Desirée, en av våra adepter, gästbloggar om ett minst sagt tufft långpass! Del 2 av 2. Läs mer om Desirées resa på hennes blogg Dream & Run. Följ henne också på Instagram (@dream_and_run) och Twitter (@surdegsessan).
På söndagen bestämde jag mig. Det var på fredagen den 31/1 som det så kallade 7h passet skulle hållas. Det var bara ett litet frågetecken. Hade fått en liten muskelskada på insidan av vaden efter förra långpasset då jag trampat snett. Skulle benet hålla för den tänkta distansen 63km? Jag ordinerade mig själv löpförbud och rehabilitering på måndagen, höll tummarna att det skulle hjälpa och började planera inför det kommande äventyret.
Väderleksrapporten kollades innan jag bestämde mig för fredagen och det såg bra ut. Lite moln och minusgrader verkade vara ett perfekt utgångsläge för den här årstiden. Men helt säker kunde man ju inte vara. Och allt eftersom veckan gick kunde man inte längre förneka det uppenbara. Snöstorm utlovades på fredagen och då värst där jag hade tänkt springa. Jag fick frågan om jag verkligen skulle genomföra passet. Jag kunde ju vänta tills det blev bättre väder. Men jag var så mentalt inställd på fredagen och den tänkta resvägen. För mig var det inget alternativ att ställa in. Jag hade bestämt mig.
Dock blev det ändå en plan C. Eftersom vädret skulle bli tufft och det hade snöat rejält dagarna innan bestämde jag mig för att korta distansen. Här i Skåne är det ganska öppet på sina ställen och det är lätt hänt att vägen blåser igen. Jag hade ingen aning hur vägen skulle komma att se ut. Bättre ändå att vara på säkra sidan. Den planerade distansen blev istället 42km. Från en by till en annan. Jag tänkte att jag kunde ju alltid plussa på km vid motionsspåret i mål om jag kände mig pigg.
Här kommer nu min berättelse. En berättelse om en av de kanske tuffaste löprundorna någonsin. Men också om en av de mest lärorika.
Fredag 31/1
Vaknade lite småsur efter bara 3h sömn. Skulle ta första bussen till startområdet. Allt som jag skulle ha med mig packades ner i väskan och jag ställde mig på vågen, +8,5kg! Det skulle bli alldeles för tungt för detta pass. Fick panik när jag insåg att jag inte hade tid att packa om för då skulle jag missa bussen. Kastade ut lite kläder och vågen visade +8kg istället. Det fick bli vad det blev. Jag skulle ju ändå ”äta och dricka” upp en del av vikten. På bussen började jag få kalla fötter. Tung väska, det började blåsa upp, det var kallt och var jag inte lite småhungrig och trött?
Kl 7.15 började min resa. Kroppen kändes seg i början där jag tog mig fram på lite hala snöiga vägar. Försökte att inte tänka så mycket på hur långt jag hade kvar även om de tankarna ändå fanns där i bakhuvudet. Efter 7km började det blåsa upp mer och jag sa rakt ut ”hej motvinden”. Den skulle bli min följeslagare resten av rundan så det var bara att försöka bli vän med den. Kom ut på öppna fält och vindstyrkan ökade ännu mer. Efter 13km valde jag att ta en annan väg än planerat. Tanken på att ha vinden lite mer på sidan än rakt i ansiktet gjorde att de där extra 2km kunde kvitta. Jag tog rätt beslut. Känslan av att inte ha något som tryckte mig tillbaka var helt fantastisk och jag kände att jag ökade farten något. Det var ju så vackert att springa i ett snötäckt Skåne.
Vid 20km fick jag stanna. Mina lilltår gjorde sig plågsamt påminda om att de inte mådde så bra. Jag fick knappt av mig skon. Stora röda blåsor på båda tårna och det gick knappt att urskilja vad som var tå eller inte. Tur jag hade plåster med mig! Nya strumpor och på med skorna som jag såklart satte på fel fot. 
Trött redan? Gör om, gör rätt. Började springa med korta försiktiga steg. Det smärtade mer nu än innan jag hade plåstrat om dem. Skulle jag behöva ge upp för ett par tår? Bara att bita ihop. Nu började det också snöa lite lätt.
Vid 23km stannade jag till lite snabbt. Började redan få svårt att äta men försökte ändå få i mig lite mer för jag kände mig låg mentalt. Sen började snön vräka ner.
Det här var utan tvekan den värsta biten. Öppet fält, hård motvind och stora snöflingor. Vägen försvann, drivor bildades och jag fick konkurrera om vägen med plogbilar och andra fordon. Egentligen var detta livsfarligt. Det var inte mycket jag såg framför mig och folk kör fort. Bara raksträcka och inget som kunde sakta ner vinden. Jag ville ge upp här. Bara lägga mig ner i snön. 24km var ändå en bedrift i den här väderleken. Hur skulle jag orka 20km till? Med den här jävligt tunga väskan. Ville bara slänga den i diket så jag kunde springa fortare. Jag försökte fokusera på målet och på alla som tror och stöttar mig. Inte kunde jag göra dem besvikna. Så jag fortsatte. Tog ett steg i taget.
Snart var jag tvungen att göra ett nytt vägval. Vägen som jag skulle ha tagit var en liten skogsväg och den var totalt igensnöad. Det fanns inte en chans att jag skulle ge mig in på okänd mark och köra höga knän i jag vet inte hur många km. Hade för mig att det skulle komma en cykelväg längre fram som skulle leda mig rakt på mål. Men man tänker inte helt klart när man har över 4h och 30km löpning i benen. Jag vet också att jag började prata med mig själv nu och säga saker som ”Varför är det så vitt?” ”Varför kan det inte sluta snöa och blåsa” ”Jag orkar inte springa i detta mer!”
Cykelvägen existerade inte där jag trodde att den skulle finnas och jag insåg att jag sprungit ”vilse”. Jag kom ut på en motorväg. Alternativen var att vända tillbaka och springa på en annan insnöad väg, springa på motorvägen eller ta en helt okänd väg.
Springa tillbaka ville jag verkligen inte. Det var bara en öppen allé och ingenstans att gömma sig från vinden. Motorväg får man ju inte springa på även om det var lockande. Så det fick bli alternativ 3. Över motorvägen och där mötte jag en plogbil. Då måste ju vägen leda någonstans tänkte jag och började springa i plogbilens hjulspår. Vägen gick rakt in i skogen. Åt ett helt annat håll än jag skulle åt. Jag började känna paniken växa i kroppen. Att jag var låg på energi och socker bidrog nog också till panikkänslorna. Kollade snabbt på kartan i mobilen och insåg att jag tillslut skulle komma mot mål. Kände mig lite lugnare. Men så tog skogen slut. Hjulspåren och vägen försvann. Bara öppna fält. Inga hus. Ingenting. Bara snön som piskade i ansiktet. Jag bröt nästan ihop där. Kände mig så ensam. Utlämnad och naken. Jag visste inte var jag var. Hade inget att gå efter. Jag sprang och grät. Fylld av en massa känslor.
Trevade mig långsamt fram mot där jag trodde att vägen var. Vågade inte ta upp telefonen för ofta heller för att kolla så jag var på rätt väg. Den stänger av sig själv när det blir för kallt. Till slut kom jag fram till en gård. Ett vägval och på håll kunde jag se en järnväg. Kollade kartan igen. Om jag fortsatte skulle jag komma fram till byn innan målet. Hoppet tändes igen. Inte långt kvar nu! Men även denna väg hade blåst igen och jag fick springa  på känsla. Vinden verkade inte vilja avta alls heller.
När jag kom fram till den lilla byn och såg skylten 3km kvar till mål kom känslorna. 3km var ju ingenting. Efter 5h utan musik och bara med mina egna tankar tog jag nu fram telefonen och startade den enda låten jag behövde höra just då. Den låten som gav mig energi och kraft att fortsätta de sista km. Jag pulsade mig fram i vägrenen bredvid bilarna med låten på högsta volym. Tog några lyckoskutt. Har bara ett ord för detta, mäktig magi! Jag tror jag grät då, lyckan var så total.
Totalt blev det 48.1km och 370 minuters löpning denna dag. Med 8kg packning på ryggen. Att komma i mål efter detta äventyr var en enorm känsla som är svår att beskriva.
Den resan jag gjorde var så mycket mer mental än fysisk. Jag kunde aldrig föreställa mig hur mycket den egentligen skulle påverka mig och vilka permanenta ärr den har satt. Man blir så naken på något vis när springer så här långt och under de här omständigheterna. Man är tvungen att gilla läget eller ge upp. Man är tvungen att stå ut med sig själv. Att vara nära sin själ och sina känslor. Allt handlar egentligen bara om överlevnad till slut. Om att sätta ett ben framför det andra. Man kan inte fokusera på något annat än framåt eller att ge upp. Har man inte varit där är det svårt att förklara för andra hur stort det här egentligen är.
De fysiska ärren jag fick av resan var inte många. 2 krossade lilltår hindrar mig lite från att röra mig normalt och få på mig ett par skor. Sen är jag lite öm på sina ställen efter ryggsäcken. Men det är allt. På lördagen gav jag mig ut på en testrunda och kände ingenting. Inte stel eller speciellt trött i musklerna. Det var som det aldrig hade hänt. Jag förväntade mig en lång rehabilitering med dagar utan löpning. Så blev det inte. Jag är så oerhört tacksam och glad att jag är så mycket starkare i kroppen än jag någonsin trodde var möjligt. För 2 år sen var denna resa otänkbar. Nu har jag gjort det och jag kommer aldrig någonsin glömma detta.
Visst finns det mycket som man skulle kunna gjort annorlunda nu när man tänker tillbaka. Jag borde fått i mig mer energi eftersom jag sprang med en helt annan puls än jag brukar och det var mycket tuffare för kroppen. Jag borde kanske valt andra skor. Det finns många tänk om eller om jag bara hade. Men gjort är gjort. Min planering höll ändå ganska bra. Det viktigaste av allt är att även om det var tufft så jag gav inte upp. Jag fortsatte. Det är värt allt. Jag vann...
Så tro på dig själv. Inget är omöjligt. Just dream and run.
/Desirée
