Att få resa iväg en hel vecka bara för att träna och fokusera på sig själv är verkligen lyx! Och inte något som jag unnar mig särskilt ofta – när jag tänker efter har jag nog aldrig tidigare gjort det. Några dagar här och där, absolut, men inte en hel vecka och inte med fokus på bara mig och min träning.
7:e juli går startskottet för mitt stora mål för i år; Ehunmilak 100 miles med 11 000 höjdmeter. I år har jag haft svårare än någonsin att motivera mig till att springa upp och ner i timmar i en skidbacke, så det var nästan som om den här veckan var en nödvändighet för att få till träningen. Från avslutad träningsvecka till start på loppet är det drygt två veckor, vilket jag hoppas är lagom för mig. Jag är bra grundtränad och återhämtar mig fort och förutsatt att jag inte skulle bli skadad så tänkte jag att en vecka med så mycket höjdmeter som möjligt borde ligga perfekt i tiden här.
Jag hade ingen direkt plan på exakt antal höjdmeter eller antal timmar per dag ute, utan tänkte att jag tar det som det kommer. Som vanligt så går jag mer på hur det känns i benen och hur trött jag blir, än på objektiva siffror.
En stor bonus var att jag kunde bo hos Jënni och hennes pojkvän Jost i Vallorcine, och därmed få hjälp att planera turerna och dessutom kunde vi hänga och umgås på kvällarna! Veckan blev bättre än jag kunnat drömma om, förutom en väl äventyrlig dag 4…
Dag 1 (20 km + 1230 hm)
Första dagen ville jag ha en lång dag, men ändå inte köra slut på mig helt. Planen var att kunna äta lunch ute på turen, så det krävdes lite detektivarbete för att hitta en hytta som var öppen. Det är fortfarande ganska tidigt på säsongen och många hyttor skulle öppna först till helgen. Jag tog inte exakt den turen vi hade planerat, men i slutändan hamnade jag ändå på dryga 20 km och 1230 hm. Jag såg en extra topp jag ville gå upp på och sen var jag bara tvungen att springa lite på Schweiziska sidan – för att jag kunde! Lunchen på hyttan var gudomlig och jag fick fint sällskap av några vandringssällskap.
På vägen tillbaka tog jag en lite annan väg än vi planerat och när jag kom ner på plattare mark och hade några kilometer kvar hem var benen riktigt trötta. Både i början och i slutet av dagens tur gick min rutt längs UTMB-banan… Fina minnen, både från när jag själv sprungit och när jag varit där och hejat på andra!
DAG 2 (8 km + 780 hm)
På eftermiddagen skulle Jënni och jag åka på roadtrip till Italien där hon planerade att bestiga toppen Gran Paradiso 4061 m. Därför tyckte jag att en lite kortare och mer effektiv tur på morgonen passade bra, så jag sprang upp till hyttan Lorias (Refuge de Loriaz) som dock var stängd. Här fick jag en lång nedförslöpa och under första kvarten tyckte jag att benen kändes oförskämt pigga, men under senare delen kände jag verkligen av att jag tog mycket höjdmeter igår. Härligt dock att kunna springa utför i 30 min i sträck!
Efter nästan två timmars bilkörning på slingriga serpentinvägar kom vi fram till Camping Pont Breuil där vi parkerade bilen och satte upp taktältet. Kl 03:30 ringde Jënnis väckarklocka och hon gav sig iväg för att göra sin toppbestigning. Hur det gick kan du läsa mer om här >
Dag 3 (8 km + 230 hm)
Efter att ha gjort två dagar med för mig rätt så mycket höjdmeter bestämde jag mig för att ta en vilodag. Först fick det bli en kort runstreak på morgonen medan jag väntade på att Jënni skulle komma ner från berget och för en gångs skull var det faktiskt svalt på morgonen. Skönt att springa före kaffe, frukost och innan resten av campingen vaknat.
Senare på kvällen när vi var hemma igen tog jag en promenad på ca 5 km längs floden Arve som går genom Vallorcine. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli några höjdmeter alls den här dagen, men svårt att undvika när naturen är så vacker!
Dag 4 (22 km + 1830 hm)
Nu tyckte jag det var dags för en ordentlig tur igen och Jënni planerade en runda som skulle ta mig upp till en damm där jag efter ca 8 km skulle komma till en hytta och sen skulle jag ta mig vidare på Schweiziska sidan, för att sen ta mig tillbaka via hyttan Lorias som nu skulle vara öppen. Här skulle jag alltså kunna få in två hyttor med möjlighet att köpa mat!
Den här turen blev dock inte alls som jag tänkt mig och flera gånger var jag långt utanför min komfortzon… Vi hade nämligen inte räknat med att det skulle ligga kvar så mycket snö högre upp och det här ställde till en del problem för mig.
Första 7-8 kilometerna gick finfint och dammen var precis så vacker och “utomjordisk” som jag hade trott att den skulle vara. Intressanta varningsskyltar på vägen upp med olika illustrationer på vad som skulle hända om dom släppte på vattnet…
Sen började det kluriga. Strax innan jag borde kommit fram till hyttan La Cabane du Vieux Emosson och mitt förmiddagsfika, så lyckades jag gå fel och komma upp på en kam istället. Stigen var försvunnen under stora snöfält som bara gick upp, upp, upp och jag hade ingen täckning just där så jag kunde inte se kartan. När jag väl insåg att jag hade kommit fel så ville jag inte gå tillbaka, utan tänkte att jag klarar mig utan kaffe och lunch just nu. Jag bestämde mig för att gå framåt istället för att via andra stigar komma in på den planerade rutten efter en stund.
Och först var det lite roligt och spännande. Massor med snö – ibland gick det att gå uppepå snöfälten, men ibland sjönk jag igenom och då och då var det vatten under snön. Ganska snart blev jag iskall om fötterna och vädret slutade vara sådär insmickrande fint. Och där stigen skulle gå brant nedför mot Franska sidan igen så blev det efter en stund uppenbart att jag inte skulle klara av att ta mig ner där. Men inte förrän efter säkert en timmes snö- och sten-scrambling där jag med hjärtat i halsgropen försökte nå stigen från olika håll. Stigen var väldigt teknisk och superbrant redan utan snö och nu när stora snöfält hängde ut över kanten och sen täckte stigen så vågade jag helt enkelt inte fortsätta. Med stegjärn, isyxa eller åtminstone ett par stavar så hade jag kommit långt. Men nu hade jag inte något av detta eftersom jag (och Jënni) trott att det skulle vara barmark!
Till sist bestämde jag mig för att ta mig tillbaka mot hyttan den vägen som jag borde ha tagit från början (om jag inte hade kommit upp på kammen). Men även här var det stora snöfält som hängde ner över stigen och efter att ha skrämt upp mig själv lite tidigare så märkte jag att jag var mer känslig för att bli rädd även nu.
Märkligt det där! Jag tror ofta att rädslor såsom höjdrädsla (i det här fallet) ska bli bättre när man utsätter sig för det som känns skrämmande – inte sämre. Och så är det kanske på sikt, men just den här gången så blev jag bara mindre modig vartefter dagen gick. Säkerligen hade det också att göra med att jag inte fick i mig varken mat, kaffe eller den läsk som jag tänkt mig kring lunch, utan bara hade ätit några godisbitar och bars sedan frukost många timmar tidigare. Energibrist kan göra vem som helst ynklig!
Jag gick ut på ett av dessa snöfält, men vände tillbaka efter en stund, för min känsla var att det här snöfältet hade 45 graders lutning, var flera hundra meter långt och slutade vid ett stup. Jag var illamående av rädsla och även om andra hade gått där före mig så var det med stegjärn på fötterna och stavar att borra ner i snön som extra säkerhet.
När jag satt där vid kanten av snöfältet så kom två killar som vandrade. Dom tyckte också att extra försiktighet krävdes, men förutom det så var dom sådär härligt självsäkra, och erbjöd sig att gå före mig och “göra trappsteg” i snön. Dessutom fick jag låna en stav, vilket gjorde att jag kände mig mycket säkrare. Den här delen av stigen med snöfält på var ungefär 3 kilometer lång och vi gick tillsammans långsamt och försiktigt för att till sist komma fram till den mycket efterlängtade hyttan. Efter att ha varit igång i 8 timmar beställde jag mat, kaffe och cola och killarna som skulle övernatta på hyttan tog varsin öl. Hur gott såg inte det ut!
Vi frågade personalen på hyttan om dom tyckte man kunde vandra/springa stigen som vi precis kommit på och deras svar var att nej, det är alldeles för mycket snö just nu för att det ska vara säkert om man inte har rätt utrustning!
Nu var äntligen den äventyrliga delen av turen avklarad och jag hade “bara” 8-10 km kvar hem, plus såklart en hel del negativa höjdmeter. På vägen ner såg jag både två bergsgetter som slogs och en mäktig stenbock. Så skönt att vara nere på lite mer snälla och snöfria stigar!
Dag 5 (11 km + 780 hm)
Här kändes det vettigt att ha någon form av vilodag (dock med lite lagom mycket träning) och därför tog jag turen upp till Lorias igen. Det var samma tur som jag gjorde dag 2, men med en annan flackare stig ner. Efter gårdagens äventyr var det skönt med en helt odramatisk tur!
Dag 6 (19 km + 1500 hm)
Sista träningsdagen och sista möjligheten att få till ett riktigt bra pass. Jënni hade sett en fin stig längs med berget mot Lac Blanc, där vi var uppe förra sommaren. Det är ett otroligt vackert område och däruppe finns en hytta som skulle passa bra att luncha på. För att få lite färre platta kilometer i början av turen skjutsade Jënni mig till Argentière där jag startade. Att vandra upp till hyttan tog mig nästan 3 timmar och nu var det skönt att ha stavar. För minsann märktes det att jag var lite trött i benen nu!
På väg ner var stigen otroligt vacker och böljande, för att avslutas i riktigt branta, tekniska och korta serpentinslingor. Efter att ha snubblat till, halkat, ramlat och gjort allehanda tok på sista delen av nedstigningen så tänkte jag att jag nog är tröttare än vad jag tror. Både i benen och huvudet. Så jag bestämde mig för att gå ner sista biten för att inte riskera några skador nu när kroppen så tydligt sa till att den ville ta det lugnt.
Vilken vecka jag fick till! Det är ju verkligen inte alla förunnat att få göra en sån här träningsvecka. Och morgonen efter, på mitt tidiga runstreak-pass, var jag verkligen supertrött i benen! Helt perfekt avvägd träning när det nu var dags att åka hem.
TACK Jënni och Chamonix för dessa fantastiska dagar!
/Ellen