Idén
I flera år har min blick som per automatik dragits mot toppen av Mont Blanc från lägenheten i Les Bossons. Var jag än befunnit mig: På balkongen med morgonkaffet, under mina löpturer i närområdet eller på cykeln till affären. Toppen i sig är ganska ointressant om du frågar mig – som en gigantisk snökulle omringad av mycket mer dramatiska spiror. Men detta mytomspunna berg, som första gången bestegs 1786 av fransmännen Jacques Balmat och Michel Paccard, är ju ändå Europas högsta.* Och där står den ju, i min bakgård, dag in och dag ut. Tittar på mig och frågar: när ses vi igen nästa gång?
* Det debatteras dock fortfarande om det egentligen är Mont Blanc eller Elbrus i Ryssland som är Europas högsta berg.
Första gången jag stod på toppen av Mont Blanc var i juli 2021. Jag och min kompis Anton Levein hade gjort hela den s.k. kungliga traversen (Royal Traverse) över flera andra 4000 m-toppar i totalt tre dagar – för att sen avsluta med massivets crème de la crème. Det vill säga Mont Blanc.
Efter det har jag egentligen inte känt något större behov av att stå på toppen igen. Däremot så finns det så många olika vägar och klätterleder av olika svårighetsgrad upp dit som jag ännu inte utforskat, och det är något jag fortfarande vill göra. Det är inte målet som är det intressanta, utan vägen dit.
En av alla dessa vägar till toppen är normalrutten, Goûter Route, som startar i Les Houches strax utanför Chamonix (eller 1000 höjdmeter högre upp om du tar dig upp första biten med tåg). Goûter-rutten i sig är egentligen inte heller särskilt intressant, men den är ganska simpel och utan några större hinder eller faror längs vägen. Hursomhelst: jag tror att det var redan 2017, då min kompis Roxen fick för sig att han ville springa upp och ned för Mont Blanc på ett försök, som jag ens började tänka tanken att en sån snabb bestigning skulle kunna vara möjlig. Roxen fick tyvärr inte möjligheten att genomföra sitt äventyr på grund av ett rejält oväder, men hos mig föddes en idé.
“Bergsklättring, precis som ultralöpning, handlar framför allt om två saker: att ta ett steg framför det andra och att kunna lösa problem som uppstår längs vägen.”
Hur skulle det vara… om jag försökte ta mig till toppen av Mont Blanc och ned igen, från byn, på en dag? Är det något lilla jag skulle kunna klara av? De flesta tar 2-3 dagar på sig att bestiga Mont Blanc. Min idé, min dröm, min vision var att göra det på en dag från Chamonix. Utan hjälp av tåg eller lifter och inom loppet av 24 timmar (= en dag). En distans på ca 30 km och 4000 höjdmeter upp och ned. Det låter kanske inte som särskilt mycket. Men 4000 höjdmeter på 15 km är en hel del… och dessutom i alpin terräng och på hög höjd. Det är inget vanligt långpass det handlar om.
Genomförandet
Nu är det två veckor sen jag började prata med en tjej jag följde på Instagram, finska ultralöparen och bergsklättraren Lotta Hintsa, om att hitta på något äventyr ihop. När Lotta skrev att hon skulle komma till Chamonix bara någon dag senare och”typ ville bestiga Mont Blanc på en dag” under sin vistelse så kände jag det på mig: det är nu det ska ske. Jag kände mig stark efter flera månader av träning med massor av höjdmeter, förhållandena är bra i Alperna just nu och vädret skulle vara perfekt den helgen. Och dessutom är Lotta minst lika stark som jag och har förmodligen ännu mer erfarenhet av bergsklättring och dessa s.k. “speed ascents.” Men framför allt kände jag mig mentalt redo: efter tre år i Chamonix har jag samlat på mig tillräckligt med alpin erfarenhet och självkännedom för att ändå våga försöka och se vart det leder.
Sagt och gjort, nästan omedelbums såg Lotta och jag för att göra en acklimatiseringstur på hög höjd ihop som förberedelse inför Mont Blanc. Totalt spenderade vi ca 7,5 h på 3800-4000 m höjd, inte helt optimalt för att försöka bestiga Mont Blanc (4810 m) på en enda dag, men vi bestämde oss för att det fick duga…
En dags vila emellan, och sen var det dags. Vi skulle starta kl 00.00 natten mot måndagen den 26 juni, och jag kunde såklart inte sova typ nånting under dagen innan. Jag som inte har nån större erfarenhet av så sena starter (eller tidiga?) messade Ellen och frågade hur hon brukar göra med sömnen innan hon startar ett långt ultralopp sent på kvällen. Hennes svar:
Och plötsligt var jag glad för den lilla 40 min-tuppluren jag faktiskt lyckats få till under dagen. Jag valde att lägga min tillit i Ellens råd och erfarenhet och bestämde mig också för att se detta projekt som en ypperlig träningsmöjlighet på temat sömnbrist.
Lärdomen
Hur mycket kan man säga om allt det vi upplevde under dessa 17 timmar? Att försöka beskriva dagen i ord är näst intill omöjligt. Och att ge en kronologisk sammanfattning i race report-stil känns alltför banalt just nu (har du några konkreta frågor så är du välkommen att göra av dig till mig direkt!).
Huvudsaken är att vi gjorde det. Jag lyckades ge liv åt min vision om att ta mig upp och ned för Mont Blanc på en dag. Min klocka stannade på 16 h 53 minuter, med andra ord en god marginal till 24 timmar. Ingen världsrekords-tid direkt, men det var inte planen heller – vi ville bara klara av det i en push och inom 24 timmar. Och dessutom lära känna rutten som vi aldrig gått tidigare. Kanske kommer jag tillbaka nån gång för att verkligen ge det här med ett speed-rekord ett riktigt försök. Men då ska jag vara bättre acklimatiserad och planera och träna inför projektet betydligt mer än jag gjorde nu. Att göra Mont Blanc på en dag är en stor bedrift oavsett, och jag är både stolt över mig själv (och Lotta!) över hur bra vi genomförde det, och glad över att allt klaffade så bra som det gjorde.
Jag lärde mig också att jag är starkare både mentalt och fysiskt än vad jag tidigare trott. Timmarna innan vi startade hade jag en rädsla inuti som jag inte riktigt kunde sätta fingret på: tänk om nåt händer? Om nåt går fel? Om nån av oss skadar sig? Om jag helt enkelt inte orkar?
Men det är som med nästan allt annat: du vet inte förrän du ger det ett försök. Förrän du startar, ser vad som händer längs vägen och tar medvetna och smarta beslut allt eftersom. Bergsklättring, precis som ultralöpning, handlar framför allt om två saker: att ta ett steg framför det andra och att kunna lösa problem som uppstår längs vägen.
Och hur gick det med sömnbristen då? Konstigt nog hade Ellen rätt. Visserligen klunkade jag i mig två stora koppar kaffe vid 23-tiden innan start, men jag var faktiskt inte alls särskilt trött under de drygt 17 timmar som vi var i rörelse. Jag hade varit rädd för att natten skulle bli svår, men faktum är att jag bara blev riktigt trött vid ett enda tillfälle – vid ca 7-tiden på morgonen när vi nått 4000 meters höjd och det började gå lite tyngre uppför. I runt 10 minuter kändes det som att jag skulle kunna somna gående, men sen gick det över, mycket tack vare en Hüma Gel med mockasmak och 50mg koffein som jag hade tagit med mig.
/Jënni
Detta projekt var en av förberedelserna inför mitt största mål i år: en expedition till Nepal och berget Himlung Himal 7126m i oktober. Planen är att försöka ta mig till toppen från BC och tillbaka på ett försök. Följ gärna mig och mina förberedelser inför Nepal på min Instagram!