Igår satte jag distansrekord!
I lördags på #1milvartredjetimme var det många som överträffade sig själva, och distansrekorden stod som spön i backen. Det kändes lite bittert att inte vara med. Jag hade behövt passet inför Black River Run, det är mycket roligare att vara en del av det när det händer än sitta bredvid och meditera och titta på, samt att jag sannerligen inte behövde den där förkylningen.
Nåväl, igår hade jag möjlighet att ta revansch. Jag lyckades få ihop en egen variant av ultraintervaller, där starten inte gick exakt var tredje timme (bland annat för att jag skulle träna sonen i fotboll kl 18), men jag startade 06:00 och gjorde sista 00:00. Tyckte det var en bra plan att träna på att springa i mörker när jag är trött, för så kommer det garanterat bli den 21-22 september. Totalt skulle det bli 7 intervaller.
Ganska tidigt kom jag på att jag kunde förlänga sista intervallen för att göra det extra utmanande, om jag gjorde den till 2 mil skulle sträckan bli som att göra alla åtta intervallerna. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Men innan fotbollsträningen tyckte jag tydligen det var en bra idé att hålla på tills den började, så då blev den intervallen helt plötsligt 17 km. Och vägen hem från fotbollsträningen blev 12, och så fortsatte det. Så när jag förlängt sista till 18 km kunde jag räkna ihop totalsumman till 92 km under 24h. Det är det längsta jag sprungit på ett dygn någonsin. Nytt distansrekord!
Men varför blev det så här egentligen? Ingen aning. Jag har mindre än 2 veckor kvar till mitt allra första 100 miles-lopp, så det var kanske till och med lite dumt att springa långt över huvud taget, än dummare att hålla på och förlänga passet till ett rekord som jag inte behöver. Men jag kunde, och gjorde.
Kanske förklaringen finns i en bok jag precis börjat med. Ultralöparlegenden Scott Jureks “Ät och spring”. Scott var en av de löpare som tävlade med tarahumaraindianerna vilket skildras i löparklassikern “Born to Run” och han har mycket intressanta idéer om livet och löpningen. Sen är han vegan också så en del av boken beskriver mat som man både mår bra av och springer bra på.
Hur som helst, ett motto som Scott fick med sig från tidiga år, visserligen inte enbart med en positiv innebörd, var “Ibland bara gör man saker!” Ibland är det oklart varför. Ibland kanske man inte ens borde. Ibland kan det handla om att man ger upp inför en inre drivkraft.
Jag har faktiskt ingen aning om varför jag såg till att sätta distansrekord igår.
Kanske för att man ibland bara gör saker.
/Johnny