Det sitter i huvudet. Slutar man göra plankan när kroppen ger upp blir det inte många minuter. Man ligger helt enkelt i en hög på golvet innan man hinner fatta vad det var som hände.
Och var det nåt som vi inte ville skulle hända under Stockholm marathon så var det att klappa ihop i en hög på marken. Fast otänkbart var det förstås inte, målsättningarna kanske inte var av det försiktigare slaget, Ellen siktade på att sänka sitt personbästa med 1 timma och 20 minuter och jag var besatt av tretimmarsgränsen.
Omöjliga mål var det dock inte, träningen var gjord och även om man alltid vill ha gjort några pass till så tvivlade vi inte på grunden, uthålligheten var vi trygga med, men frågan var tempot? Övrig förberedelsehysteri tog vi ganska lätt på. Sömn och mat och dryck och kläder och skor och… det skulle väl ordna sig? Däremot var det värt att lägga ner lite energi på det mentala. Tröttheten och smärtan kommer att komma, då gäller det att vara beredd, med mantran och positiva affirmationer och allt vad det heter.
En intressant utmaning var dock det här med att göra ett individuellt lopp. Det ÄR ju mycket roligare att springa tillsammans. Men iväg till olika startgrupper med olika mål i sikte bar det. “Vi ses i mål älskling!”
42195 meter senare så gjorde vi det. Båda sanslöst nöjda och sanslöst knäckta på helt egna sätt. Vi hade sannerligen fått vår beskärda del av maratonsmärtan de sista kilometrarna, men när man går i mål och har klarat maran så spelar inget sånt någon roll längre.
Fast vi kunde såklart inte låta bli att analysera vad som hade hänt. Ellen: -Klockan funkade inte så jag råkade nog springa för fort i två mil… Johnny: -Jag missade colan och fick bara tag i varmt kaffe…
-Båda vaderna krampade och jag hade sendrag i fötterna…
-Jag tog heeelt slut, hade ingen kraft att lyfta på fötterna över huvud taget, det var bara att bryta…
-Jag försökte ta sikte på nästa gatlykta, bara jag tar mig dit, men det gjorde ju lika ont ändå…
-Jag provade mantran och räkna andetag och affirmering, men jag orkade inte helt enkelt..
-Men sen började jag tänka på plankan!
-Va? Jag också!
I plankan handlar det bara om att inte sluta. Om att vara så vaken och fokuserad så att kroppen inte får en chans att lägga sig ner, för ger man den det minsta utrymme så ligger man direkt i en hög på golvet och fattar inte vad som hände. Och under de sista kilometrarna av Stockholm marathon så betalade sig vår gemensamma plankanträning. Vi slutade inte. Vi fortsatte. Med låtarna från plankanlistan i huvudet så fortsatte vi att sätta en fot framför den andra, fast kroppen egentligen hade gett upp. Vi sprang vid olika tidpunkter, i olika fart och med olika målsättningar. Men ändå gjorde vi det tillsammans och löste det på samma sätt med gemensamma erfarenheter.
Och vi klarade målet. Båda två.
/Johnny
