Träning för ultralöpning kan inte alltid försvaras med att det är bra för hälsan, det kan snarare handla om att utforska gränser och sin egen förmåga. För att förstå sina gränser behöver man hålla sig just därikring, och då händer det ofelbart att man då och då går för långt. Det hände mig förra veckan.
Fast just den här gången var det egentligen inte alls meningen att utforska några gränser. Målet för dagen var ett ultralångt pass i hyfsat tempo - och att känna mig pigg och fräsch efteråt. Det blev inte riktigt så. Men jag blev många nyttiga erfarenheter rikare, inte minst att anpassa mig efter verkligheten och inte efter kartan. Verkligheten bestod i att jag hade tränat ovanligt hårt dagarna innan, varit extra strikt med lchf-kosten för att hålla tävlingsvikt, och vänja kroppen vid att använda fettmotorn. Dessutom var det varmt, och sen tog vattnet slut… Men kartan, planen för dagen, var att springa 8 timmar i ett tempo på 6 min/km.
Jag märkte egentligen redan från början att det var mycket jobbigare än vad det borde vara om allt hade varit normalt. Fast jag tänkte, helt logiskt, att det nog berodde på mina 3 timmar i Hammarbybacken dagen innan. Jag sprang en slinga på drygt en mil så att jag skulle komma åt mitt vatten och reservenergi med jämna mellanrum, och jag bar med mig en rycksäck med 1 liter hemmagjord sportdryck (baserad på kokosvatten), samt lite energi. Redan efter första varvet förstod jag att sportdrycken inte skulle räcka så länge och efter ca 25 km var det tomt i vätskebehållaren. Men jag var nöjd med att jag hade kolonistugor på rundan där man kunde dricka vatten från bevattningskranar. Men väl framme vid koloniträdgården blev jag förvånad över hur törstig jag var, tvingade mig själv att inte ta för många klunkar för att det skulle vara möjligt att springa vidare. Vid nästa varvning tog jag därför med mig en 33cl flaska med vatten, fast den tog också slut fortare än kvickt, sen blev det att längta till kolonilotterna igen. Samma procedur nästa varv, och jag började tycka att det här med vätskan var ett reellt problem. Energin fick jag i mig enligt plan, tempot gick också att hålla även om det var oväntat trögt, det var egentligen bara det här med vätskan och värmen.
När jag började närma mig 60 km kändes det alldeles för långt till de efterlängtade vattenkranarna, men jag kom på att det fanns en kyrkogård lite närmare, där brukar det finnas vatten till vattenkannorna. På väg dit letade jag febrilt efter något i packningen som kunde pigga upp. Hittade en jordnöts- och russinblandning som jag provade att få i mig. Och det var nog då jag började bli orolig på riktigt. Jag hade verkligen ingen saliv alls i munnen, jordnötterna blev som torr sand som bara fastnade i gommen. Usch, det här var nog inte riktigt bra. Förhoppningsvis blir det bättre när jag får i mig lite vatten. Hoppet är det sista som överger människan - och det sista som överger löparen är att avvika från tänkt träningsplan. Väl framme vid kranen gick det den här gången inte att hindra drickandet. Jag insåg att det fick bli som det ville med springandet en stund för nu var jag tvungen att gulpa i mig vatten. Men när jag sen skulle fortsätta gick det bara inte. Benen lydde inte. Kroppen lydde inte. Promenera framåt gick ok, men springa var inte att tänka på. Fast inte gav jag upp min plan med åtta timmar för det, jag bara justerade den lite; “Ok, kroppen, du får en liten paus nu, men efter vätskan vid kolonilotterna kör vi igen!” Tänkte jag.
Väl vid nästa depåpass så drack jag och svalkade av mig vid varje kran på hela området, men det hjälpte föga, springa mer var helt otänkbart. Så med svansen mellan benen traskade jag vidare mot varvstället och bilen, bara det att det var ca 5 km dit. Och ju mer jag gick desto jobbigare kändes det. Normalt sett så räcker det att lugna ner sig och dricka lite så känns det snart bra igen, men inte idag, och jag började tvivla på att jag skulle orka gå till bilen över huvud taget. Fast lägga sig i skogen kändes inte som något bra alternativ så jag fortsatte trots allt kämpa mig framåt.
Väl framme fick jag på mig torr och varm tröja, och kunde fylla på kroppen med mer vatten, juice och resorb. Satte mig i bilen för att pusta ut och återhämta mig och märkte plötsligt hur det svartnade för ögonen. Oj då, inte riktigt bra. Tog det säkra före det osäkra och lade mig i framstupa sidoläge på gräsmattan framför bilen med mobilen i högsta hugg.
Sen låg jag där en bra stund.
Kan konstatera att ska man ligga utslagen på marken är det helt ok att vara en vit medelålders man i schyssta träningskläder. Där jag låg vid motionsspåret kom det fram många personer och undrade om jag var ok. Nej, jag är inte ok. Det är därför jag ligger i framstupa sidoläge framför bilen… Fast riktigt så sa jag ju inte, jag svarade mest att jag behövde vila men trodde jag skulle klara mig själv, och hade backup i telefonen om det skulle behövas.
Fast efter en ganska lång vila så blev det faktiskt bättre, och efter lite bilskjuts så kom jag till slut hem till egen säng med en inte särskilt trevlig upplevelse i bagaget, men en nyttig erfarenhet rikare.
Häromdagen så diskuterade vi på #löpning100 (en utmaning som bestod av att springa 100 km på en vecka, initierad av Jonas Medin) vad som hände egentligen. Och just nu är jag mest benägen att tro att en stor del av problematiken faktiskt berodde på något som jag brukar hävda inte är något problem vid löpning - nämligen saltbrist. När man springer svettas man visserligen ut salter, men svett består till 99% av vatten, vilket är en mycket svagare saltkoncentration än vad vi har i kroppen. Så när vi svettas så får vi mer salt i kroppen jämfört med vatten, och det räcker därför i princip alltid att fylla på med vatten, möjligtvis kan man äta nån jordnöt också. Detta gäller så länge systemet fungerar som det ska. Men när det inte gör det blir saken lite annorlunda. I mitt fall hade jag uppenbarligen drabbats av någon form av vätskebrist, möjligtvis understödd av värmen och att jag var ganska hårt nedtränad. Ett klart utsatt läge för kroppen då det normala reglersystemet är satt ur spel, ett läge då kroppen inte har tillgång till några vattenreserver för att jämna ut koncentrationer.
Vad jag gjorde då var att jag drack vatten. Bara vatten och ganska mycket vatten. Först på kyrkogården och sen på kolonilotterna, det var först vid bilen som jag kompletterade med resorb och juice. Det är svårt att säga hur stor volym det handlade om men kanske 1 liter inom 20 minuter. I normala fall är det inget konstigt för kroppen att hantera tillförseln av 1 liter vatten, men i det här läget var jag uttorkad och den här mängden påverkade systemet mycket. Förmodligen var det därför promenaden blev så besvärlig, och förmodligen var det därför som jag var nära att svimma i bilen. Med vila reglerade kroppen upp salt- och vattenbalansen igen och läget var utom fara för den här gången. Och även om det inte är speciellt hälsosamt så kan jag inte låta bli att fascineras av vad kroppen tål och hur den reagerar. Nu vet jag mycket mer om vad som händer i gränslandet vid farliga salt- och vattennivåer.
Dessutom är jag så nöjd med att det bara var träning.
/Johnny