Jënni:
Den 15 januari 2019 var en helt vanlig vinterdag i Engelberg, Schweiz. Solen sken och det hade äntligen snöat så pass mycket att även skidbackarna på solsidan några dagar tidigare hade öppnat för allmänheten. Jag säsongsjobbade som receptionist på ett hotell men just idag var min lediga dag – och jag tänkte njuta av den till fullo. Jag hade bara någon dag tidigare långtidshyrt ett par nya skidor som jag såg fram emot att testa.
I liften på vägen upp, helt ovetandes om vad som snart skulle ske…
Första åket är magiskt. Sådär lagom kallt, strålande sol och av någon anledning nästan folktomt i backen. Jag skulle inte vilja påstå att jag är någon duktig skidåkare egentligen, men just då känns det som att jag flyger fram över manchestern. Sannolikt fick mitt ego sig en något för stor boost efter detta första åk - under andra åket bestämmer jag mig nämligen för att lämna pisten och åka ut till höger i den opreparerade pudersnön, trots att det är en terräng jag egentligen inte känner mig helt säker i.
Jag åker ut i en ganska hög fart, gör plötsligt en hastig vänstersväng och höger skida – som fastnar under den djupa snön – löses inte av av okänd anledning. Skidan vrids utåt, medan mitt högra knä vrids inåt. Det knäpper till och den värsta smärtan jag någonsin upplevt uppstår i knäet. Jag förstår direkt att nånting är väldigt, väldigt fel.
I liften på väg ned igen - denna gång i rullstol
Några timmar efter olyckan får jag diagnosen total ruptur av ACL (främre korsband) och inre sidledband. Två dagar senare flyger jag hem för att påbörja behandling i Sverige. Ungefär sex månader därefter, den 26 juni 2019, är det äntligen dags för min efterlängtade knäoperation på Köpings sjukhus.
Nöjd och hög på morfin efter operationen
Idag är det arton dagar sedan jag opererades. Arton dagar av att försöka anpassa mig till en ny vardag av fysisk smärta, trötthet, mental påfrestning och mycket stillasittande. Helt enkelt en hittills helt okänd erfarenhet för mig. Det är väl egentligen inte så konstigt att jag, som är van att röra på mig och springa i princip varje dag, ibland har svårt att acceptera och hantera stillasittandet och det faktum att kroppen inte kan träna såsom huvudet vill.
Men faktum är att allt stillasittande även har lett till många nya insikter och lärdomar som jag verkligen tror kommer att göra mig till en bättre löpare i slutändan. Det är så lätt hänt att ta träningen för givet och bara köra på utan att stanna upp och reflektera över vad det faktiskt är som sker, både fysiskt och mentalt. Jag tror vi alla varit där. Så oavsett om du som läser det här är skadad eller ej, så hoppas jag att du kan hitta inspiration och se detta som en möjlighet att stanna upp och reflektera över dig själv som löpare.
Tid för reflektion
Att vara mer stillasittande än vad jag nånsin har varit har onekligen gett mycket tid till reflektion. Vad är det egentligen som är viktigt för mig i livet? Är det att springa så snabbt och så långt som möjligt, eller är det att ha en hel och glad kropp som kommer att kunna ta mig på massor av äventyr livet ut – om jag ser till att ta hand om den? Att se det från det här perspektivet gör att det blir enklare att acceptera min situation för vad den är.
Den senaste tiden har jag också kunnat fördjupa mig i mitt meditationsutövande. Exempelvis har jag sen operationen som rutin att gå ut i trädgården det första jag gör på morgonen. Jag börjar med att ta några djupa andetag och känna in huvudet och kroppen – hur mår jag idag, fysiskt och mentalt? Sen gör jag några yogaövningar (så mycket som knäet klarar av) innan jag landar i stillhet. Oftast brukar jag välja att fokusera på olika andningsövningar, dels för att det ge mig mer fokus – men även för att det hjälper till att väcka kroppen och dess system. Det behöver inte vara mer än några minuter för att det ska ge effekt och sätta en ton för resten av dagen. Jag rekommenderar alla att ta några minuter för reflektion och meditation varje morgon – oavsett om du är skadad eller ej.
Lära känna min kropp och dess signaler
Jag inser idag att jag tidigare haft en något naiv relation till min löpning. I flera fall har jag (tyvärr) pushat min kropp till mer än vad som egentligen är hållbart. Dessutom har jag inte alltid gett kroppen tillräckligt med tid för återhämtning, något som har lett till att jag både blivit övertränad en gång och dragit på mig en och annan skada. Jag älskar ju att springa! Jag trodde tyvärr också länge på teorin att ju mer jag springer, desto bättre löpare blir jag. Fokus har med andra ord lite väl ofta legat på att prestera snarare än att ta hand om min kropp och visa den kärlek.
Nu efter operationen och under återhämtningsfasen har jag inget annat val än att lyssna på kroppen. Från en dag till en annan kan mina förutsättningar vara som natt och dag. Igår kunde jag inte böja benet mer än 60 grader, idag klarar den av 75. Hur knäet mår just nu är min utgångspunkt för hur jag väljer att tänka och handla idag – för att kroppen ska kunna läka så bra som möjligt.
Inte jämföra mig med andra
Till det att jag jobbar utifrån mina egna förutsättningar hör också att jag insett att jag inte kan jämföra mig med andra löpare och deras prestationer. Hur många gånger har jag inte gått in på Instagram och scrollat ändlöst medan jag känt humöret sjunka allt mer och mer. Det är högsommar och någon är ute och springer i magiska Alperna, en annan har precis genomfört årets skönaste långpass hemmavid och firar med en kall öl på altanen. Jag ska inte sticka under en stol med att jag saknar alla de där känslor som löpningen ger – känslan av frihet. Känslan av att vara helt underbart sopslut efter ett långpass i skogen. Känslan av ett bultande hjärta, av att känna sig levande.
Men jag har också börjat landa i att acceptera min verklighet för vad den är. Och den verkligheten är inte en där jag vinner ett 100 miles-lopp på rekordtid. Nej, det är en verklighet där jag lyckas böja mitt ben liiite mer än vad jag kunde igår. Och för mig, just i denna stund, är det större än någon annan vinst. Dina och mina förutsättningar skiljer sig helt och hållet från varandra, och ingen är varken bättre eller sämre för det.
Kost och intuitivt ätande
Jag tvivlar inte en sekund på att kosten spelar en stor roll i min kropps återhämtningsprocess. Jag är vegan sedan flera år tillbaka och vet att det är en vegansk kost som just min kropp mår bäst av. Jag äter det jag är sugen på, och oftast innebär det en färgglad palett med massor av olika grönsaker på tallriken. Så här i sommartider äter jag dessutom oändliga mängder frukt. Och en kanelbulle ibland gör mig lycklig i själen!
Ytterligare något som är otroligt positivt när det gäller kostbiten är att jag upplever att jag börjat hitta tillbaka till mitt s.k. intuitiva ätande. Under den period då jag tränade som allra mest låg mitt fokus ofta på att äta så mycket som möjligt och trycka i mig massor av mat – tyvärr ofta utan hänsyn till min kropps signaler. Jag har helt enkelt varit rädd för att inte orka med min träningsmängd om jag inte äter tillräckligt, vilket så småningom har lett till att jag till stor del tappat kontakten med min intuition när det gäller mat. Idag äter jag när jag är hungrig och tills jag känner en tydlig mättnadskänsla, och mina magproblem (som tidigare varit ett normaltillstånd) är redan som bortblåsta.
Summa kardemumma
Jag må vara i mitt livs sämsta form fysiskt, men för varje dag som går känner jag hur oändligt mycket starkare jag blir mentalt. Att vara skadad har gjort att jag tvingats omformulera hela min relation till min kropp och löpningen. Det har självklart funnits dagar då jag ifrågasatt meningen med allt och känt humöret dyka ned i avgrunden – men jag har också börjat komma till insikten att det finns en positiv mening även i denna utmaning.
Min fysioterapeut sa till mig häromdagen att jag förmodligen kommer att kunna återgå till löpningen så smått om cirka åtta veckor (då snackar vi alltså enminuters joggar uppför en backe till att börja med). Och om det är en sak som jag är säker på när jag så småningom kan springa fritt igen så är det detta: jag ska aldrig, aldrig mer ta löpning för givet igen.
