Det är mycket nu. Jag äter, skiter, sover, drömmer, andas Black River Run. Fokus inför lördagens ultradebut är total.
Det känns otroligt spännande, jag vill så mycket, vill känna så mycket, vill veta vad som händer när man kramar ut allt ut kroppen - i 16 mil. Egentligen är det inte viktigt hur det går. Men känslan, och mitt eget tillstånd, energin och lyckan längs vägen - det är viktigt. Sen vet jag att med det träningsliv jag haft på sistone, och att om jag lyckas få ut energin ur kroppen, gå in i mig själv, löpsteget och naturen och bara sätta den ena foten framför den andra; lyckas jag med det vet jag att det blir ett bra resultat i slutändan också. Och ett bra resultat skulle absolut inte sitta fel det heller - men snarast som ett kvitto på att det här är min väg.
Det är så mycket som hänger ihop för att få till ett bra lopp över 16 mil. Allt det snurrar i skallen just nu. Mat- och dryckschemat är i stort sett spikat. Det blir mycket smoothies, pannkakor och hemmagjorda energibars. Det är bara de sista milen som är lite diffusa i matplaneringen, men det beror på att jag vet att det kan skifta väldigt mycket mellan vad som faktiskt går att stoppa i sig så dags. Kläder, skor och pannlampa är på plats. Hoppas de starka benen också är det. Men det handlar självklart extremt mycket om det mentala tillståndet också. Fast det är till och med mer än så. Det är inte bara hjärnan som skall med - kroppen, själen, hjärtat och magen ska också fungera.
Dessutom finns det en rad externa faktorer, en del som går att påverka en del som inte går att påverka, men de är samtliga med i samspelet som behöver stämma för att klara av utmaningen.
Jag är en del av något mycket större, en helhet som behöver fungera för att det här ska gå vägen. Det enda jag behöver göra nu är att ta ett steg i taget. Tänk att vara besatt av något så enkelt.
/Johnny