För första gången efter ett lopp har jag inte huvudet fullt av detaljer. Jag minns inte alla varv, minns inte alla varvningar. Men jag minns att jag sprang och sprang och att jag kände mig stark, och att det var mäktigt att kroppen orkade så länge. Och att huvudet var på min sida 90% av tiden. Mycket är det tack vare ett suveränt team och grymma pacers. Men också för att jag precis som på GAX100 fick jaga på slutet för att hålla min andraplats. Och att spurta de sista 4-5 timmarna verkar vara något min hjärna gillar.
Glädje på banan!
Åsa och jag hade förberett oss minutiöst innan. Hon hade fortfarande ont i foten efter sin makalösa prestation på TEC100 i våras och kunde därför inte vara pacer, och tog istället på sig den ansvarsfulla uppgiften att bossa mitt team, sköta matlangning, hålla ordning på mitt humör och se till att jag höll fokus på det mål jag för tillfället hade i sikte.
Mina mål för dagen såg ut så här:
- Vinst
- Sub 20h
- Slå Ann-Sofies tid från förra året på 21:19
- Sub 24h
- Sub 27h (vilket skulle innebära PB)
- Genomföra loppet
Det var viktigt att jag hade många mål på vägen, liksom att ha jättehöga drömmål och att glappet mellan punkterna i listan inte var för stort. Tidigare lopp har jag deppat ihop totalt när jag märkt att mitt prio-mål inte håller och det ville jag undvika den här gången. Det här var första loppet som jag på allvar satte upp ett “Att vinna-mål” och det gav ett helt annat fokus. Var såklart beredd på att någon supersnabb tjej kunde anmäla sig i sista sekund, men det var ju som det var i så fall. Samtidigt visste jag att jag inte skulle ha en chans att klara något av målen om jag inte gjorde mitt eget lopp, så när jag förstod att Eva sprang fortare än jag i början så tog jag det lugnt och hade inga som helst problem att flytta fokus till sub20-målet istället.
8 mil – det är väl samma sak som ett 6-timmarslopp?
Planen var att testa att springa “fort” första halvan och sen fick andra halvan gå som den ville (men helst utan att tappa för mycket). Fort skulle innebära ett snittempo på 6:45 under första 9 timmarna och mentalt så tänkte jag på det som ett 6-timmarslopp. I 6 timmar orkar jag pressa mig, inga som helst problem. Första 3 varven flöt på enligt schemat och jag låg till och med lite före. Sen hade jag två varv där jag blev energilåg och inte fick i mig av det jag hade tänkt äta. Hemmagjorda smoothies fungerade grymt bra, hemmagjorda bananplättar, bananmuffins och äggmuffins likaså. Ostrullarna bara vände, tog en tugga och slängde resten direkt eftersom det kändes helt fel. Hemligheten bakom det som funkade var att det var ganska blött. Bananpannkakorna och muffinsen höll mycket vätska och var lättuggade och goda. Osten var däremot hård och otäck. Jag hade verkligen inte behövt bli energilåg här, men hade planerat klantigt och räddades av att Åsa tvingade mig att äta i depån, men det räckte inte då jag inte fick i mig något på det 16 km långa varvet.
Åsa och Roxen fyller på bältet med nya flaskor vid varvning.
Halvtid
När jag gick in för varvning efter halva sträckan låg jag en halvtimme efter mitt schema. Ingen egentlig fara, men två varv där jag knappt fick i mig något av det jag ville utan istället förlitade mig på ett halvt glas Tailwind ute på banan hade gjort mig ganska låg. Hade hela loppet sett fram emot mitt klädbyte i halvtid för då hade jag planerat in 14 minuters paus i depån och enligt planen skulle jag dessutom få göra bytet i omklädningsrummet där det var varmt och gosigt. Så blev det inte riktigt.
Åsa hade som sagt stenkoll på mitt schema och exakt vad jag hade i mina lådor – allt ifrån vilken färg det var på alla kläder jag hade med, till exakt hur många ostrullar med honung jag hade packat ner i varje liten portionspåse. Men vid varvning gången innan klädbytet droppade Åsa att jag var tvungen att byta om ute för det var för jobbigt att göra det i omklädningsrummet. Jag förstod ingenting av den informationen utan tolkade det som att hon tyckte att det var för jobbigt att bära in mina kläder till omklädningsrummet. Jag fick det inte att stämma och kände mig allmänt förbryllad men accepterade det utan att ifrågasätta.
Sagt och gjort, när jag kom in för varvning i halvtid hade hon lagt ut alla kläder prydligt på stolarna utomhus, så det var bara att börja näcka. Och vara beredd på att frysa. Bytte raskt medan jag åt varm kycklingsoppa och hade en fin "tjejmur" runt mig som hjälpte till att dra ner sportbh-n när den korvade sig. "Strumporna på först", sa Åsa och jag var tacksam över att ha någon med sådan ultraerfarenhet på plats. Jag sa till teamet att jag snart blir omsprungen av finska Jaana som låg i hälarna på mig hela tiden, och efter klädbytet förstod jag äntligen vad Åsa menat med att jag inte fick byta om inne. Jag gjorde mitt depåstopp på 12 minuter (som ändå kändes som en evighet!), medan Jaana som gick in i omklädningsrummet och också bytte kläder gjorde sitt på 16 minuter.
Mörker
Varvet efter depåstoppet i halvtid var mitt värsta på hela loppet. Hade nog inte återhämtat mig helt efter energidippen och vad som var värre för humöret var att jag låg en halvtimme efter schemat. Hade jag sprungit ännu långsammare hade klockan varit över 20:00 och jag hade kunnat få med mig en pacer ut på varvet, men inte ens det fick jag. Såg Maria i depån men visste att jag inte fick ta med mig henne förrän nästa varv. Klockan var 19:45 men Åsa var stenhård - jag fick inte vänta, på med pannlampan och ut på banan igen bara.
Det här varvet tog lång tid och jag gick mycket. Blev omsprungen av Jaana och tappade min andraplacering och brydde mig inte ett smack om att hänga på. För första gången började jag fundera på att bryta. Inte allvarligt, men ändå. Det här var ju jobbigt! Borde bara anmäla mig till 50-mileslopp i framtiden. 8 mil är lagom, då hade jag varit klar nu. För första gången på loppet behövde jag göra större toastopp i skogen. Egentligen en seger i sig bara det – första stora toastoppet efter 8 mil när magen brukar krångla konstant – men just då kändes det inte så. Messade till Åsa att jag behövde byta skor nästa varv, behövde mer toapapper, behövde kaffe, etc etc. Var på vippen att messa att jag behövde en kram, men skrev istället att det var överlevnadsläge som gällde nu. Att jag kanske kan gå in i tävlingsläge igen senare, men inte nu. Åsa fattade och peppade mig att bara ta mig till depån så skulle allt bli bra. Jag skulle få kaffe och godsaker. Och pacer…
Ut igen bara!
Pacers och att spurta i 4 timmar
Det hjälpte att få gnälla lite och när jag kom in till depån var jag redan lite gladare. Mer energi, skobyte och Maria som pacer och så gav vi oss ut i natten igen. Det här var ett riktigt härligt varv, nu visste jag att jag inte skulle behöva vara ensam mer och att jag skulle klara av att ta mig i mål var det aldrig någon tvekan. 4 varv kvar och dessutom med sällskap hela tiden! Underbar känsla.
Maria var pigg och vi sprang på. Jag berättade om all vacker natur vi sprang förbi som hon inte sett eftersom hon inte sprungit banan förut och det nu var beckmörkt och dessutom tät dimma. Vi pratade om alla möjliga saker och jag blev piggare i huvudet vartefter och även kroppen följde med. Maria var min pacer i 48 km och efter skogspartiet på sista varvet med henne (och näst sista varvet totalt), fick jag en enorm runners high. Ökade farten och bara njöt och sprang om Eva som ledde loppet och kände mig kaxig över att jag sprang så mycket fortare än hon. Sen att hon låg ett varv före mig, tyckte jag inte spelade någon roll. Just då var jag urstark och det var allt som betydde något. Jag hade kilometrar på 6:12 och 6:14 och efter en liten stund i full fart så kom vi ikapp Jaana och jag sa till Maria att banne mig, där är min andraplats! Brände förbi henne och nu fick jag ytterligare energi. Om jag så skulle vara tvungen att hålla 6:30 sista 2 milen så skulle jag ha andraplatsen. Var tacksam över mitt val av pacer och att Maria efter 4 mil mitt i natten var helt ok med att öka farten, lade sig lite framför och drog när hon märkte att jag orkade.
Inför allra sista varvningen bad jag Maria springa före och berätta att nu var det tävling, jag skulle göra ett supersnabbt depåstopp och bara ha socker med mig ut. Hann ändra mig flera gånger om vad jag egentligen ville ha med mig ut på sista varvet, men fick till sist en halv kopp kaffe i depån, inget nytt vatten, 2 gels (som jag sen inte rörde) och ett paket ClifBar Blocks som var den energi jag gick på sista varvet.
Sista varvet
Jennifer skulle springa med mig nu och jag hade sett fram emot det hela loppet. Hade föreställt mig sista varvet som ett bubbligt och glädjesprudlande varv, där hon var full av ny energi och historier från natten i depån och jag var glad att det snart var över. Riktigt så blev det inte. Jag var rejält trött, men var fast besluten att hålla andraplaceringen. Och behövde fokusera. Visste att Jaana var stark och vem vet, med lite finsk Sisu så kanske hon plötsligt skulle komma rusande där bakom mig. Så vi sprang så mycket jag bara orkade. Till och med i trixiga skogen och i uppförsbackar som inte var alltför branta. Jag kände av att jag druckit för lite både på varvet innan och nu, men ville inte behöva stanna och kissa.
Dimman började lätta i gryningen och det var vackert längs Svartån
Vi fick rapporter om att Jaana låg 10 minuter bakom och efter nästa kontroll låg hon 20 minuter bakom och jag började slappna av lite. Bad Jennifer att prata om vad som helst som skulle distrahera mig eftersom jag började känna mig sentimental och gråtig. Förstod att jag skulle klara det och vet sen tidigare att om jag ger mig hän åt hur trött jag är och att jag snart är i mål så orkar jag inte springa på. Så inget nostalgiskt “sista stämplingen vid kontrollen nu, sista gången uppför trappan”. Jennifer tog uppgiften på allvar och babblade på om jobb och hus och kärlek och livet. Jag kom på mig själv med att skratta åt hur himla rolig hon var. Kände mig full och yr och det behövdes inte mycket för att roa mig. Någon kilometer från mål sa jag till Jennifer att hon inte fick springa ifrån mig. Hon fick inte lämna min sida förrän jag var i mål. Vet inte varför jag fick för mig att hon skulle dra ifrån, men kände plötsligt att jag MÅSTE ha sällskap in i mål, jag klarar inte den här sista kilometern själv.
Mot mål
När Johnny sprang förra året mötte jag honom i slutet av skogen med några hundra meter kvar till mål och jag drömde om att han skulle stå där och möta mig nu. Hade såklart ingen aning om ifall han ens kunde gå, han hade ju varit i mål ett par timmar och det är lätt att man stelnar ihop. Men han stod där. Och grät.
<3
Tog hans hand och vi sprang tillsammans några meter. Sa åt honom att skärpa sig och att inga tårar var tillåtet förrän jag var i mål. Behövde hålla fokus för att orka nu. Var jag låg till tidsmässigt hade jag ingen som helst aning om. Hade tidigare bett supporten räkna ut om jag skulle klara sub24 och jag visste att jag borde fixa det, men om det betydde 23 eller 23:55 hade jag ingen aning om. Jennifer höll sitt löfte och sprang i gräset precis bredvid mig när jag sprang på stigen in mot mål. Fantastisk känsla att äntligen få gå i mål, äntligen få stanna, äntligen få sluta springa. Och äntligen få krama Åsa en lång stund och känna att vi gjorde det! Vi lyckades!
Äntligen stämpla för ALLRA sista gången!
Blev lite lätt chockad när jag förstod att tiden stannade på 22:08. Trodde jag låg minst en timme senare, men tydligen inte. Var så grymt nöjd, mådde så bra i kroppen, inga blåsor och inte ont någonstans annat än det vanliga hela-kroppen-värker efter långa lopp.
Så oerhört bra att ha flera mål i huvudet innan tävlingen. Det blev ingen vinst och inte sub20. Men det blev ett riktigt bra fokus, en härlig spurt sista två varven och ett pers med 5 timmar. Det känns som en seger!
STORT TACK till hela i mitt fantastiska team Åsa, Maria och Jennifer, och stort tack till Mirja och Roxen som extra-supportade när de inte höll koll på Johnny. Utan er hade jag inte lyckats!