Under mina tidigare försök att bestiga Mont Blanc (4810 m) är det alltid nånting som har gått fel. Antingen dåligt väder, dåliga förhållanden, eller dålig hälsa. I augusti 2019 var planen att jag och min pojkvän Jost skulle bestiga berget tillsammans, men jag blev höjdsjuk och vi var tvungna att åka tillbaka ned till Chamonix igen. För en månad sedan gjorde jag ett soloförsök på normalrutten men fick vända om på grund av knäsmärta och stenras.
Oftast kräver det mycket mer mental styrka att våga bryta än att fortsätta, oavsett om det gäller ultralopp eller bergsklättring. Och i bergen vet man aldrig vad som kan hända —man kan nästan alltid förvänta sig det oväntade.
Av den anledningen hade jag inte så höga förhoppningar den här gången heller.
Det finns flera olika vägar uppför Mont Blanc, vissa svårare än andra, och en av de garanterat häftigaste rutterna är den s.k. “kungliga traversen” — The Royal Traverse. Man hör ju bara på namnet hur mäktigt det är! Rutten är inte särskilt svår rent tekniskt, men i bergen är det oftast det enkla som också är det absolut farligaste. Exempelvis fanns det flera partier som var väldigt exponerade, såsom branta sluttningar där ett fall vore absolut tabu. Men mer än allt annat så är the Royal Traverse extremt lång vilket gör att många antingen inte har tid, ork eller kondition nog att försöka sig på den. Min översättning: Perfekt ultraträning!
Traversen har stått på min önskelista väldigt länge och bara för ca en vecka sedan pratade jag och min nyfunna vän Anton Levein om att göra den tillsammans nån gång. Vi konstaterade även att ett minst tre dagars perfekt väderfönster var nödvändigt för att turen skulle lyckas. Såklart andra faktorer också (såsom tillräcklig acklimatisering…), men vädret är den absolut viktigaste. Detta dels på grund av att lavinrisk och att hårda vindar kan bli ett problem om man ska ta sig över en väldigt brant sluttning. Som tur var visade väderleksrapporten för helgen fint väder fredag, lördag och söndag. Jag hade inga helgplaner och såg möjligheten. Nu skulle det kunna funka.
Den gula linjen: The Royal Traverse
En extratur för att komma till Durier Refuge, starten av the Royal Traverse: Klättring från Conscrits Refuge över Aiguille de la Bérangère och Dômes de Miage
Så i onsdags ringde jag Anton och frågade om vi inte skulle försöka bestiga Mont Blanc via the Royal Traverse under helgen. Anton måste vara lika knäpp som jag, för han tvekade inte en sekund. Efter ett kort telefonsamtal hade vi skapat följande plan:
Torsdag eftermiddag: Vandra från byn Les Contamines-Montjoie till Conscrits Refuge.
Fredag: Bestiga Aiguille de la Bérangère 3425 m och Dômes de Miage 3673 m, övernatta på Durier Refuge.
Lördag: Vilodag och acklimatisering på Durier Refuge
Söndag: Bestiga Mont Blanc från Durier Refuge — via Aiguille de Bionnossay 4052 m, Piton des Italiens 4002 m och sen ned till liftstationen Aiguille du Midi för att ta sista liften på eftermiddagen tillbaka till Chamonix.
Men som sagt. Sällan blir saker och ting som planerat…
Torsdagens vandring kantades av spöregn och stormvindar. Allt som inte var Gore-Tex blev med andra ord genomblött. Antons skor läckte igenom och gav honom rejält med problem de kommande dagarna. Blött + kallt = aldrig en bra kombo. Ett sånt där typiskt problem som kan bli stort om man inte tar hand om det i tid — liksom en ultralöpare ofta behöver vara en minst lika bra problemlösare under loppet för att kunna ta sig i mål i slutändan.
Blöt men fin vandring upp till Conscrits Refuge.
Fredagens tur startade bra vid ca 05:30. Men redan på toppen av Aiguille de la Bérangère nån timme senare hade Anton tappat känseln i sina tår (pga de blöta skorna från dagen innan) och vi var tvungna att ta hand om problemet direkt. Han bytte till värmestrumpor och jag värmde hans tår under mina armhålor. Dagens andra utmaning var att vi blev tvungna att spåra säkert 70 % av vägen själva i knädjup snö. Väldigt ovanligt här i Alperna där det annars finns så många bergsklättrare överallt — det kändes nästan som att vi befann oss i det vilda Himalaya.
Den tredje utmaningen var att vi underskattat hur långt det var från toppen av Dôme de Miage till Durierhyttan. Jag hade trott att vi bara skulle gå ner en relativt kort bit och sen rappellera (fira) ned till hyttan, men ack så fel jag hade. Det visade sig att vi hade en lång nedklättring längs en bergskam framför oss till hyttan. Det tog flera timmar och till slut kunde vi se Durier Refuge långt där nere nånstans, men det kändes som att den aldrig kom närmare. Det var väldigt mentalt utmattande att inse att det skulle bli en mycket längre dag än vi trott. Men jag försökte se det hela positivt: Återigen väldigt bra ultraträning…
På fredagen startade vi under ett molntäcke med vetskapen om att det snart skulle spricka upp.
Toppen av Aiguille de la Bérangère 3425 m
Vägen ned från Dômes de Miage
Trött Anton efter en lång klättring nedför (i bakgrunden). Nästan framme vid Durier Refuge.
När vi äntligen kom fram till Durier Refuge vid 18-tiden på kvällen (efter ca 11 timmar) visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med vår bokning och kvinnan som jobbade där hade uppfattat på telefon att vi bara bokat en natt, inte två. Durier är förmodligen den minsta hyttan i hela Europa där det finns en värd, och med bara 12 sovplatser är det svårt att klämma in några fler. Kvinnan hänvisade oss till Gouter Refuge på lördagen, cirka 8 timmar och 800 höjdmeter klättring till. Vi som hade tänkt vila upp oss och acklimatisera oss till den nya höjden. Men vi hade inte så mycket till val än att skippa vilodagen, ta oss samman och hoppas på det bästa…
Durier Refuge — en pytteliten hytta som bara bestod av detta rummet! 12 sovplatser, ett bord och ett litet kök där bakom.
Lördag: Tyvärr hade Anton börjat må dåligt redan tidigare under fredagen, antagligen på grund av den starka solen, höjden eller en kombination av båda. På kvällen blev det bara värre och vid midnatt väckte han mig, sa att han hade en extrem huvudvärk och att han inte kunde fortsätta. Väckarklockan skulle ringa bara två timmar senare, vid 02.20. Jag tänkte att det var över, det lät nämligen som typiska höjdsjukesymtom och då är den allra bästa medicinen att gå ned till lägre höjd igen. Men vi somnade om igen, vaknade strax efter 02 och försökte trycka i oss lite frukost. Anton mådde vid det här laget lite bättre och vi bestämde oss för att börja gå uppåt ändå och se hur hans tillstånd utvecklades.
Efter bara en liten stund mådde Anton mirakulöst nog mycket bättre och vi beslutade att fortsätta hela vägen upp till Gouter via en fin klippklättring längs kammen på Aiguille de Bionnossay. Trots extrem sömnbrist och ingen vilodag… Men på Gouter skulle vi i alla fall få vila innan den längsta dagen på söndagen.
Starten av klättringen på Bionnossay Ridge
Trafikstockning!
Fantastisk utsikt vid Col de Bionnossay — däremot exponerat och brant, ett fall här vore absolut tabu.
Antons tillstånd blev allt bättre och bättre, jag mådde excellento och när vi väl kom upp till punkten där det antingen gick ned till Gouter Refuge eller upp till toppen av Mont Blanc konstaterade vi båda: det är lika långt ned till Gouter som det är upp till Mont Blanc. Plus att det inte direkt är billigt att övernatta på bergshyttor, och vi ville spara pengarna.
Så liksom så många tidigare spontana beslut bestämde vi oss även den här gången spontant och kvickt för att göra hela traversen idag ändå. Istället för att ta vägen ned till Gouter började vi röra oss upp mot toppen av Alperna. Efter ett snabbt stopp för snacks, kaffe och toabesök på Vallot-bivacken var vi (nästan) ostoppbara. Vid lunchtid befann vi oss på toppen av Mont Blanc, en ganska ospektakulär platå i sig men å andra sidan med en helt magisk utsikt!
Toppen av Mont Blanc 4810 m!
Vägen tillbaka till liftstationen Aiguille du Midi visade sig, precis som fredagens väg ned till Durier Refuge, vara mycket längre än vi väntat oss. Det gick konstant upp och ner, stundvis föll vi nästan omkull av starka vindbyar, vi pulsade genom djup snö, snubblade omkull otaliga gånger. Jag undrade återigen om vi nånsin skulle komma fram.
Vi missade såklart den sista liften som gick vid 17-tiden, men som tur var fanns det sovplatser till oss på Cosmiqueshyttan precis nedanför liften. Vi kom fram dit efter 14 timmar i rörelse, helt utmattade men lyckliga och extremt överraskade över vad vi precis åstadkommit. Känslan i huvudet och kroppen var precis som efter en lång ultra. Det, plus ett bränt ansikte.
Framme vid Cosmiques Refuge, och jag fixade gourmetmiddag — vegpasta bolognese!
Vid 20-tiden på kvällen kröp jag ned i min sovsäck och föll i en orolig sömn, så som det ju kan bli efter ett långt äventyr. Men jag visste också att vi bara hade en kort stigning till liften kvar på söndag morgon, sen skulle vi vara tillbaka nere i Chamonix igen. Så att sömnen var fortsatt dålig gjorde inte så mycket.
För vi hade ju gjort det. Vi hade genomfört the Royal Traverse, en idé som hade väckts bara någon dag tidigare. Trots problem längs vägen som hotade att förstöra allt. Trots höjdsjuka och bokningsproblem. Trots inte en så optimal acklimatisering. För första gången i mitt liv tog jag mig till toppen av Mont Blanc. Check på den!
Bara sista stigningen upp till mållinjen — Aiguille du Midi — framför oss nu…
Nu när jag sitter ned här hemma i soffan, under en varm filt och med en kopp te bredvid mig, tänker jag att det kan vara en väldigt stor fördel att inte ha så höga förhoppningar. För då kan det nästan bara bli så att de låga förväntningarna toppas. Och gör de inte det, så var de inte så höga från början i vilket fall.
Jag ska vara helt ärlig och säga att det häftigaste faktiskt inte var att komma till toppen av Mont Blanc, utan snarare vägen dit och allt runtomkring. Det hade inte gjort så mycket att behöva bryta heller, för oavsett vilket hade jag kommit hem med massor av nya lärdomar i bagaget.
Ja, faktum är att turen var helt perfekt, trots att allt inte gick som förväntat. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre premiär på Mont Blanc.
Jag längtar redan till nästa äventyr — men först tänker jag prioritera vila och att smälta alla nya intryck. För vi vet ju alla att reflektion är minst lika viktigt som genomförandet av äventyret i sig. Bergsklättring är som ultralöpning, och ultralöpning är som livet…
/Jënni