I flera år har min blick som per automatik dragits mot toppen av Mont Blanc från lägenheten i Les Bossons. Under morgonkaffet på balkongen, under mina löpturer i närområdet. Toppen i sig är ganska ointressant om du frågar mig – som en gigantisk snökulle omringad av mycket mer dramatiska spiror. Men detta mytomspunna berg är ju ändå Europas högsta.* Och där står den, i min bakgård, dag in och dag ut. Tittar på mig och frågar: när ses vi igen nästa gång?
Toppen av Mont Blanc, låga förväntningar och problemlösning
Under mina tidigare försök att bestiga Mont Blanc (4810 m) är det alltid nånting som har gått fel. Antingen dåligt väder, dåliga förhållanden, eller dålig hälsa. I augusti 2019 var planen att jag och min pojkvän Jost skulle bestiga berget tillsammans, men jag blev höjdsjuk och vi var tvungna att åka tillbaka ned till Chamonix igen. För en månad sedan gjorde jag ett soloförsök på normalrutten men fick vända om på grund av knäsmärta och stenras. Men den här gången öppnade sig en helt ny möjlighet upp för mig.