Ultralöpning handlar om en kamp, om att utforska gränser för vad som är möjligt. Sättet man gör det på är att ta sig från punkt A till punkt B så fort som möjligt. Hur lång tid det tar har ingen betydelse för kampen. Men bryter man, då är man inte ultra.
Vi ställde båda två upp i startleden på High Coast Ultra. Ellen för 129 km-distansen och Johnny på 75 km. Vi såg loppet som en lång och härlig träningsrunda på en riktigt häftig och utmanande bana. Bra träning inför kommande strapatser. Ellens stora mål UTMB ligger två månader bort och Johnnys satsning i år är på ultrafestivalen i Skövde om ca 5 veckor. High Coast Ultra slutade med att vi bröt båda två. Ett klokt beslut. Eller?
När man väljer att bryta ett lopp får man ofta höra precis det — du gjorde helt rätt, det här var ett klokt beslut! Men frågan är om man inte borde leta efter svaret på den frågan långt tidigare. Var det verkligen klokt att ens ställa upp?
Vi bröt båda två på grund av skadekänningar som sannolikt skulle förvärrats om vi hade fortsatt springa eller gå. Med tanke på framtida uppgifter så var beslutet lätt, även om det kändes tungt att fatta just då.
—Ett klokt beslut. Eller?
Ellen startade trots att magen inte fungerade ens innan start och vi vet alla att utan fungerande energiupptag kan man inte springa ultra. Å andra sidan kan magproblem gå över, vilket det nästan alltid gör för henne.
—Var det ett klokt beslut att starta, trots väldigt ont i magen? Att starta för att testa om det går över är nog smart, men frågan är när man drar gränsen för att stanna. Fast det gick ju faktistk över även denna gång. Efter 9 timmar.
Johnny startade trots att han inte alls var tränad för att springa vare sig uppför eller nedför berg. Fast att testa vad som är möjligt för kroppen är ju vad sådana här utmaningar handlar om.
—Här känns det också tveksamt om det var klokt att starta. Men ok, om löpningen kan ske med försiktighet, nyfikenhet och ödmjukhet inför kroppens signaler så är det väl ok. Frågan är bara om det var så det gick till.
Johnny öppnade loppet i en fart som visserligen var väldigt avslappnad, men höll bra tempo både uppför och framför allt utför och låg bland de 5 bästa så länge han sprang. ”Det är ju skoj att testa vad man går för!"
—Här går definitivt gränsen för vad som är klokt. Ett solklart fall av korkat beslut.
Ellen hade som sagt problem med magen ända fram till Skule vid 54 km — en sträcka som tog drygt 9 timmar att avverka. Hon testade många olika saker för att lyckas få ner något, och åt till slut sånt som hon inte tål ens under normala omständigheter.
—Det här var också extraordinärt korkat. Att proppa gluten i en mage som redan är jätteledsen är på gränsen till straffbart.
Johnnys knä högg till under en flack asfaltssträcka. Efter att ha haltat lite försvann smärtan men kom tillbaka i nedförsbackar och på platta underlag. Att promenera gick dock bra men tog tid och det var 45 km kvar. Efter ca 1 mils promenad klev han av. Trots att hans styrka i ultrasammanhang är att inte sluta.
—Kanske inte så klokt. Vad vinner man på att sluta gå när det går alldeles utmärkt?
Ellen fick efter ca 6 mil kraftiga smärtor i högerbenet. Det rörde sig runt, men hade inget med muskulär trötthet att göra och var en ny typ av smärta hon inte upplevt tidigare. Den kom och gick lite men var närvarande både under löpning och gång till den grad att hon då och då haltade fram. Efter 7 mil tog hon beslutet att kliva av. Trots att en målgång skulle haft stor betydelse för möjligheterna att springa UTMB även nästa år.
—Klokt, men svårt beslut. Att vara oskadad och frisk inför årets UTMB är naturligtvis viktigast, men att ha fler poäng i bagaget är ack så lockande.
Summerar vi det här så tog Ellen mestadels kloka beslut, förutom det där med att hon åt bulle och pasta. Johnnys tävling kan vi nog inte säga var klokt genomförd någonstans. Men vi hade otroligt roligt båda två och lärde oss viktiga saker om oss själva och om ultra.
Ultravänner skaffar man sig i spåret! Ellen lyckades teama upp med tidigare fotbollsproffsen Michael Brundin och Dick Lidman. Trevliga killar, men Michael verkade lite deppig över att han fick springa de sista milen själv i skogen...
Frågan om vilka skor man skulle ha på sig för att klara hala stenar i många, många timmar var svår. Herr- och damvinnaren sprang båda i Inov-8, vilket även en av killarna i Ellens sällskap gjorde. Ellen och Johnny var båda nöjda med sina skoval för dagen — Ellen körde i Altra Superior 2.0 "Helt suveränt grepp, halkade inte en enda gång!" och Johnny i Altra Lone Peak 1,5 "Hmmm, vaddå, att halka är ett mindset, inte något som beror på vilka skor man har..."
Och tävlingen High Coast Ultra var fantastisk! Funderar du på att springa nästa år så fundera inte länge till. Anmäl dig så snart det bara går. Banan var extremt utmanande — själva stigningarna var i vår mening ganska lättlöpta, däremot var det otroligt tekniskt bitvis, särskilt på långa banan. Arrangemanget, tävlingsledningen och alla funktionärer gjorde ett strålande jobb och alla fick en att känna sig välkommen och peppad att fortsätta lite till. Vi älskar den här familjära känslan på mindre ultralopp — när funktionärerna har stenkoll på vem du är, hur du ligger till, vilken dropbag som är din och du får en nygrillad hamburgare och en lättöl i handen när du kommer i mål. Och att ett lopp har så bra liverapportering på sociala medier är ovanligt! Kolla in Facebook-sidan och Instagram där arrangörerna kontinuerligt lade upp resultat och bilder.
Tack för en fantastisk och lärorik upplevelse! We will be back!
På väg upp mot Slåttdalsskrevan. Höga Kusten bjöd på flera fantastiska vyer.
Slåttdalsskrevan. Vacker men ganska svårforcerad när det ar blött.
Glada ultralöpare fanns det gott om, här Coyntha som också ska springa UTMB i år.
Ganska maxad traillöpning :)
Som tur var bjöd också leden på lite mjuk stiglöpning (eller om man är trött så mer stigpromenad) emellanåt.
Vann loppet gjorde Patrik Wikström på nya banrekordet 13:51:45 och Johanna Bergman på 15:00:35, också det ett nytt banrekord. GRATTIS!