I går var jag med om en av de märkligaste och på sitt sätt mest äventyrliga löprundorna hittills. Min runstreak-dag 2281 och kanske den värsta runstreak-rundan hittills. Det är värt ett blogginlägg bara i sig, men den som är känslig varnas härmed. Undivk i alla fall att läsa medan du äter.
1:a december och dags för Hammarby Alpin Marathon. Jag hade bestämt mig för att inte springa loppet, hade haft en tuff vecka med sjuka barn, lite för lite sömn och var allmänt opepp på att springa lopp, träffa en massa människor och att kämpa upp och nedför Hammarbybacken 22 gånger. Jag kände mig helt enkelt mentalt trött och såg fram emot en dag hemma och att i lugn och ro få röja upp veckans tvätt, disk och stök. Att få ta hand om allt det där som samlas på hög när man inte orkar ta tag i det på en gång.
Johnny gav sig iväg tidigt på morgonen mot Hammarbybacken och trots att jag var väldigt sugen på att följa med försökte jag stå fast vid mitt beslut att vara hemma och inte ens följa med och heja.
Men det var så fint väder ute så något roligt måste jag ju få göra! 5 minusgrader och strålande solsken och jag ville bara få komma ut och njuta av ljuset lite först innan jag tog tag i allt hemma. Jag kände mig inte sjuk egentligen utan mest trött i huvudet och tänkte att om jag tar en långrunda i mystempo runt sjön så blir det alldeles lagom. Jag ville också testa min nya Adventure Vesta 4.0 och för att fylla upp den packade jag med mig mer än jag egentligen behövde — energi (mandel, russin och ett äpple), vatten, säkerhetskitet, en extra underställströja och en jättestor och tung powerbank. Jag ville att ryggsäcken skulle kännas som på en riktig långtur även om jag bara tänkt vara ute 1,5 timmar.
Löpningen började fantastiskt. Kände mig pigg, glad, ryggsäcken satt perfekt, vädret var underbart även om solen började blekna lite bakom tunna moln och jag lyssnade på vårt kommande podcast-avsnitt med Tobbe Gyllebring som för övrigt är helt makalöst bra. Ett av de bästa avsnitten någonsin (avsnitt nr 137 för den som vill hitta det lätt). Jag tog selfies och bilder på den gnistrande snön och reflekterade över två saker; jag såg ovanligt trött och hängig ut på alla bilderna, ingen blev bra; och att det var ovanligt lite folk ute runt sjön. I vanliga fall på en söndag i strålande solsken är det fullt med promenerande par och fågelskådare, men kanske berodde det på att det var första advent och att alla var på julmarknad eller i kyrkan. Eller att alla sprang i Hammarbybacken, vad vet jag? Jag tyckte i alla fall att det var skönt att slippa lösa hundar och att få njuta av naturen ifred.
En bit in på turen började jag plötsligt må illa. Jag vet att jag tittade på klockan för att kontrollera att det var ok att börja gå, att det hade gått minst 20 minuter och att dagens #runstreak var avklarad. Japp, det hade gått exakt 30 minuter så det var lugnt. Jag började promenera och illamåendet la sig lite, men fanns ändå där hela tiden. Jag tyckte det var helt ok att börja promenera, min tanke med löpturen var ändå att bara vara ute och få frisk luft och solsken, så jag fortsatte bortåt och hade inte en tanke på att det kanske hade varit smart att vända direkt när jag inte mådde bra. Jag kände mig ju bara lite illamående, det var väl inte så farligt?
Ganska snart ringde Martin Lundström (Fakiren) och jag sa att jag är ute och springer, men jag pratar gärna en stund för jag går ändå bara. Sen gick det väldigt fort. Vi hann prata i kanske fem minuter innan jag behövde lägga på för att jag måste kräkas. Martin bad mig skicka ett meddelande när jag var hemma så att han skulle veta att jag kommit hem ordentligt, och jag bara, jaja, det är klart att jag tar mig hem! Ingen fara!
Men sen började den riktiga misären. Det tog ett tag för mig att fatta att jag var så pass dålig som jag var. Efter att ha kräkts första gången mådde jag lite bättre en stund och tog upp kartan på mobilen för att ta reda på om det skulle vara bäst att vända om eller att fortsätta framåt på rundan. Det var exakt fem km åt båda hållen så det spelade ingen roll. Ungefär lika jobbig stig åt båda hållen (egentligen är stigen runt sjön supersnäll, men lite knöglig nu när det var fruset och varje ojämnt steg fick magen att reagera). Jag fortsatte framåt, men så här i efterhand hade det nog varit smartare att vända, för där hade jag kunnat ta mig upp till en väg snabbare. Efter ca 300 meter slog illamåendet till igen och så fortsatte det, jag kunde gå en liten bit, ibland bara 50-100 meter och ibland uppåt en kilometer innan jag var tvungen att kräkas igen.
Först tyckte jag det var skönt att det inte var några människor ute på promenad just idag när jag skulle spy hela tiden, men sen började jag bli rädd. Tänk om jag skulle frysa ihjäl? För jag frös rätt ordentligt eftersom jag inte kunde hålla uppe tempot mellan “pauserna” utan var tvungen att röra mig långsamt. Jag försökte gå målmedvetet och på det där sättet som man går när man är inne i en lång ultra och bestämmer sig för att gå en stund men ändå har kraft att röra sig fokuserat framåt. Men det var svårt, för jag var så yr och att stigen var ojämn gillade inte magen. Magen tyckte bäst om när jag var helt stilla men det fungerade inte för då skulle jag ju inte komma hem!
Jag funderade på vilka alternativ som fanns. Johnny var i Hammarbybacken och sprang så han var minst 45 minuter bort, om jag ens skulle få tag i honom. Martin (som var den enda som visste hur dåligt jag mådde) var på väg till ett gig där han skulle uppträda med sin loppcirkus (ja, en loppcirkus, på riktigt!). Och min mamma var på Gotland. Alla andra jag kunde komma på var minst 40 minuter bort och då tyckte jag det var lika bra att fortsätta framåt bara. Finns det någon man kan ringa som inte är 112 om det liksom bara är sådär halvakut? Jag skulle kunna ta mig ut till en väg och försöka få lift med någon, men att ta mig ut till vägen skulle också ta 20-30 minuter. Och så skulle jag vara tvungen att åka bil med någon främmande människa och be dem stanna för att jag skulle kunna kräkas varannan minut… kändes inte heller så lockande.
Jag försökte komma på om jag hade något användbart i ryggsäcken. Energin skulle inte hjälpa, i säkerhetskitet fanns inget som hjälpte mot illamående och vatten var ju trevligt att skölja munnen med, men var inte bra till något annat. Min extratröja låg där och jag visste att jag borde sätta på mig den, men tanken på att stanna helt och ta av mig jackan för att sätta på mig tröjan var inte heller så trevlig. Jag frös på det där sättet att jag absolut inte ville ta av mig jackan och frågan är om det inte var frossa också, svårt att avgöra. I det här läget hade det varit mycket bättre med en extra jacka i väskan, något som jag bara kunde sätta på mig uppepå utan att behöva klä av mig först.
De ynka fem kilometerna hem kändes oändligt långa. Frukostinnehållet i magen hade för länge sen tagit slut och jag torrhulkade, vilket var ännu jobbigare eftersom det gjorde ondare. Jag försökte använda alla mina mentala ultraknep och det funkade ibland att prata snällt med magen och behandla den som en vän i nöd, och det funkade också då och då att bara ignorera, andas sig igenom och låtsas att jag var någon anannstans och en annan person. Men när nästa kräkning kom så tappade jag mitt mentala fokus direkt och kroppen bara tog över.
När jag till sist kom fram till grusvägen och hade mindre än en kilometer kvar hem och nästan kunde se huset så började nästa problem. Nu behövde jag en toalett — akut! Hade jag varit kvar på stigen runt sjön hade jag kunnat gå upp i skogen en bit, men nu var jag ute på vägen med bara platta åkrar runtom. Sätta sig i diket därute precis bredvid vägen ville jag helst undvika.
Sista kilometern gick ännu långsammare. Jag gick några myrsteg och stannade, gick lite till och stannade och tänkte att nu kan jag inte dö i alla fall, för här kommer det bilar ibland. Men det kändes förbannat ynkligt!
Solen sken fortfarande, men jag frös och var så matt. Jag tror faktiskt inte att jag har känt mig såhär ynklig någon gång förut, inte ens på långa ultror. Skillnaden ligger i förväntningarna och att jag den här gången var så pigg i huvudet och så medveten om hur dåligt jag mådde. På riktigt långa ultralopp kan jag hamna i liknande stadier, men de kommer mycket långsammare, mycket mer krypande så att jag har tid att vänja mig. Och ofta är hjärnan med på att det är ok att må så här dåligt när man springer en ultra, det är självvalt, jag har betalat pengar för det och det är precis där jag vill vara. I alla fall något åt det hållet. Men riktigt såna var inte förväntningarna nu. Jag hade tänkt mig en mysig långtur där jag kunde promenera i solen och jogga när jag kände för det, tugga lite på mitt äpple och mina mandlar och russin. Så blev det inte och det kommer ta ett tag innan jag kan äta äpple igen eftersom det var det jag åt till frukost.
Jag har funderat på frukosten också och om det kunde vara matförgiftning eftersom det kom så plötsligt. Havregrynsgröt, äpple, kaffe med havremjölk, en ingefära/gurkmeja-smoothie (hemgjord). Allt det har jag ätit av förut och inget borde kunna ge de här symptomen. Jag tror snarare på vinterkräksjukan, och för mig har det de senaste tre gångerna jag haft magsjuka varit precis så här — det har kommit jättefort och sen gått över på ett par timmar.
Att komma hem var underbart. Toalett, handfat, varm dusch, hushållspapper, kräkbunkar på rad, torra kläder och varma vetekuddar som jag försökte värma upp mig med. Jag var rätt nedkyld och det tog ett par timmar innan jag var varm igen trots dusch och vetekuddar. Jag fattar inte riktigt att jag orkade göra allt det där när jag kom hem, för sen däckade jag i soffan och mådde pyton i ett par timmar. Kunde inte ens dricka vatten och men orkade till sist ringa runt lite och få kontakt med Johnny för att be honom komma hem. Han berättade att han var jättetrött, hade onormalt hög puls och hade tänkt promenera in maran i Hammarbybacken. Att gå in maran med ungefär hälften kvar skulle dock ta många timmar så han bestämde sig till sist för att bryta och åka hem.
När Johnny kom hem hade det värsta lagt sig. Det hade vänt och jag kunde få ner pyttesmå skedar med resorb, buljong och vatten med honung och salt. Och ett par timmar senare kunde jag till och med titta på film!
I dag, morgonen efter känner jag mig som vanligt. Lite trött, lite huvudvärk och träningsvärk i magmusklerna. Men jag funderar på sånt där som hur farligt det egentligen kan vara att ge sig ut och springa i minusgrader utan riktigt varma kläder i ryggsäcken. För nu var det inte jättekallt egentligen, men är det -20 och man inte orkar röra sig för att man plötsligt blir jättedålig oavsett anledning, då kan det nog bli lite allvar. Särskilt om man är svettig för att man har sprungit en bit. Men vad borde man ha med sig i löparryggan förutom en torr tröja, en extra jacka och mobilen? Hur mycket kan man säkra upp egentligen?
Det känns inte som om min runstreak kommer att vara hotad alls. Jag är jätteglad att jag hann springa 30 minuter innan jag blev dålig igår, men nu känns det knappt som att jag behöver vänta tills ikväll med att springa igen (men jag gör nog det ändå, så att kroppen får lite mer tid på sig att återhämta sig). Men hur bra jag än mår idag så tror jag inte att jag ger mig ut på någon långtur ändå. 10 minuters jogg åt ena hållet och 10 minuters jogg hem igen får räcka.
Att springa sin runstreak så tidigt man kan på morgonen är alltid, alltid, alltid en bra grej. För man vet aldrig vad som händer senare under dagen. Och skulle man bli sjuk men redan har sprungit på morgonen så har man i princip mer än ett dygn på sig att bli frisk, för sådana är reglerna — en gång varje kalenderdygn, vilket i praktiken kan ge näääästan två dygns vila mellan passen om man är riktigt smart.
Nu ska jag börja äta små portioner gröt, dricka mer buljong och ladda för dagens runstreak.
/Ellen