få bara av det!

Tejpen hade börjat släppa eftersom jag inte hade kunnat tvätta av benet ordentligt innan jag tejpade, så Inne på dropbag-stationen hittade jag en vattenslang och en tvål som jag kunde använda innan jag tejpade om. Nästa laddning med Rocktape höll hela vägen in i mål! Medan jag höll på att trixa med benet kom det funktionärer och frågade om jag inte ville ha massage eller låta deras kinesio-terapeuter titta på benet istället. Dock var det kö, så jag satsade på att äta, packa om min väska och komma vidare så fort som möjligt.

Nu hade jag varit igång i nästan 18 timmar, gjort 74 km och nästan 4000 hm. Och att packa om väskan, tejpa benet, få i mig energi och tänka smart var inte helt lätt. Jag saknade någon att prata igenom vad jag höll på med, men pratade på högt för mig själv för att få lite mer ordning och reda i tankarna. Jag löste huvuduppgifterna, men missade ett antal mindre grejer som skulle visa sig bli lite problematiska senare…

Jag fick inte med mig tillräckligt med ny energi i väskan
Jag missade att ta med regnbyxor
Packade ur mensskydd som jag burit med mig, och packade inte med några nya

Mitt i backen upp hade några satt upp en spontan station där de bjöd på starkt te med socker!

Nu var det dags för ytterligare en sån där 1000-metersstigning. Jag började känna av att jag hållit igång i ett dygn och benen var trötta. Så jag satte upp för mig själv att jag skulle göra 100 höjdmeter i taget och sen fick jag en belöning av något slag. Någon gång kunde belöningen vara att ta lite energi, någon gång att sätta igång mobilen som var på flygplansläge och säga hej till Emmy, nästa gång kunde det vara att få ta en paus för att kissa. Och där mitt i backen fanns det plötsligt en spontan station! Det serverades starkt och sött te och jag satte mig ner en stund och drack upp teet och då fick det bli min belöning och jag fick börja räkna nya 100 meter uppför från den stationen.

Varje gång jag hittade på en ny belöning så ägnade jag tiden jag knatade uppför åt att ladda belöningen med värde. När jag skulle ta en gel (som egentligen inte är så god) så intalade jag mig att den skulle bli sååååå fantastiskt god och jag skulle bli så stark efter att jag hade tagit den. Och jag hörde hela tiden fröken Sonjas “Oh så roligt!” i huvudet (det här är fröken Sonja från barnboken Gittan och gråvargarna som hela tiden ropar “Oh så roligt det ska bli,” “oh så roligt vi ska ha”, när hon går på utflykt med Gittans dagis).

Lördag — dagen då alla problem uppstod

Min affirmationsteknik och att ladda mina belöningar med glädje och pepp fungerade superbra och till sist var de 1000 höjdmeterna avklarade. Dock hade det börjat regna kring midnatt och till en början var det skönt, men vartefter natten gick så regnade det mer och mer. Vi var uppe på ca 1800 möh och det började blåsa kraftigt. Nu önskade jag att jag hade haft mina regnbyxor som jag hade tänkt ta med mig från dropbagstationen, men helt enkelt missade.

När nedstigningen började blev det väldigt kallt och det märktes att många av de andra löparna var ovana vid kyla, blåst och regn på det här sättet. Jag letade upp lä innan jag började byta om och satte på mig min långärmade ullunderställströja uppepå min t-shirt och sen min goretex-jacka uppepå det. Buff och vantar på och så fällde jag upp huvan på jackan. Jag tryckte i mig en extra gel och drack lite vatten och började sen springa på. Även jag hade hunnit bli ganska kall innan jag fick på mig kläderna, men löparna runtomkring mig frös ännu mer. Många svepte in sig i sina räddningsfiltar och så långt var det ju bra, men många stod mitt ute i blåsten och bytte om och framför allt rörde de sig för långsamt nedför för att kunna hålla värmen. Jag sprang så fort jag orkade, för jag insåg att det var enda sättet att bli varm igen. Att gå nedför i sakta mak med en räddningsfilt runt sig är redan på förhand dömt att misslyckas. Och mycket riktigt var nästa supportstation full av löpare som hade brutit på grund av nedkylning. Sjukvårdstältet var fullproppat och det kändes nästan lite orättvist. Åka till en paradisö och sen vara tvungen att bryta loppet på grund av hypotermi!

Natten var tuff för det fortsatte regna och det var halt på stigarna. Vulkandammet hade bildat en fin lervälling och oavsett om det var stenar eller rötter som höll uppe lergeggan så var allt slirigt som attan. Det här gjorde att det tog längre tid än normalt för det var svårt att ens hålla sig på benen i den supertekniska och branta terrängen.

Fram tills dess hade jag haft gott om tid till repdragningarna och inte behövt tänka så mycket på det. Men nu fick jag plötsligt bråttom. Jag var mitt uppe i en etapp som skulle innehålla ca 1300 negativa höjdmeter och behövde stanna och fixa ena foten. Satte på compeed, men tvättade först och höll på och trixade en hel del. Det tog lite tid och när jag var klar kollade jag på klockan. Och fick panik!

Dittills hade jag gjort ca 600 av de 1300 negativa höjdmeterna jag skulle göra innan nästa station och det hade gått ca 2 timmar. En kvart av detta gick säkert åt till mitt plåstrande med foten, men grejen var att nästa station skulle stänga om ytterligare 2 timmar! Om det alltså tog mig ca 2 h att göra 600 hm i den här terrängen, så var det risk att det skulle bli tight. Dessutom var det lite uppför kvar också, men det var marginellt. Och jag visste ju inte hur djävlig den kommande nedstigningen skulle vara!

Jag ringde Johnny och han trodde jag var deppig och började peppa på alla möjliga sätt (sa att jag var duktig och tog placeringar etc), men jag ville bara ha fakta. Jag kände mig superfokuserad och ville bara veta hur lång tid människorna runt mig tagit på sig ner osv. Och om han kunde se nåt annat som jag kunde ha nytta av. Johnny hjälpte till så gott han kunde där mitt i natten, men han såg att även andra löpare också tog mycket längre tid på sig här än vad estimatet sa.

När jag slutat prata med Johnny satte jag på hög musik i lurarna och åt en sån där supergel från Umara med mycket energi och massa koffein. Kissa hann jag inte, men tänkte att det får gå bra ändå. Och sen började jag springa. Jag sprang så fort jag kunde och vågade, trots att det var halt och lerigt och jättebrant och ökade på ljusstyrkan på pannlampan för att kunna se ordentligt bland rötter och stenar. Och jag visualiserade att jag var Emmy.

Emmy springer lite annorlunda än jag nedför, med mycket mjukare steg och små, små skutt. Och nu för att få hjälp att hinna (och orka!) springa så fort som jag behövde, så föreställde jag mig att jag var hon. Och det funkade superbra! Kroppen glömde att den var trött, jag njöt och kände mig oövervinnerlig! Och såklart hann jag till stationen, även om det tog en timme längre på grund av att det var så halt, jämfört med vad estimatet sa.

Soluppgång nummer två var lika magisk som den första!

Det var skönt när morgonen kom och det började bli varmt igen. Nu uppstod dock helt nya problem, faktiskt sådana som jag aldrig varit med om i ultrasammanhang tidigare, varav det första var att min GPS-klocka dog. Den orkade logga ca 100 km av loppet, men nu ville den vila och jag hade lagt laddarsladden i andra dropbagen och dit var det fortfarande 3 mil kvar. Så det blev till att springa utan hjälp av att veta hur långt och högt jag hade sprungit.

För att hjärnan inte skulle få spel helt och hållet så hittade jag på när jag skulle vara vid nästa station. Jag kunde fortfarande se vilken tid det var på klockan och hittade helt enkelt på att det skulle ta exempelvis 5 timmar till nästa station. När jag kom upp till nästa stora station vid Roche Plate skulle klockan vara 9 på morgonen, det hade jag bestämt. Att sen komma fram dit kl 8:34 blev då en vinst och på något konstigt sätt uppskattade jag tidsåtgången ganska bra.

På väg upp mot Roche Plate kom solen. Som tur var hade vi bara sol några timmar här, men det märktes direkt att det blev mycket varmare och tyngre när solen gassade.

Många var trötta och satte sig för att vila en stund. Jag fick höra att de ändrat bansträckningen även här och istället för en lite mer böljande stig uppför så hade de i år valt en stig som rakt översatt till engelska hette något med “grinding”. Helt enkelt för att man måste stålsätta sig, använda pannbenet och sen bara kämpa uppför.

Mitt andra problem uppstod på vägen upp mot Roche Plate, för nu upptäckte jag att jag inte hade packat med mig tillräckligt med energi från förra dropbag-stationen. Hur jag hade kunnat missa det är märkligt men egentligen inte så förvånande. När jag springer lopp i vanliga fall har jag alltid med mig för mycket energi. Och nu när jag packade om väskan så tänkte jag att jag bara skulle ta med sånt jag gillar och därför blev slutresultatet bara grejer som jag gillade (bra så långt!), men alldeles för lite!

I grundplanen hade jag beräknat “2 enheter” mellan varje station. Bara det i sig var ju jättelite, men jag orkade inte bära mer. 1 enhet kunde bestå av en liten påse godis, en gel, en påse med torkad frukt, en påse med sportdryck osv. Det här energischemat höll jag första dygnet men nu inne på andra dygnet hade jag plötsligt bara 2 gels kvar i väskan och 2 och en halv etapp kvar till nästa dropbag. Och dessa etapper var långa, ungefär sådana där 5-timmarsetapper… Den sista innan dropbagen hade tagit mig och Johnny 7 timmar förra gången, och att då klara sig på 2 ynka gels i 13 timmar med en station på mitten, det kändes lite vanskligt…

Men jag började ransonera, åt extra mycket när jag väl kom upp till Roche Plate och sprang också förbi ett litet café på vägen där jag blev bjuden på en Fanta och en sötpotatiskaka. Helt perfekt!

Bästa hörlurarna! Här under de jobbiga stigningarna var det guld värt att ha mina Nitro X2 från Sound by Sweden som kändes helt oförstörbara trots svett, vulkandamm, regn på natten och att jag slängde ner dem i väskan lite oförsiktigt då och då. 14 timmars batteritid använde jag upp, men då var jag också “klar” med musik.

Och uppe på Roche Plate upptäckte jag att jag fått mens. Tur att jag hade valt rödrosa shorts, haha! Men lite trixigt blev det, för hur jag än letade i min väska så hittade jag varken bindor eller tamponger… Mensen skulle egentligen komma 2 dagar efter målgång, men jag vet att kroppen gärna spelar en spratt när man springer så här och därför hade jag tagit med mig mensskydd i väskan och i mina dropbags. Trots att jag inte kunde komma ihåg riktigt hur det hade gått till så förstod jag nu att jag måste ha packat ur dessa vid förra dropbagen. Så osmart men kanske inte så konstigt när det var en allmän röra i mitt huvud då.

Alltså blev min nya grej vid stationerna att be någon av funktionärerna eller sjukvårdarna om bindor och tamponger. Något som var positivt här var att jag oftast fick låna en “fin” toalett också och slapp använda de vanliga bajamajorna som stod uppställda vid de större stationerna.

Uppe på stationen fick jag för mig att jag var i fas med mina och Johnnys tider igen (detta stämde dock inte). Plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka satsa på en bättre tid än sist och jag visste att det nu skulle komma en låååååång nedstigning på nästan 2000 negativa höjdmeter som skulle bestå av en fin vulkanväg. Ingen superteknisk stig och inga höga trappsteg utan en grusväg som jag förra gången inte klarade av att springa nedför eftersom benen var helt slut, men som jag denna gång såg fram emot för nu var mina ben fortfarande i jättebra skick!

Men vulkanvägen kom aldrig. Även här hade de ändrat banan och istället var det stenbumlingar upp och ner och mer teknisk stig utan någon som helst plan väg i sikte. Då gav jag upp tanken om att försöka satsa på en bättre tid och hängav mig återigen åt äventyret och det oväntade. Försökte njuta av att de tydligen ändrat banan till det värre och svårare överallt, och att det var det som var själva grejen med det här loppet.

Det var flera vad på den här sträckan. En av gångerna passade jag på att ta av mig skorna och vada i det någorlunda kalla vattnet och samtidigt skölja av fötterna.

När jag äntligen nådde den andra dropbag-stationen Deux Bras vid 127 km var det eftermiddag och molnigt igen. Jag hade försökt upprepa i huvudet gång på gång vad jag skulle göra när jag väl kom fram till stationen för att denna gång inte missa något viktigt.

byta skor
äta (mycket!)
dricka kaffe
ta med mig energi (inte för lite denna gång)
ta med mig bindor/tamponger
ladda klockan och ta med laddarsladden

Återigen blev det lite rörigt i mitt huvud när jag kom fram och det stod att det skulle finnas duschar och jag hade tänkt skölja av fötterna där innan jag bytte skor, men själva stationen bestod bara av ett stort område med stora militärtält utomhus. Jag gav direkt upp tanken om att tvätta fötterna och gick direkt till mattältet efter att jag hämtat min dropbag. Sen satt jag där och försökte äta samtidigt som jag packade om i väskan, satte all teknik på laddning i min powerbank och tog av mig skorna och strumporna. Några andra löpare fick tillsägelser om att i mattältet skulle man äta och att det fanns andra tält för att fixa med packningen, byta skor osv, men av någon anledning fick jag sitta kvar där ändå.

Jag satt säkert ned för länge, men tyckte ändå att jag försökte vara effektiv. När GPS-klockan vaknade igen sa den att det var 35 grader varmt, vilket kändes som att det stämde. Den här dalen är alltid sjukt varm och jag var så tacksam över att det var molnigt. Jag önskade mig mer mat, cola och en kopp kaffe när jag satt där, men orkade inte gå upp och hämta. Det här är nackdelen med att jag sprang själv utan support — jag orkade liksom inte ta hand om mig själv så mycket som hade behövts.

När jag till sist hade gjort allt jag skulle göra, smort in fötterna med nytt shea-smör, satt på nya strumpor och satte ner fötterna i mina Akasha 2 som jag tänkt byta till här, så kändes skorna helt fel. De klämde på nya ställen och var bara så obekväma. Jag älskar ju i vanliga fall Akashan som ultrasko, men när jag testade att gå tillbaka till Kaptiva nu så var den så mycket skönare. Okidoki, då blir det inget byte, tänkte jag och hoppades att jag skulle må bra tillsammans med Kaptivan ända in i mål eftersom det här var sista chansen till skobyte.

På väg ut ur området kom jag på att jag helt missat kaffet. Jag hade inte druckit kaffe på många timmar nu och kände att jag verkligen behövde det. Men jag ville ju absolut inte gå tillbaka så därför var det bara att gilla läget.

Finaste lilla familjen bjuder på kaffe <3

Och så några hundra meter efter stationen så dyker en liten familj med ett uppställt bord upp, och de bjuder löparna på kaffe! Hur kan man ha sån tur? Jag blev så lycklig att jag satte mig ner en stund på marken, drack mitt osannolikt goda kaffe och fick sen påfyllning. Killen som serverade mig kunde såklart bara franska men ville lära sig vad socker och mjölk hette på engelska så att han skulle kunna serva de utländska löparna bättre.

Nästa etapp var den mest fruktansvärda på hela loppet. 4 km och 700 hm, vilket i sig inte låter värre än något annat, men den här delen var om möjligt ännu mer teknisk än föregående etapper. Den var inte med när Johnny och jag sprang, så jag var helt oförberedd på att banan kunde se ut så här. Det var fruktansvärt brant och så tekniskt att stigen mest bestod av stegar, rep och skyhöga trappsteg som inte bara jag stannade och bävade inför. Här hade jag kilometertider på 1 kilometer i timmen. 1 kilometer i timmen! Fatta hur långsamt det gick! Och ändå kämpade jag på så bra jag kunde, satte mig inte ner och vilade (för det fanns ändå ingenstans man kunde sitta ner utan att ramla nedför ett stup) och tyckte att jag var jätteduktig.

Från att ha varit vid min dropbag i Deux Bras kl 15 på eftermiddagen så hann klockan nu bli 19 innan jag nådde toppen och då var det återigen mörkt.

Engelska vägen består av lavastenar och på sina allra finaste ställen ser den ut så här. På många andra ställen är det däremot som om någon underjordisk jätte har bökat upp alla stenarna så att de står huller om buller med djupa hål mellan.

Den här tredje och sista natten tyckte jag var fantastisk. Mindre än 30 km kvar och gott om tid och bara lugn och ro i själen. Jag jobbade på effektivt, men visste att jag skulle hinna och stressade inte. Som tidigare älskade jag Engelska vägen (Chemin des Anglais) som består av lavastenar. 8 km lavastensväg och 400 hm uppför och 400 hm nedför. Här kunde jag för första gången gå uppför i samma tempo som löpare runtom mig eftersom underlaget inte krävde lika höga kliv och nedför kunde jag springa på. Det var härligt, för inga andra löpare sprang nedför, utan alla gick. Men jag hade bra grepp, trots att stenarna var hala av regnet som började nu igen.

Två gånger under den här natten la jag mig för att vila. Först på väg in mot La Possession (stationen precis före Engelska vägen) och sen några timmar senare. Även om Reunion känns väldigt säkert, så ville jag inte lägga mig precis varsomhelst utan frågade människor som ändå stod vid vägen och supportade andra löpare om jag kunde få lägga mig där i närheten. Första gången blev jag inbjuden i deras tält, fick ligga på en tältsäng, ta av mig skorna och fick en räddningsfilt över mig. Plus att de tog tid på mig och kom och väckte mig efter 25 min. Nu sov jag inte direkt, men några få gånger tyckte jag att det liksom blixtrade till framför ögonen och det här är nog det närmaste jag kommit att somna på lopp. Tjoho, jag kanske äntligen har lärt mig hur man gör!

Och andra gången la jag mig bara ner bredvid ett par som stod vid en bil och supportade löpare. När jag reste mig upp igen så höll de fram en kopp kaffe till mig och hejade mig vidare! Så fantastiskt!

Söndag och målgång

Vilken känsla att vara på sista stationen före mål och se skylten “La Redoute”!

Äntligen var jag på väg upp mot Colorado, den sista stationen före målet. Jag var tacksam för att få en tredje soluppgång från en bergstopp även om denna topp bara var 700 möh.

Den vackra röda jorden på stigen upp mot Colorado.

Nu var det bara 5 km och en nedstigning på 700 höjdmeter kvar till mål. Men jag visste sen sist att den här stigen är teknisk och svår och består av stenar och ett rotsystem som liksom ligger över jorden och stenarna. Och allt det här var halt! Det tog mig ungefär 1,5 timme att ta mig ner men sen var det äntligen, äntligen dags att få springa in mot stadion där målet var!

Och här stod Anna och Roger och hejade in mig! <3

Jag spurtade in mot mål för att ta några placeringar och framför allt för att det var roligt och jag hade krafter kvar!

Så trött, men så glad. 58 timmar och 25 minuters äventyr!

Anna och Roger mötte mig i mål och hejade in mig på målrakan. Vilken lycka att få bli emottagen av fina vänner på det sättet! Anna (som knep bronsplatsen!) hade redan varit i mål i mer än ett dygn, men trots det var både hon och Roger (som agerat support åt henne) också väldigt trötta.

Den fina medaljen som i år var lite extra påkostad i och med att det var 30-årsjubileum.

Vilket lopp, vilken upplevelse och vilket äventyr! Det kommer ta ytterligare tid att smälta allt jag var med om, men ja, jag vill absolut göra det igen! Det finns inget lopp i världen med så häftig stämning, så maxade tekniska stigar (som pågår under så lång tid) och med så mycket av allt. Du som funderar på om det är värt att resa över halva jorden för att springa en trailultra — bara gör det!

Utrustning

Jag använde min gamla Ultimate Direction Adventure Vesta, den som inte ens har något versionsnummer. Den enda rygga jag vet att jag inte får skav av, även om det är varmt och jag har väldigt lite kläder på mig.

I ryggsäcken bar jag hela tiden med mig nedanstående (obligatorisk utrustning är märkt med *):

2 fyllda mjuka vattenflaskor (500ml st). 1 extra att använda vid vissa etapper med långt mellan vatten*
underställströja i merinoull*
supertunn vindjacka
regnjacka La Sportiva Iliad Goretex*
tunna merinoullsvantar
buff
solglasögon
keps
kåsa*
pannlampa (Lumonite Compass R)*
liten extralampa plus extrabatterier till denna (Petzl E+lite)*
powerbank + sladdar till telefon och pannlampan som jag laddade varje dag
GPX-klocka (lånade Johnnys Polar Vantage 2)
hörlurar Nitro X2 (Sound by Sweden)
energi* (gels, godis, torkad frukt, ca 1 kg). Hade beräknat ca 300 kcal mellan varje station (egentligen alldeles för lite, men orkade inte bära mer). Behövde ju bära energi för många etapper på en gång eftersom jag bara kunde hämta ny energi vid de två dropbags som jag hade.
salttabletter + vanligt salt (McDonalds)
BCAA-kapslar
torkad ingefära + minttuggummi mot illamående
solcreme i liten flaska
etappkort
säkerhetskit bestående av: 2 självhäftande lindor*, kinesiotejp, liten sax, säkerhetsnålar, plåster, steristrips, alkoservetter, compeed, ipren, alvedon, allergitabletter, pepcid, shea-smör, blisswool.
liten flaska linement
toapapper
var även tvungen att bära på loppets t-shirt* som man måste ha vid start och målgång
extra strumpor, extra trosor
nummerlappsbälte där jag också har skräppåse fastsatt och nummerlappen såklart*
på andra halvan av loppet bar jag också med mig bindor och tamponger. Jag fattar inte hur allt fick plats i ryggsäcken!

Skor och strumpor:
Jag sprang i La Sportiva Kaptiva hela loppet. Jag har aldrig testat den som ultrasko tidigare, men älskade den på det här loppet. Den har inte supermycket dämpning, vilket gjorde att jag tänkt använda den första 74 km och sen byta. Men när det var dags att byta så vågade jag inte, för hade ju inte upplevt några som helst problem. Fick inga blåsor förutom under stortånaglarna (slog i tårna i stenarna) och saknade inte mer dämpning en enda gång. Använde Injinji Run (tunna tåstrumpor) och smorde in fötterna med Shea-smör innan start och när jag bytte strumpor, vilket jag gjorde vid några tillfällen.

I dropbagsen:
Energi, extrakläder och extra skor. Mer sjukvårdsgrejer.

Efter målgång

Min tolk Elodi och jag efter loppet. Jag försökte verkligen stå rakt och sträcka på mig, men uppenbarligen misslyckades jag med den uppgiften ;)

Några timmar efter målgång, när jag duschat i de ljumma duscharna på stadion i La Redoute och ätit lite riktig mat så kom min tolk Elodi förbi igen. Hon var också vid målgången och hejade in mig, men försvann sen iväg på andra uppdrag. Men nu skulle hon lotsa mig till bussen som skulle ta mig tillbaka till St-Pierre där jag bodde.

Jag fasade för hur jag skulle klara att gå den 10 minuter långa promenaden från busstationen upp till mitt hus med tunga dropbags och en kropp som helst ville sova. Plötsligt sa Elodi, att äh, jag och min man är ändå på väg till Saint-Pierre så vi kan skjutsa dig. Så istället för att åka buss och behöva släpa alla mina grejer så fick jag skjuts hem till dörren — en jättefin avslutning på ett långt äventyr!