Vad var det jag sa!!? Intervaller är skitjobbiga. Idag hade jag tänkt springa 4 st, drygt 1 km långa, i 3:40 fart. Det gick naturligtvis inte alls. Och 3:40 tempo är alltså 10 sek långsammare per km än vad jag drömmer om den 23 augusti på Bellmanstafettens 5 km. Keep on dreaming liksom... Jag värmde upp genom att ha en heldag med storfamiljen i Visby. Mycket värme och eftersom jag inte planerat matsäcken så bra med sånt jag vill äta, så fick det helt enkelt bli mindre mat. Men barnen njöt av utflykten. Tänk att en lekplats med en ringmur som utsikt kan vara så rolig.
Jag kompenserade energiintaget på kvällen med att äta dubbelt så mycket till middag istället. Och när jag svalt den sista tuggan kommer barnen på: "Pappa, om du springer jättefort NU, så hinner du läsa för oss sen...!" Sagt och gjort, några minutet senare lunkade jag iväg för att köra långa intervaller. Ellen muntrade upp med stridsropet: "Du kan alltid satsa på att kräkas! Det har du ju inte lyckats med i löpning förut."
Hmpf.
Jag kräktes inte. Men höll på att bajsa på mig. Fick inte luft. Låren skrek. Svetten rann så jag såg knappt displayen på klockan. Jag lät som en blåsbälg och lungorna vreds ut och in. Medeltiderna blev: 3:33, 3:45, 3:40 och 4:04. Inte en ok spridning. Inte en ok smärta.
Det bästa var väl att jag blev brutalt påmind om att jag måste lära mig det här om min nyupptäckta astma-problematik. Ska man hålla på och ta ut sig så här vanvettigt kan det vara bra att ta sin medicin.
Imorgon får det bli återhämtningsjogg i ultra-tempo. Skönt.
/Johnny