Jag. Är. Helt. Slut.
Spånga 6-timmars. 75690 meter. Första plats.
Jag orkade inte hålla tempot. Planen var glasklar. 4:45 tempo från start till mål. Men efter drygt 4 timmar la jag av. Det höll inte. BRR 100 miles för två veckor sedan satt ändå kvar i kroppen (såklart). Och jag blev kopiöst trött (inte såklart). Men bara att bryta.
Problemet var att min support inte gav mig den möjligheten. Jag hade slutat springa, men tydligen bestämde jag inte själv över min kropp. Supporten bestämde att jag inte fick sluta.
Så jag fortsatte springa.
Fortsatte hålla 4:45.
Tänkte att jag håller det tills jag rasar ihop som ett korthus.
Grät. Och sprang.
"Vilade" ett par varv bakom Dan Välitalo som jag visste skulle hålla sitt tempo till mål.
Men det var tydligen inte ok. Andreas Falk som Ellen blixtinkallat som support/tyrann eftersom jag inte lyssnade på henne längre var extremt tydlig. "Den ryggen är för dålig för dig." "Du viker inte ner dig." "Du måste våga ha ont!"
Superuppmuntrande ord verkligen. Men eftersom jag ändå hade gett upp kunde jag lika gärna lyda.
Så Ellen petade i mig saker med socker och koffein i princip varje varv. Och Andreas bestämde vad jag skulle göra. "Spring ikapp han med gul tröja." "Nu tar du han med orangea strumpor." Vad skulle jag göra. Sen kom det oväntade beskedet "Du knaprar in på ledaren med 15 sek per varv." "Fortsätt fokusera!!!"
Jag bara sprang.
Höll mitt snitt.
Gjorde som Andreas sa och petade i mig den energi som Ellen langade.
Men när Andreas sa att jag skulle öka några varv för att verkligen markera för Christian Ritella i ledningen att jag var på gång - då tyckte jag Falken var extra dum i huvudet. Men jag ökade ändå.
Och strax efteråt. Eller en evighet av plåga senare, så hade jag ledarryggen framför mig på samma långsida. Nu kunde jag se honom, men han kunde inte se mig. Perfekt. Det fattade till och med jag.
Jag tog in det sista också, och med ca 30 min kvar låg jag i rygg. I slagläge. Där stannade jag. Jag var ju som sagt rätt trött. Men nu hade jag ändå tagit in nästan 2 varv på ettan under den sista timmen. Det vore ju själva den om jag inte ska ta det sista också.
Jag låg kvar i rygg. Ellen såg nervös ut.
Falk såg trygg ut. Han visste nog nåt som inte jag visste.
Med 5 min kvar av hela loppet fick jag tecken av Falk - nu kör du! Nu går du om!
Bara för att protestera lite mot coachandet väntade jag med att sätta in stöten till bortre kurvan. Sen sprang jag. Fort som f-n. Ritella skulle inte ha en chans att hänga på. Sista kilometern gick på 3:50.
Sen var det över. Jag vann.
Med 160 meter. Efter 6 timmars löpning.
Så. Trött.
Så tacksam att Ellen och Andreas tog över när jag inte orkade själv.
Men jag vek tydligen inte ner mig.
6-timmar är för kort för mig. Jag har egentligen inte den snabbhet som krävs. Men idag hade jag nåt annat.
Mitt livs bästa lopp. Hittills.
Precis efter målgång...
/Johnny
““Only those who risk going too far
can possibly find out how far they can go””