Imorgon är det tävling. 5 km skall springas så snabbt som möjligt, dessutom inte bara för min skull utan för laget. Bellmanstafetten är ett riktigt roligt avbrott i löpningslunken, men det är riktigt, riktigt tufft också. Idag känns såklart ingenting som det skall. Det hör liksom till. Men faktum är att jag både igår kväll och imorse haft lite sjukdomskänsla i kroppen. Alltså på riktigt. Inte alls något påhitt. Och mina vader har varit helt kajko i flera veckor. På riktigt kassa alltså. Inget påhitt. Och när jag ställde mig på vågen imorse visade den 4,5 kg mer än min vanliga tävlingsvikt. På riktigt alltså.
Träningen har inte alls kunnat utföras som planerat. Jag hade ett, i mitt tycke, fantastiskt träningsschema på 5 veckor där grundbulten i schemat var intervallpass två av fyra dagar. Ett pass med långa intervaller på 4-7 minuter, ett med korta på 30-75 sekunder. Därefter två ”vilodagar”, en med kort 20 min jogg som uppmjukning, en med längre lågintensiv löpning på upp till 90 minuter.
Men den ökade intensiteten i träningen tog ut sin rätt, vaderna var inte med på noterna. Det började med något som mest kändes som träningsvärk - en udda känsla för mig som inte tar i allt för ofta. Det som först bara var en känsla har nu utvecklats till ett par stela tegelstenar i vaderna – något som jag inte haft på flera år. Det går att springa med dem men det känns verkligen inte bra.
Förutsättningarna kunde varit bättre.
Att hålla 3:30 tempo rakt igenom för en sluttid på 17:30 har inte känts riktigt realistiskt någon gång under träningsperioden. Men, jag har tidigare sprungit på låga 18 så att få en tid på 17:XX vore ändå häftigt. Ikväll programmerar jag in Suunton på 3:35 tempo. Har jag krafter kvar är det ju bara att avsluta med en 3-minuters kilometer så är drömmålet i hamn...
Så. Ladda nu. Fokus på uppgiften. Allt annat är bara bortförklaringar.
/Johnny
