Idag sprang alla andra Ultravasan. Så kändes det i alla fall. Vi borde också sprungit 90 magiska kilometer genom djupa skogar. Istället sprang vi 5 kilometer på asfalt och grus, väg och cykelbana. Vi sprang Bellmanstafetten, det som har blivit en tradition även för mig nu, tredje året i rad för Johnny och andra året i rad för mig. Vi springer tillsammans med ett gäng från Kummelnäs i Nacka, Johnnys gamla träningskompisar. Första åren var de inte så många som sprang, men Risets Raketer ställer nu upp med ett herrlag (Risets Raketer), ett damlag (Risets Rosetter) och tre mixlag (Risets Raketer Apollo, Risets Raketer Saturn och Risets Raketer Ariadne).
Jag älskar det här. Och hatar det samtidigt. Har alltid ångest innan eftersom 5 km i högt tempo ju gör så himla ont! Inte alls som att gå in i en annan värld – ultravärlden – där allt bara pågår i X antal timmar och kroppen bara rör sig framåt. Om man har tur ;)
Förra året sprang jag i damlaget där de snabbaste tjejerna springer och vi kom på fjärde plats totalt. Kändes grymt bra och då sa vi att nästa år satsar vi på pallplats. Jag var uttagen till damlaget även i år, men har sista månaden känt att det nog inte kommer fungera. Har på flera plan varit i sämre form än normalt, och den största förändringen har varit att jag nyligen börjat med en helt ny diet. Ett desperat försök att göra något åt min ständigt dåliga mage. Mer om detta en annan gång, men resultatet är att magen just nu mår bättre än någonsin, men jag är galet trött (sover 10 timmar, mot normalt 6), och känner mig supersvag i kroppen. Har släpat mig runt på mina runstreak-pass senaste dagarna och tänkt att hur i hela världen ska jag kunna springa under 5-tempo när jag inte ens orkar jogga i 8-tempo?
Alltså bad jag om att få bli flyttad till ett mixlag. Ingen press, helt ok att jogga runt på 25-26 minuter och ändå känna att man gjort en bra insats. Socialt, härligt och kravlöst. Jag sa ändå att jag nog kommer springa på mellan 24-25 minuter. Har aldrig tidigare sprungit under 24:30, men tänkte ändå att det var rimligt.
Sagt och gjort, blev placerad i världens trevligaste mixlag där stämningen var på topp och vi bestämde raskt att klart vi knäcker de två andra mixlagen! Nu kör vi för vinst!
Värmde upp tillsammans med Johnny en halvtimme innan min beräknade start. Joggade, sprang några stegringslopp, joggade ner. Väldigt seriöst. Förra året vid samma tidpunkt var jag nervös och mådde illa. Nu kändes allt lugnt och myspysbra. Var glad att jag slapp pressen att springa i det snabba damlaget. Jag sprang andra sträckan i mitt lag och när jag väntade på min lagkamrat vid växlingen så fick jag se båda de andra mixlagens andralöpare dra iväg i full fart. De låg 1:42, respektive 50 s före. Inte bra, VI skulle ju vinna!
När jag äntligen fick stafettpinnen hade mitt lags förstelöpare ändå sprungit fortare än vad han tippat innan. Men vi kunde ju inte ligga sist av mixlagen! Alltså bestämde jag mig för att försöka jaga ikapp. Men ville samtidigt gå på min ursprungliga plan att inte gå ut fortare än i 5-tempo på första kilometern. Det misslyckades. Första kilometern gick på 4:29, men allt kändes bra. Tempot och ansträngningen var stabil och efter någon kilometer fick jag syn på första “rosa tröjan” jag hade bestämt mig för att springa om. Gick förbi ganska lätt och körde på taktiken att springa så fort jag bara kunde i alla nedförsbackar. Plötsligt bestod hela banan av nedförsbackar, vilket också var ett bra mentalt knep. Nedförsbackar blir man ju inte trött i, oavsett om man springer på max. Nja, inte riktigt sant, men man kan lura hjärnan att tro att det är så.
Andra “rosa tröjan” var svårare att knäcka. Hon låg långt före och jag kom inte förbi förrän strax innan 4-kilometersmarkeringen. Stannade klockan vid målgång på 23:36 (officiell tid 23:47), nytt personbästa med nästan en minut! Plus att jag var supernöjd med att ha tagit mitt lag från tredjeplats till ledning. Sen att vi ändå blev slagna av de båda andra mixlagen i slutändan, det är en annan historia :) Skyller det på att Johnny hoppade in som reserv i ett av mixlagen och sprang deras sista sträcka på en nästan lika bra tid som han sprang sin första sträcka på. Och ja, det andra mixlaget var helt enkelt bättre. Men det gjorde liksom ingenting.
5 km är en lekdistans och en väldigt rolig sådan. Det snabba damlaget slutade på 5:e plats totalt (GRATTIS!) och om jag bara kan få in lite fartträning nästa år så tänker jag banne mig hjälpa till att ta den där pallplatsen som vi drömmer om!
PS. Herrlaget Risets Raketer tog den här gången sin bästa placering någonsin med en 11:e plats! GRATTIS!
/Ellen