Jag startade 2020 sprängfylld av energi och motivation, en intensiv känsla jag inte haft på väldigt länge. Det här var året jag skulle spendera långa dagar i bergen igen, springa flera häftiga lopp och även genomföra mina egna projekt. Jag skulle resa till nya länder och platser, utforska nya stigar och toppar. Jag hade börjat känna mig stark igen efter ett 2019 kantat av knäskada, efterföljande operation och begränsade möjligheter kring vad jag kunde göra rent fysiskt. Ingenting skulle stoppa mig nu, och jag hade till och med börjat träna efter en ny plan som skulle hjälpa mig prestera mitt allra bästa på Ehunmilak 50 miles i Spanien i juli.
Men det loppet ställdes in i veckan. Precis som de flesta lopp, evenemang och i princip allt sådant som många av oss har väntat på, varit förväntansfulla och jobbat hårt inför. Dessa lopp är ofta slutresultatet av våra drömmar och mål som vi planerat och förberett inför, mentalt och fysiskt och förmodligen under en lång tid. Och nu plötsligt… Ingenting?
Men precis som så många andra anser jag att hälsan alltid är viktigast. Som löpare kan du inte prestera särskilt bra — eller ens vara en glad, lycklig människa — om du inte har hälsan på plats först. Om du inte står stadigt på jorden har du ingen grund att stå på för att kunna sikta högre.
Och detsamma gäller i dessa tider — hälsan är prio ett. Jag tror att vi alla är överens om det, men det gör inte nödvändigtvis saker och ting lättare. Visst, vi kan hålla oss borta från andra människor, inte resa och se till att tvätta händerna ordentligt. Men det trollar inte bort det faktum att vi är människor, vi är sårbara och vi har en tendens att bli livrädda när vi inte vet vad som ska ske från en dag till en annan. Hur hanterar man den ovissheten?
När jag fick höra att mitt lopp hade ställts in var det som om mitt fokus skiftade på en sekund. Det är egentligen ganska galet att tänka på sin löpning och träningsfilosofi på ett sätt ena dagen, och sen helt annorlunda nästa dag. Oftast kräver skiftningar i fokus hos en idrottare massor av planering och förberedelser. Att ändra hur du tränar är inte bara något du gör sådär. I alla fall inte jag. Men vi lever i rätt så galna tider just nu, så varför kan inte jag vara lite galen också?
Så hur hanterar jag all denna ovisshet? Faktum är att inte ha något mål inom en tidbesgränsad framtid att jobba mot har gett mig den en perfekt möjlighet att fokusera på något helt annat, bortom prestationen: att springa med glädje. Loppen och tävlingarna kan vänta och hursomhelst är ju hela situationen inte så mycket att göra åt. Så varför inte göra det bästa av det? Nu är den perfekta tiden att enbart fokusera på att springa med glädje, baserat på hur jag mår just nu. Det finns inga förväntningar, inga måsten. Det handlar bara om att vara, att sätta en fot framför den andra. Lyssna på andningen och alla ljud omkring mig. Få uppleva ytterligare en galet vacker stundande vår. Le, för att jag kan springa. Jag är frisk.
Under den gångna veckan har jag alltså experimenterat med att inte följa min träningsplan särskilt strikt alls, utan istället lagt mer fokus på att känna efter vad jag vill göra just nu. Jag överanalyserar inte hur relevant just det här träningspasset egentligen är för min kommande tävling, eller om jag egentligen borde göra något annat. Varje morgon när jag vaknar eller går utanför dörren frågar jag mig själv: Vad känner jag för att göra idag? Känner jag för ett långpass? Då springer jag långpass. Har jag rastlösa ben som bara sprätter av energi och behöver en genomgång på löparbanan? Då springer jag runt, runt där som en galning tills musklerna skriker och huvudet är tomt. Ja, bara för att det är så jäkla kul. För att jag kan. För att jag är frisk.
/Jënni