Det här med att vara ultralöpare. Vad betyder det egentligen? Hur mycket av den jag är som ultralöpare definierar mig som människa överlag? Och — är jag verkligen inte bättre än min senaste prestation?
Det enkla vore att säga att jag sprungit ett 24-timmarslopp och att jag krossat mitt tidigare distansrekord med en mara. Att jag tagit mig 140 km i ett svep. Skulle jag återberätta min upplevelse på det här viset skulle mina åhörare antagligen lyfta på ögonbrynen eller i bästa fall kanske tappa hakan. HUNDRA-fyrtio-kilometer! Är du galen! Och vad skönt det skulle kännas, att få den bekräftelsen och att känna mig duktig och stark.
Men att bara ge den versionen av storyn vore att romantisera upplevelsen, vrida på sanningen fullständigt och lämna ute de viktiga detaljerna — som att ett ont knä tvingade mig att gå i snigelfart merparten av de 24 timmarna och att det var nära att jag sket i allt helt och hållet. Att ingenting gick som jag förväntat mig och att jag därför ifrågasatte mitt eget värde, som ultralöpare och faktiskt också som människa.
Jag har länge varit en sån som definierar mig efter prestationer. Springer jag ett lopp och alla bitar klaffar så känner jag mig oövervinnerlig. Hela livet är en lek. Men misslyckas jag så påverkar det allt. Min kropp är svag, och mitt huvud ännu svagare. Vad är jag för en människa när jag ger upp?
Så vad hade jag förväntat mig av Pace on Earth Invitational 24h? Ursprungligen var det att bara ta mig runt. Jag hade aldrig tidigare sprungit ett tidslopp på det här viset, aldrig varit ute mer än 16 timmar tidigare, och att delta var en spontan idé utan några särskilda förberedelser innan. Dessutom hade jag skadat både vänstra knäet bara några dagar innan loppet under ett klätterpass, och det var inte ens säkert om knäet skulle hålla för fem kilometers löpning. Men på morgonen innan loppet kändes det ändå okej och jag bestämde mig för att testa. Det fick helt enkelt bära eller brista.
Denna strategi, att bara ta mig runt och fokusera på den “inre” upplevelsen, var i alla fall det jag försökte intala mig själv, och alla andra, att jag skulle fokusera på. Men samtidigt kom tävlingsdjävulen i mig ut ur sitt mörka hål strax innan startskottet skulle gå, och han viskade i mitt öra: tänk om? Tänk om jag kanske kan ta mig åtminstone 200 km. Det låter ju enkelt, jag behöver inte ens springa 10 km/timmen. Och det är en platt bana som går runt runt = lätt att trycka på lite.
Men så gick startskottet, timmarna likaså, och jag insåg snart att 200 km skulle bli svårt. Men 100 miles, det grejar jag ju i alla fall. Att springa 160 km på 24 timmar på en platt bana är ju en bagatell. Jag kan ju till och med gå jättemycket!
Och gå fick jag göra. Knäet höll som tur är mer än 5 km, men efter ungefär 50 km började det säga ifrån rejält. Promenaderna började bli allt fler, löpningen allt mer sällsynt, men jag höll mig i alla fall på banan. Jag tog en Ipren, fick knäet inlindat i ett bandage och sen var det bara att fortsätta gå. Efter ungefär en timme eller två vände det och jag kunde plötsligt börja springa igen. Ganska snabbt till och med. Men det tog kanske 20 km innan knäet började bråka igen och jag fick lov att återvända till promenerandet.
Jag har nog aldrig gått så mycket i hela mitt liv. Nu har jag inga exakta siffror, men jag tror att jag i princip gick i mer eller mindre femton timmar av loppets 24 timmar. När det var slut hade jag samlat ihop totalt 140 km. 100 miles kändes så nära, men ändå så långt bort.
Jag tyckte det var oerhört skönt att det äntligen var över.
Sällsynta löpsteg.
Man har mycket tid att tänka när man rör sig runt en 1-km bana i 24 timmar. Till exempel: Är jag en sämre person för att det inte blir som jag tänkt mig? Är mina förväntningar realistiska? Och vad betyder det ens att misslyckas?
Gör det mig till en misslyckad människa om jag inte klarar av att nå de mål jag satt upp för mig själv? Svaret är egentligen så självklart: NEJ, jag är inte en misslyckad människa för att jag inte klarar av att springa 200 km på 24 timmar. Men det är svårt att se det just där och då, för i den stunden är loppet hela din värld. Det blir nästan på liv och död, och allt du gör under loppets gång reflekterar hur du är som människa. Om jag känner mig svag just nu i det här loppet, då gör det mig till en svag människa. Det är så lätt hänt allt dra allt över en kam.
Jag brukar säga till våra adepter som kämpar med att hitta en balans mellan träningen och övriga delar av livet: låt träningen vara en del av livet, men låt den inte ta över helt. Låt inte ditt liv, din identitet eller ditt värde definieras av hur du presterar som löpare. Så nu försöker jag ta åt mig mina egna visdomsord och bränna upp uttrycket som säger att du inte är bättre än din senaste prestation.
Att ställa sig upp och fortsätta gå när man rört på sig i 17 timmar och dessutom ligger under ett gosigt värmetäcke — det är extremt svårt!
Nu såhär efter dryga två månader har jag ändå fått lite distans till upplevelsen och försöker vända på steken. Jag tänker lite så här:
Jag må ha gått i snigelfart stora delar av loppet och satt mig ner i tältstolen i fem minuter efter varje varv. Men likväl reste jag mig upp från den där tältstolen varje gång, flera gånger om, tills jag plötsligt hörde slutsignalen och kampen var över. Visserligen hade jag mina fantastiska vänner vid varvningen som knuffade mig framåt och inte lät mig ge upp trots att det kändes som att mitt huvud och min kropp gett upp för länge sen. Men kanske fanns det ändå en del av mig som ville fullfölja utmaningen vilket skick jag än var i. Hur mycket det än kändes som att allt gått åt skogen. För i slutändan hade det ju ändå varit helt upp till mig om jag ville bryta — vad supporten än sa eller gjorde.
Och det måste ju betyda nåt. Att det finns nånting djupt inom mig som jag inte visste fanns. Att detta “nånting” är en nyupptäckt, inneboende styrka som jag ska börja anamma från och med nu.
Vilopaus på tältstolen vid varvning.
Ja hörni. Ett 24-timmarslopp en helt vanlig lördag i mars. Det är så mycket som gömmer sig bakom de orden. Så simpelt, men ändå så svårt. Men det här med reflektion — det är i alla fall väldigt värdefullt.
Kanske blir det ett till tidslopp nån gång. Högst sannolikt inte — men nu har jag i alla fall testat. Nu närmast återvänder jag till bergen, där jag hör hemma mer ungefär en miljon gånger mer än på en platt, en kilometer lång bana i Göteborg. Men de lärdomar jag fått på Pace on Earth Invitational 24h ska jag ta med mig och använda mig av, oavsett vilken plats jag än befinner mig på.
/Jënni
Coachingprogrammet 10 månader mot 10 mil — du kan fortfarande anmäla dig!
Nu startar vi nästa omgång av coachingprogrammet 10 månader mot 10 mil. Inför juni-starten förändrar vi konceptet lite och några av nyheterna är tre live-webinar där du får chansen att bolla frågor och funderingar med oss, podcastavsnitt inför varje månad och en privat Facebook-grupp för deltagarna i programmet.
Såklart får du också ett individuellt anpassat träningsschema som innehåller löpträning, styrka, rörlighet/balans och mental träning. Varje månad djupdyker i ämnen som är relevanta för dig som ultralöpare och du får tips på kost och energi både till vardags och på tävling.
Läs mer om innehållet, vad tidigare deltagare tycker och anmäl dig här >
