Full av inspiration och motivation efter senaste tidens event med Stockhom marathon i spetsen, tyckte jag verkligen det var dags. Dags att komma igång på allvar med löpning.
Men hur gör man egentligen när man ska börja med löpning? När jag försökte för ett par månader sedan tog det en ände med förskräckelse, jag orkade ingenting, det gjorde mest ont, så det blev bara ett misslyckat försök och sen inget mer. Kände att jag var mer målmedveten nu - ett varv i elljusspåret skulle jag väl i alla fall klara? Så otränad är jag ju inte…
Förväntansfull infann jag mig i Velamsund. Helt på det klara med att jag kanske inte skulle orka springa hela vägen, men jag har alltid förespråkat att fokusera mer på tid än stil och sträcka i början, så även om jag brukar propagera för att man kan sikta på 40 minuter om man varvar löpning och promenad, så tänkte jag börja med lite kortare tid. Jag tyckte det var rimligt att öka på längden efter hand i det här stadiet.
Sagt och gjort - och iväg det bar. Visserligen med försiktiga steg, men ändå relativt spänstiga, i typ 100 meter… Sedan började det ta emot på allvar. Jag letade febrilt efter mjuka ställen att sätta ner fötterna, att springa i uppförsbackar var redan från början inte att tänka på, och snart inte nerför heller. Den tänkta löpningen blev mer och mer promenad, och den fartsänkningen skedde mycket fortare än vad jag hade föreställt mig. Och det gick helt enkelt inte. Det gjorde för ont, var för besvärligt - kroppen vägrade vara med på leken.
Så jag insåg att ett helt varv var inte att tänka på, bara att vända och stappla hemåt. Men cirka 20 minuter blev det ändå på den totalt 1 kilometer långa sträckan jag klarade av idag. Och den här gången tänker jag inte ge upp, jag kanske inte mäktar med ett nytt försök redan imorgon, men till helgen ska det definitivt bli ett pass, minst 20 minuter då också.
Jag tror ändå på den här stegvisa uppptrappningen, det får väl bli så att det börjar med 20 minuter blandad löpning och promenad, sen tror jag att jag efter några veckor kan komma upp i 40 minuter ett par gånger i veckan - och vem vet, i slutet av sommaren kanske jag kan springa 40 minuter i sträck!
Fast nästa pass i skogen blir med skorna på.
Jag vill gärna komma igång med barfotalöpningen, men det är extremt tydligt att skor är en bra uppfinning för att skydda fötterna. Men lite dum-snål-envis som jag är så inbillar jag mig att barfotalöpning kan ske just barfota. Det borde inte behövas några dyra mockasiner eller high-tech-skor från jätteföretagen. Sen är inte mitt mål heller att bli barfotalöpare på heltid, men som ett komplement till teknikträningen, och som en väg till skonsamt och effektivt löpsteg, tror jag mycket på metoden. Barfotalöpning och backlöpning.
Om jag har läst Born to run? Ok då, erkänner.
/Johnny