Jag har i flera år funderat över humorn i att komma till starten till ett riktigt, riktigt långt och krävande lopp – och efteranmäla sig precis innan startskottet. Jag vet inte riktigt vad det är som lockar mig i den här idén. Den är ju mest korkad. Riktiga utmaningar kräver riktiga förberedelser. Men ändå.
Till Täby Extreme Challenge (TEC) som går av stapeln 26-28 april med bland annat Backyard, 100 miles och 200 miles, så kommer vi att vara på plats för att heja fram alla tävlande, stötta våra adepter och allmänt insupa den fantastiska ultrastämningen. I den här planen ingår också att vi inte tänkt springa loppet i år, varken jag eller Ellen. Däremot kommer hela Pace on Earth-gänget (inklusive Jënni!) att finnas till hands i tältet och vara ute och ränna i spåret emellanåt — som pacers, fotografer, podcast-inspelare osv.
Från Ellens försök på 200 miles 2018. Foto Gunilla Kidmark, Trailrunning Sweden
Personligen har jag aldrig gått i mål på något lopp på TEC, men jag känner inget större behov att göra det heller. Tävlingen brukar inte passa in med mina övriga planer, och det är definitivt mycket roligare att stå vid sidan och försöka bidra med lite energi. 🙂
Tankar som dyker upp när det börjar dra ihop sig till TEC-helg går ändå alltid i stil med: det vore väl kul… jag skulle få en kvalificering för att kunna söka till Western States… jag behöver ändå träna…
Men saken är den att ett ultralopp för mig är inte något jag gör bara för att det är kul. En stor del av tiden är det väldigt mycket annat än kul, och för att det ska funka behöver jag vara beredd och nyfiken på hur jag ska kunna leva och fortsätta röra mig i det.
Från Black River Run
Vad gäller träningen så ger TEC inte riktigt den träning jag behöver. Jag behöver träna platt och långsamt, och jag har visserligen på planeringsstadiet att relativt snart göra ett träningspass på 2x100 miles… men det vill jag göra på mitt sätt och med möjlighet att vila med jämna mellanrum och ha ett supporterbord ständigt till hands (och då är 11,5 km i skogen en för lång slinga — tänker mig 400-metersbana där). Jag vet också att jag kan klara av den typen av mastodontutmaningar alldeles själv, så att göra det i ett tävlingsformat tillför ingenting, utan begränsar snarare mina möjligheter att göra det så specifikt som jag vill ha det utifrån mina behov. Sen är det klart att det skulle vara väldigt kul att kunna vara med i Western States lotteriet… 😄
Johnny “peppar” Mikael Hedman på TEC 200 miles
Hursomhelst är jag väldigt nöjd med att se fram emot TEC-helgen som den ultra-folkfest det är. Jag roas dessutom av att i sociala medier komma med diverse råd, skämt och gliringar till alla som bett eller inte bett om det. En del av dom som står på startlistan (som jag känner), tycker jag gott kan behöva påminnas om hur jävligt det kommer att bli och att jag kommer stå där vid varvningen och retas…
…förlåt, jag menar såklart att jag kommer stå där och stötta och peppa!
Skämt eller inte?
Men på något sätt har nu mina tankar om det roliga i att efteranmäla sig till 200 miles kommit tillbaka och bitit mig i svansen. För idag när jag vaknade så stod mitt namn plötsligt med på startlistan till TEC 200 miles?!? Hur gick det till?
Helt galet.
Det vill jag ju verkligen inte.
Eller?
Nåja, någon har tydligen skämtat med mig aprillo. Och med tanke på min attityd kring loppet i diskussioner och Facebook-grupper så är det nog rätt åt mig.
VI SES PÅ TEC!
På startlinjen till 200 miles eller inte…. Oavsett så missa inte att komma förbi och prata med oss där!
/Johnny