Klättra 18 toppar över 4000 m på fyra dagar — låter inte det lite väl galet? Jag är ju sällan en som säger nej till en utmaning, så när jag bestämde mig för att göra just detta så tyckte jag det lät som en alldeles lagom galen idé.
“Spaghetti traverse” kallas denna tur som sammankopplar alla 18 toppar (+ två inofficiella) över 4000 m i Monte Rosa-massivet på gränsen mellan Italien och Schweiz. Jag har ingen officiell källa på varför den kallas just så, men jag gissar att det har att göra med att stora delar av turen går i Italien och att det serveras pasta på bergshyttorna. Vi blev aldrig serverade någon spaghetti dock, men det är ett mysterium för en annan dag…
De flesta klättrar ett par av topparna och kallar det ändå för spaghettitraversen, men jag ville såklart bestiga alla 18 när jag ändå var där. Ändå coolt att ha klättrat alla 4000 m-toppar i ett helt bergsmassiv. Arton flugor i en smäll, liksom!
Sagt och gjort. I måndags råkade jag scrolla förbi väderleksrapporten och stannade upp när jag såg att vädret för resten av veckan skulle bli extremt stabilt. Och om det är något som måste klaffa när man gör en sån här tur så är det vädret. Så det fanns inte mycket annat att göra än att ta ett spontant beslut om att ge spaghettitraversen ett försök dagarna därpå. Ja, och så frågade jag såklart min pojkvän Jost om han ville följa med som min partner. Han tackade ja direkt, vilken kille :)
Samma dag gjorde jag den detaljerade turplaneringen, bestämde mig för att turen skulle ta fyra dagar och vilka toppar vi skulle bestiga varje dag. Jag bokade hyttorna, planerade vår färdkost och vilken tid vi skulle åka till Zermatt dagen därpå. Då både jag och Jost är stora fan av “human powered” alpina turer så ville vi såklart inte använda oss av några som helst liftar. Detta innebar att tisdagen spenderades med att vandra 20 km och 1500 höjdmeter till Monte Rosa hut, starten av turen.
Vandring över glaciärsprickor til Monte Rosa Hütte.
Kommande dagar hamnade vi snabbt i en rytm som bestod av tidig väckning (ca kl. 02 eller 03 de flesta dagar), bestiga berg i ca 7-10 timmar, komma fram till nattens sovplats, äta mat och sen gå till sängs vid 20-tiden för att sen upprepa samma sak nästa dag. Det var dock kanske inte så smart tänkt av mig att ta den längsta dagen på högsta höjden redan dag ett (då vi bl.a. besteg Schweiz högsta berg Dufourspitze 4634 m) — detta eftersom vi var helt oacklimatiserade… Don’t try this at home kids!
Men kroppen har ju en otrolig förmåga att anpassa sig, vilket våra också gjorde efter en tid. Varje dag kändes lättare och lättare, trots tunga ryggsäckar med alldeles för mycket färdkost och stundtals en känsla av att det aldrig skulle ta slut… Detta är kanske en av mina största svagheter inom både bergsklättring och ultralöpning — att jag kan bli otroligt less på hela alltet när jag inte vet exakt hur lång tid det är kvar! Tanken swishade förbi en eller två gånger att jag kanske borde göra som Johnny och börja med tidslopp istället. Men denna tanke viftade jag såklart snabbt bort — för finns det något härligare än att röra sig i bergen? Att befinna sig i sin lilla bubbla där livet skalas ner till sin allra enklaste form. Där den högsta prioriteringen blir att ha tillräckligt med mat, vätska och att hålla sig varm. Världen utanför existerar knappt och det enda du fokuserar på är att röra dig framåt i den här häpnadsväckande miljön.
Nä, det finns faktiskt inte så mycket som slår den känslan. Så även när det gick långsamt ibland, och vi en av dagarna blev mötta av 60 km/h vindbyar på en otroligt luftig kam som skulle kunna göra vem som helst höjdrädd, och jag lyckades dra på mig första gradens köldskada på nästan alla mina fingertoppar, så ångrade jag inte min tillvaro för en sekund.
För allt kan ju inte vara perfekt hela tiden. Eller förutsägbart. Är det inte just det oförutsägbara och att kasta sig in i det okända, som gör äventyret till ett äventyr?
Det hela avrundades hursomhelst på lördagskvällen med ett helt ljuvligt sockbyte vid bilen i parkeringsgaraget. Som jag hade längtat efter att ta av mig kängorna och byta till rena strumpor! Det, en cola och ett paket chips hade jag drömt om kvällarna innan. För trots att vi hade med oss mycket färdkost hade jag tagit med mig alldeles för lite snacks. Lesson learned…
/Jënni
På toppen av Breithorn, sista berget på traversen. 18/18 toppar bestigna!
Vår rutt i detalj
Tisdag
Vandring från Zermatt till Monte Rosa Hütte, 20 km och ca 1500 hm
Onsdag
Nordend 4609m
Dufourspitze 4634m
Zumsteinspitze 4563m
Punta Gnifetti 4554m
Torsdag
Punta Parrot 4434m
Ludwigshöhe 4342m
Corno Nero 4322m
Balmenhorn 4167m (non-official)
Piramide Vincent 4215m
Punta Giordani 4046m
Fredag
Lyskamm Orientale 4527m
Lyskamm Occidentale 4480m
Felikhorn 4087m (non-official)
Castor 4223m
Polluce 4092m
Lördag
Roccia Nera 4075m
Breithorn (Gendarm) 4106m
Breithorn Orientale 4139m
Breithorn Central 4159
Breithorn Occidentale 4164m
Vandring ned från Breithorn till Zermatt