Vad kännetecknar ett riktigt hårt lopp? Hur långt det är? Hur många höjdmeter man måste klättra? Om det är hård asfalt som slår sönder fötterna eller om det består av oändlig oländig terräng? Eller bestämmer kanske vädret? Har alla dessa yttre omständigheter egentligen något som helst med saken att göra eller handlar det helt enkelt om hur tufft man har det mentalt?

Så glada innan start. Det här skulle bli grymt kul!

Har man sprungit ett antal 100 miles-lopp tidigare så borde ju långa banan på High Coast Ultra egentligen inte kännas så lång. Den är “bara” 129 km. Men jo, det är skitlångt. Hur långt som helst. 3600 höjdmeter borde sätta vissa spår i benen, men eftersom vi galant tog oss igenom dubbelt så mycket stigning på ett lopp i höstas (Desafio Lurbel Aitana 120k) och dessutom i superteknisk terräng, så borde det här gå bra. Vår slutsats var alltså att High Coast Ultra borde vara ett långt härligt träningspass för oss, men icke. I vår mening är det här nog Sveriges tuffaste lopp. På riktigt.

Jan-Erik Ramström sa det bra på Facebook i några kommentarer “Tvivlare om Sveriges tuffaste kan åka upp själva" och "Ja, det finns rötter och stenar även på andra lopp men här var de fler och större, samt aggressivare"

Terrängen är svårforcerad även i vanliga fall men den här gången, när marken hela tiden var blöt och bestod av dessa hala rötter och stenar mest hela tiden, så var det inte ens i närheten av ett långt härligt träningspass för oss. HCU 2016 blev ett lopp som verkligen kom att sätta all vår ultraträning på sin spets. Att vi överhuvudtaget nådde mållinjen känns mer som ett mirakel än en kämpa-prestation.

De aggressiva rötterna. Bild Maria Thomsen

Johnny var klen nästan hela loppet. Efter den inledande euforin över att äntligen få vara igång och en episkt lång och underbar nedförslöpning då vi flög förbi hela fältet med löpare, kändes allt motigt. Ingen kraft i benen. Fruktansvärda smärtor under fötterna. Onda knän. Låg på energi. En andning som inte fungerade. Allt var bara svårt, svårt.

Ellen var i det här läget mycket mer målmedveten. Vi sprang på riktigt bra fram till första checkpoint och kom dit exakt på minuten enligt vårt schema. Vi hade planerat att vara vid Köpmanholmen efter 4 timmar, och vi kom in på 3:57. Men vi var tröttare än vi hade tänkt oss. Att hålla schemat fram till nästa checkpoint kändes tufft. Alltså laddade vi om mentalt, struntade i att försöka hålla drömtempot och Ellen började istället prata om hur det här var ett lopp i hennes smak. 3 UTMB-poäng stod på spel (5 enligt nya systemet) och alla trixiga partier med blöta stenar, berg och rötter var roliga utmaningar på en otroligt vacker Höga Kusten-led. Hur kunde vi inte njuta?

Men till slut tog ansträngningen ut sin rätt även för Ellen. Någon mil innan sista depån så var krafterna slut och tempot obefintligt. Vid 96 km var vi en hårsmån från att bryta. Att det hade dröjt så länge innan vi uttalade det högt berodde förmodligen på vår löjliga ultra-envishet. Fortsätta, fortsätta framåt oavsett vad som känns rimligt. Johnny skojade om att vi borde blixtinkalla Åsa Wilk som support till sista kontrollen för hon om någon skulle kunna få igång Ellen igen (Åsa var crew-chef när Ellen sprang BRR100 2013 och gjorde ett strålande jobb). Den här kommentaren var egentligen härlig men resulterade i att Ellen tänkte igenom allt som Åsa skulle kunnat göra och kom fram till att inte ens hon skulle kunna få henne att fortsätta.

Det fanns inget mer att göra. Ingenting mer att ge. Och eftersom vi redan hade tappat mycket tid hade vi inte råd att sakta ned ytterligare, då skulle vi helt enkelt inte hinna i mål innan maxtiden. Så varför fortsätta? Ingenting fungerade och hade egentligen inte fungerat under hela loppet, och nu skulle vi dessutom inte hinna i mål. 33 km kvar när det känns som om man står helt stilla. Det går inte. Det regnade, vi huttrade och kunde inte hålla värmen och Ellen bestämde sig för att nu fick det vara nog.

Fast då hade hon inte räknat med Johnnys förbaskade envishet. Eller så var det precis det hon hade gjort. Nu blev det matning. Nöd-gel. Godis. Salt. Vatten. Testa att ta en Ipren, sånt som Ellen stolt påstår att hon aldrig pysslar med i vanliga fall. Sen en uträkning om att vi behövde hålla ett tempo på 20 minuter per kilometer för att hinna till sista kontrollen innan de drar repet.

Just då var det grusväg så just den sträckan borde gå att hålla tempo på i alla fall. Men på de tekniska stigarna upp och nedför bergen kunde vi inte ens gissa hur långsamma vi var. Ellen pratade om en kilometer från förra årets HCU som gick på 45 minuter (fatta, en kilometer på 45 minuter!!!) och vi hade tidigare en notering på närmare halvtimmen mellan kilometer 41 och 42. Nog för att den kilometern var extra svår — först upp till Slåttdalsskrevan på hala klippblock och sedan brant nedför. Ingenstans kunde man sätta fötterna, bara superhala stenar och rötter i olika storlekar.

Men här skedde miraklet. Ellens hjärna uppfattade att 20 minuter per kilometer faktiskt borde fungera och helt plötsligt sprang hon igen. En minut efter att hon svalt sin Ipren hävdade hon att all smärta var borta. Benen var mjuka igen och fötterna rörde sig. Nu brydde hon sig inte ens om att byta till de där större skorna som hon hade lagt i dropbag vid sista kontrollen, nu skulle vi bara springa. Så fort som möjligt. Det var helt enkelt slutgnällt. Visst fattade vi båda två att en Ipren inte kan verka på en minut, men just då spelade det ingen roll. Allt som betydde något var beslutet och vetskapen om att det kan gå, det kommer att gå!

Nästa kilometer på grusvägen gick på 11 minuter. Vi låg på så mycket vi kunde, tog en kort kisspaus, och sprang igen. Även om 11 minuter inte var särskilt fort så betydde det att vi hade en marginal till vår deadline på max 20 minuter per kilometer. Det var en seger. Vi firade varje kilometer som genomfördes på under 20 minuter.

Efter en stund vek leden in på stig och det var åter igen dags för det underlag som vi i vanliga fall älskar; rötter, sten och backar. Målmedvetet knatade vi på uppför, power-hiking på högsta nivå och när klockan visade ett tempo på 18 min/km så var vi ändå lättade — klarar vi sub20 min/km på det här underlaget så är vi grymma!

Från dess att “den stora vändningen” kom vid 96 km var Ellen målmedveten, glad och hade hur mycket driv som helst framåt. Det här var ett lopp där hon helt bestämde tempot, allt ifrån den lite för snabba första delen till dessa sista nu-djävlar-kör-vi 33 kilometrarna. Alltså spelade det inte så stor roll att Johnny fortsatte vara klen. Han behövde bara följa med. Hålla blicken på hälarna framför och röra fötterna.

Det betydde dock inte att han mådde bättre. Han hade det tufft som attan och fantiserade om att lägga sig i diket och sova, bara få sätta sig ner, göra vad som helst bara han fick sluta springa. Johnny bad om ursäkt för att han var trött och grinig, stannade mitt på ett kalhygge där det blåste storm och behövde kramas och gråta. Att 7 veckors återhämtning sen 6-dagarstävlingen som resulterade i 79 mil kanske inte var nog, var såklart en sannolik förklaring, men lik förbannat var det tungt.

Till sist, efter en oändlig tidsrymd började vi närma oss bron vid Höga Kusten. Det var så vackert att man ville gråta. Sista uppförsbacken upp mot hotellet och målgången var superbrant. Men det gjorde inget. Allt var bra. Snart skulle vi få äta, duscha och sova.

Alla som har problem med ödmjukhet borde springa långa banan på High Coast Ultra. Man drabbas av en intensiv hatkärlek till loppet. 129 kilometer på Höga Kusten-leden är så mycket längre än 129 kilometer någon annanstans i Sverige. Att lyckas gå i mål inom maxtiden är en bedrift värd att vara stolt över.

Ellen lärde sig helt ovärderliga saker om sig själv som kommer att vara avgörande inför UTMB 26:e augusti. Man kan göra hur många rätt som helst, men när man tror på att man kommer att gå i mål spelar det ingen roll om skorna är för små, om man fryser eller har fruktansvärt ont. Om loppet är 170 km och 10 000 höjdmeter. Tror man på att man kommer att klara det så är det en vetskap som ger större kraft än något annat. Det gäller att skapa rätt förutsättningar för sig själv. Att tro på sin förmåga betyder allt. För att förmågan finns där, både i huvudet och kroppen, är det ingen tvekan om.

Vi sprang en hel del tillsammans med Alex som tyvärr blev tvungen att bryta vid Nordingrå 84 km.

Det som fungerade bra

Klädvalet. Det var varmt och så länge vi höll oss i rörelse så räckte det med korta tights eller 3/4 tights, t-shirt och supertunn vindjacka.
Skovalet var antagligen det bästa vi kunde gjort efter förutsättningarna. Vi sprang båda i Inov-8 Race Ultra 270, men önskade oss båda att skorna varit mer dämpade på asfaltspartierna, haft ståldubbar så att vi hade haft grepp i skogen och varit ett par nummer större. Och varför inte vattentäta också? Oavsett så äger vi inga skor som “har allt” och dessutom kan ändra karaktär genom en knapptryckning beroende på hur terrängen ser ut för tillfället. Race Ultra är de skor som ändå kommer närmast.
Johnny testade en ny experimentell sportdryck gjord enbart på majsmjöl. Den fungerade riktigt bra, var god och lättdrucken och kändes snäll mot magen.
Ellen bytte strumpor 3 gånger och bytte (trots att hon inte tyckte hon behövde det) till större skor vid sista kontrollen.
Ellen tyckte att hennes ryggsäck var suverän. Jenny Adventure Vesta 3.0 blir det på UTMB!

Det som fungerade mindre bra

Energin var bitvis ett stort problem för framför allt Johnny. Vi var båda vrålhungriga in till Skule vid 54 km och drömde om frukostpizza. Som tur var fanns det mackor gjorda på glutenfritt bröd, så Ellen som förberett sig på att gå hungrig ur kontrollen, fick också äta. Vi hade mycket godis med oss (vilket vi längtat efter på tidigare lopp) men saknade riktig mat.
Vi sprang något för fort i början, vilket straffade sig senare. Det här är ju det vi är experter på; att gå ut i rätt tempo och hushålla med krafterna. Men just den här gången gick det bara inte. Det var för roligt att springa fort utför!
Vår kommunikation kring reptiderna. Att få för sig att man inte kommer hinna (så som Ellen trodde under sin riktiga dipp) borde inte kunna hända. Bättre huvudräkning nästa gång!
Johnny bytte inte strumpor en enda gång, vilket resulterade i vattensjuka fötter (bild finns allra längst ner i blogginlägget, känsliga tittare varnas!).
Vi trodde inte vi skulle vara ute så länge att vi skulle behöva pannlampa på slutet. Alltså hade vi det rätt mörkt under sista milen.

Vi är tacksamma för

Att vi var så snälla mot varandra och lyckades stötta och peppa varandra, trots att vi hade det så otroligt tufft.
Att eldsjälarna bakom loppet ännu en gång skapade magi med sitt engagemang, alla fantastiska funktionärer och Rasmus nygrillade hamburgare vid målgång (även vego och glutenfritt erbjöds!).
Alla helt obeskrivligt fantastiska naturupplevelser vi fick dela längs banan. Vi fortsätter hävda att det här ÄR sveriges vackraste och tuffaste lopp!
Energin vi fick i överflöd när 75-kilometerslöparna sprang förbi oss ca en timme efter Skule. De var så pigga, glada och överöste oss med beröm och välbehövlig pepp. Kärlek till alla 75-kilometerslöpare!
Vi lyckades springa så länge att vi höll på mer än 20 minuter in på söndagen, vilket gjorde att vi inte behövde springa ett Runstreak-pass extra utan bara kunde vila på söndagen!
Vi såg en säl!
Att vi får träna ännu mer på teknisk trail på vårt Ultra Trail Camp Montserrat i november.
Att vi lyckades gå i mål. Det var inte ett dugg självklart den här gången.

All heder till den enda löpare som gick i mål efter oss; Jimmy. Grattis till oss kämpar! Vi är fanimej bäst!

TACK <3

/Ellen och Johnny