Jag vet att det är lite mycket att lova att du genom att läsa det här blogginlägget kommer att komma upp i samma farter som Emelie Forsberg när det gäller utförslöpning. Såklart inte. Hårt arbete, träning, träning, träning och massor av glädje och kärlek till bergen kan man inte ta en genväg till.
Man måste växa in i det – leva och andas det. Kolla bara här:
Men det finns en liten pusselbit som man faktiskt kan ta en genväg till och den pyttelilla biten kan faktiskt göra stor skillnad. Det handlar om mod.
Modet att våga kasta sig ut och modet att väga flyga över lösa stenar och rötter. Att knappt sätta ner fötterna fast marken rör sig under fotsulorna. Att dansa fram i en rasande fart uppepå den där världen som ändå inte ligger stilla. Och att inte vara rädd för att falla.
Det klart att det gör jätteont om man faller. Man får skrubbsår stora som jag vet inte vad, man kan skära upp händerna på vassa stenar och landa så hårt på bröstet att man tappar andan. Såklart man är rädd.
Jag minns på Ultra Trail Camp Spain 2014 hur jag, Lisa, Niklas och Fredrik sprang ikapp nedför. Vi hade ett par timmars löpning i benen och vår guide Ingemar sa att han hade sprungit just den där steniga, branta och trixiga stigen på 9 minuter och 45 sekunder. Niklas och Fredrik satte fart nedför och jag sa till Lisa att vafan, killarna kan ju inte få vinna! Vi tar dom! Så vi följde efter, hon låg före mig hela tiden vilket var grymt, för jag kunde hetsa henne till att springa fortare.
En enda gång höll hon på att falla.
Och det var som i Matrix. Den här superstarka MMA-champion-kvinnan (Lisa allså), trampade fel och föll rakt framåt. Som jag såg det så var hennes ansikte centimeter från stenarna, och kroppen var nästan parallell med marken. Men med någon omänsklig kraft lyckades hon resa upp kroppen — i slow motion — med hjälp av core-styrka, balans och genom att veva med armarna, medan vi fortfarande flög framåt så fort att vi knappt ens hann andas.
Jag tror inte att vi slog Ingemar, men vi kom bra nära. Under 10 minuter i alla fall. En av de grymmaste löpupplevelserna i mitt liv. För att vi sprang så fruktansvärt fort och kände oss helt dödsföraktande.
Men hur tränar man då på det här? Att springa så fort man kan utan att vara livrädd för att slå sig? Jo i snö såklart! Man landar mjukt och visst kan man bryta armar och ben om man springer tillräckligt fort, men skrapsåren slipper man i alla fall.
Så leta upp närmsta skidbacke och bara ös på! Man kan med fördel välja tidpunkter då det är tomt i backen, antingen när de håller på och kör snökanoner dygnet runt eller helt enkelt tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Och vill man inte ha alltför mycket skäll kanske man inte ska springa precis i mitten av bästa backen, men det finns alltid bra ställen vid sidan om.
Hoppas vi ses i skidbacken!
/Ellen
Jag försöker leka Emelie Forsberg ;)
Så här glad blir man när man får springa fort utför!
Tuff träning uppför också!